Är min sambo narcissist?

Det låter i alla fall inte som en bra relation. Så det du borde fundera på är ju: Varför vill du till varje pris vara ihop med henne? Det kan ju också vara så att ni är väldigt olika. Och det är en myt att man alltid kan få det att fungera. Jag har själv separerat från en man som det bara inte fungerade med. Kommunikationen, behoven - inget gick ihop. Numera har jag en partner som det funkar helt smidigt med. Vi bråkar i princip aldrig och det blir inte en massa missförstånd. 

Rätt person ÄR viktig. Man kan inte få det att fungera med vem som helst. Man kanske tycker, men man har ju gemensamheter. Men det har man säkert med många människor. Det räcker ibland inte ändå. 

Och, jo, hon låter egocentrisk. Jag vill inte säga narcissist, men knepig låter hon. 

Varför tror du det handlar om en man?

Det går inte utifrån din text att avgöra om din partner är narcissist eller ej. Det går inte heller att utesluta utifrån din text, vilket vissa här verkar tro. Det saknas information om vissa kriterier och partnerns historia.

Här ska du få lite vägledning. Enligt DSM-5 ska du ha ett "genomgående mönster av grandiositet (i fantasin eller i beteendet), behov av att bli beundrad och brist på empati".

Problematiken ska visa sig i ett flertal olika situationer och sammanhang från tidig vuxenålder. Minst 5 av följande 9 kriterier ska vara uppfyllda för diagnos:
1. Har en grandios känsla av att vara en betydande person (t.ex. överdriver talanger och framgångar, förväntar sig att bli behandlad som höjd över mängden utan att genom sina gärningar ha gjort sig förtjänt av det).
2. Är upptagen av fantasier om obegränsad framgång, makt, glansfullt, skönhet eller fulländad kärlek.
3. Tror sig vara en speciell och unik person som bör söka sig till, eller bara kan bli förstådd av, andra personer (eller institutioner) som är speciella eller har hög status.
4. Kräver ett övermått av beundran.
5. Har en känsla av särskilt berättigande (d.v.s. drar fördel av andra för att uppnå sina egna mål).
7. Oempatisk: är benägen att uppmärksamma eller identifiera sig med andras känslor och behov.
8. Är ofta avundsjuk på andra eller tror sig vara föremål för andras avund.
9. Är arrogant och högdragen i sitt beteende eller i sina attityder.

Som du ser är det svårt att utifrån svara på vissa frågor, t.ex. vilka fantasier en person när i sitt inre - det är därför psykologer och psykiatriker är de som ställer diagnos, med hjälp av bl.a. självskattningsformulär (som NPI) och intervju. Men har man levt med personen kan man ofta ändå bilda sig en känsla för vad svaren är, då personen gett fingervisningar genom vad de sagt genom åren.

En sådan "egenställd" diagnos bör på sin höjd fungera som underlag för ett privat beslut om att stanna med personen eller inte - ett underlag som av allt att döma är överflödigt med tanke på hur du beskriver din partner.

*obenägen (inte benägen) ska det vara under punkt 7

Jag känner igen mig själv i det du beskriver, det är sjukt vad kvinnor kan påverka oss män psykiskt. Ska man behöva dölja sina bekymmer och inte dela med sig av sina problem när man mår dåligt utan att dom använder det emot en senare, hon känner dig för väl nu och hon ser dig som svag, kanske på grund av din depprission. Jag skulle rekommendera att ta tag i din situation innan det är försent. 
Jag har lyckats övervinna mitt destruktiva förhållande och minskat min särbo så hon inte kan komma åt mina punkter längre. 
Du kan också, men måste ha en plan för det. 
Önskar dig all lycka vännen! 

Jag har insikten med att min sambo inte alltid beteer sig bra mot mig, oftast efter att vi har bråkat. Men ibland finns det stunder då jag känner att det kanske är mig det är fel på. 

Sen finns det stunder då min sambo är otroligt kärleksfull vilket får mig att tänka ?vi har det ändå ganska bra?.

Efter att jag träffade min sambo har jag känt mig mer och mer osäker i mig själv och oförmögen att ta beslut. 

Jag vet inte heller hur jag ska hitta kraften att lämna relationen då jag mår dåligt bara av att tänka på tanken ibland. 

Här är mitt nya konto om du vill fortsätta PM:a om relationsproblem! Lycka till annars!

Hej!

väldigt intressant inlägg, fick nämligen en känsla att det kunde varit min man som skrev detta om mig..! Kanske inte så ruskigt men ja.. i stora drag.
Så här kan ni få perspektiv från ?andra sidan?.

Oklart om din sambo är narcissist eller ej, men nog verkar det finnas drag av gaslighting etc i era gräl. Jag har själv haft en tidigare relation med en man jag egendiagnosticerat narcissist, där gaslighting och silent treatment inte var roliga inslag direkt.

Det är svårt att leva i en relation med en person som är deprimerad och det är inte alltid en har tålamodet att vara stöttande och tålmodig. Jag vet, det är inte ok att brista men ibland så gör en faktiskt det tyvärr. Med barn, heltidsjobb och pms så funkar inte livet alltid som en vill. Inte helt jättepepp på att jag ska ta antidepressiva för en random dag i månaden när allt känns jävligt. Min man är även lagd åt HSP hållet vilket gör att han också är känsligare för kritik, bråk etc än vad jag är. Vi kommer dessutom från olika familjer konflikthantering i barndomen där min mans familj körde struts medan min mer explosiv. Men han har sagt att jag vid tillfälle gett honom ptsd,den du!

jag brukar också kommentera min mans behov att vara hemlig eftersom det e password och ögonigenkänning på alla hans prylar. Jag kan kommentera om listerna inte dammsugits (jag vet, inte motiverande för honom eller smart för mig själv) den enda gången han dammslg. Jag har gett min man tips om kläder när han gått upp i vikt samt hur frisyren blir bättre utan överkamning.. Allt detta låter hårt kanske. Eller..? Jag är bättre än han på att argumentera för min sak ändan vilket gör att han oftast lägger sig (betyder det att jag är narcissist eller kan det vara så att jag har bättre argument?).

samtudjgt som han tycker att jag kan vara rätt tuff mot honom så tycker han samtidigt att jag är den person som sett honom (mest/bäst) i livet. Så jag lyssnar ju rätt bra(och försöker så gott jag kan att aldrig vända saker mot honom senare, vet inte om det hänt hrller). 

vi har gått en del i rådgivning bara för att vi är så olika och det handlar mycket om arv miljö från barndom våra strategier för överlevnad och kommunikation. Hur kan vi synka varandra där? 

min fundering är att det skulle vara så intressant att hör hur din sambo resonerar? Känner hon igen sig i beskrivningen av er relation? Vad har hon för inspel ?
jag är inte säker på att din sambo är en ond människa.
Ddt låter dock som att hon är ambivalent utifrån anknytningsteorin, behöver mkt bekräftelse och blir panikslagen om hon inte får tag i dig snabbt (rädd att bli övergiven). skulle det kunna vara så Tror du?  Kanske ni behöver ta stöd av någon utifrån för att hitta er synkning eller bara för att ta reda på om ni är fel för varandra. 

varför är du kvar i relationen? 

Din sambo kan mycket väl vara narcissistisk enligt din beskrivning. Narcissism är vanligare än vad folk tror.

Min mamma är tex narcissist och vid varje uppträdande (barnbarnen) eller avslutning så måste hon tex bita sig fast vid någon annan som är där och öppet och högljutt inför andra beklaga sig över deras klädsel, att de är ivägen osv.

Hon kan vara jättefjäskig med vissa i andra situationer men då handlar det om vad hon är på för humör i stunden eller om hon har något att själv vinna på det. 

Hon snackar skit om sina vänner och skapar drama.

Hon kan vara väldigt okänslig mot sin partner och sprida elaka rykten om sin egen partner som inte har någon verklighetsförankring. Hon älskar att kommentera fel och brister. Hon kan också i vissa stunder verka jätteempatisk och älskar att berätta hemska saker men oftast så verkar det handla om att hon måste få någon slags uppmärksamhet eller skapa jobbiga känslor hos någon annan. 

Hon ska alltid vara värst bäst och talar gärna om hur fantastisk andra tycker att hon är eller så svartmåla hon en person hon inte ens känner och kallar dem lite allt möjligt utan att känna till fakta. Och ve den som kritiserar henne... 

Men det läskiga är den falska omsorgen. De kan verkligen göra sig oumbärliga inom vissa områden för att då bet de att de även får viss kontroll. 

En narcissist kan variera beroende på om de är extrahera eller mer tillbakadragna, det som binder dem samman är deras sätt att få andra att bli osäkra och att man känner att man aldrig vet vart man har dem. 

Som barn till en narcissist så vet man inte om ens förälder någonsin har älskat en på riktigt eller om allt var en fasad för deras egen skull. Det är läskigt. 

Om du inte kan lita på din partner och upplever att det saknas empati... Dessutom allt vänds emot dig när du blottar dina känslor, hur mycket du än lindar in det, då är du i en skadlig relation. 

Du är värd bättre.

Alla människor har narcissistiska dra, vissa lite, en del mer. Det ligger i människans natur. Att faktiskt ha narcissistisk personlighetsstörning är däremot ganska ovanligt, bara en liten procent av befolkningen har det. Men man kan såklart ha ett beteendemönster som är ganska narcissistiskt eller ego som man ofta lärt sig av sin omgivning i barndomen och faktiskt skulle kunna jobbas bort med lite självinsikt och vilja. Det är ju inte heller som att du kommer få svart på vitt om hon är narcissist, jag tycker inte på din beskrivning att det låter som att hon är det. Bara egocentrisk i relationen till dig, samtidigt som hon verkar ha fina sidor. Och som andra nämner i tråden spelar det ingen roll, det är uppenbarligen ett problem för dig så du får utifrån det ta ställning om du vill fortsätta i relationen. Har varit med om ett par där båda kallade varandra narcissister efter de gjort slut, kunde se drag i båda men mer i ena. Båda saknade såklart vad jag förstod insikt i att de hade drag alls.

Du får göra slut även om din sambo är en vanlig trevlig tjej. Hon måste inte vara narcissistisk för att du ska ha rätt till det. 

intressant inlägg ?Buff?. 
Nu har jag säkert bara fått läsa en del av dina erfarenheter, men vad jag tycker skiljer våra berättelser åt är att min sambo inte bara kan vara hårt mot mig, min sambo kan skifta snabbt i humör, intar ofta en offerroll, säger jag något i stil med exempelvis ?jag är så stressad över jobbet? så får jag ofta höra att min sambo minsann inte mår bra heller, eller att mitt jobb går ut över hela familjen. Det vill säga att jag sällan känner att mina känslor bekräftas. Ofta tar min sambo ?över? att jag det ska vara synd om min sambo också eller att jag ska få dåligt samvete för att mitt mående går ut över min sambo. Visst har jag förståelse för att mitt beteende kan gå ut över andra, men vad jag känner med min sambo är snarare en dolk i sidan än att ha förståelse för mig. 

Min sambo kan skifta ganska fort i sitt humör. 
Ena dagen kan jag få hjärtan och gulliga sms till att i nästa dag få motta ?hot? om att min sambo kommer att lämna mig om inte JAG bättrar mig. 

Jag påstår inte att jag är perfekt, för det är jag inte. 

Men många bråk som vi har ser inte min sambo sin egen del i, utan våra bråk vänds ofta till att det är jag som behöver ändra på mig. 

Tar jag upp något något exempel där min sambo uppenbart inte har betett sig bra, som att jag har blivit kallad för psykisk sjuk eller liknande. Då är det antingen att min sambo byter ämne eller vidhåller på att jag skulle vara sjuk. 

Bland annat har min sambo tidigare haft krav på att jag ska genomgå en diagnosundersökning hos läkare, alternativt psykolog för att vi ska fortsätta relationen. 

Dum som jag var trodde jag att det var något fel på mig så jag gick till en psykolog. Hade ingen diagnos?

Jag vet inte varför jag lever kvar i relationen. Har funderat på att lämna många gånger. 

Jag har känslor för min sambo och vi har levt ihop i många år, men mitt eget mående känner jag har blivit sämre och sämre med tiden. Likaså mitt självförtroende. 

Det senaste åren har jag börjat fått ångest. 
Jag vet att jag inte mår speciellt bra i relationen, men på något märkligt sätt känns det nästan jobbigare att lämna än att stanna kvar.