Vi lärde våra barn ett par saker, när de var 2, 4 respektive 6 år och vi skaffade hund. En omplacering.
1) Ingen rör någonsin hunden då den äter
2) Ingen stör hunden då den sover
3) Hundens biabädd är dess frizon
Sedan är vi extremt tydliga när vi har uppfostrat våra hundar, så att de alltid väntar på "varsågod" för att serveras mat, gå igenom dörrar, gå i trappor, in i bilar osv. Även om vi inte stör dem i mat och sömn så ska de ju inte börja vakta sin mat osv.
Lustigt nog har detta fungerat med samtliga döttrar under samtliga år. Inte ett morr från någon av de 3 hundar vi haft, och inte en gång under alla år har jag sett mina barn ta i våra djur (marsvin, kanin, hästar, hund) på ett sätt som skulle göra dem illa. Och jag har haft järnkoll. Djur får inte inskaffas för att fara illa. Djurens väl vilar helt i våra händer när vi köper dem.
Antingen har man som förälder nolltolerans när det gäller barns hårda nypor, eller då är man helt enkelt alldeles för sen på bollen.
Det här är ett klockrent fall av en i grunden otroligt snäll hund som har fått nog och ha fått börja värna sig själv.
En barnfamilj köpte en hundvalp i samma kull som vi för ett antal år sedan. Det visade sig rätt fort att valpen började säga ifrån, och familjen återlämnade sin valp/unghund vid 4 månaders ålder.
Sedan råkade det vara så att deras yngsta barn drog valpen i svansen, dunkade på den, kramade den så hårt att den skrek, brukade väcka den när den sov osv osv. Tillslut började den 4 mån gamla valpen gå till motattack. Vem fick skulden månne?
Är det då hundens fel att den börjar försvara sig, när den inte orkar mer. Det verkar som om hunden fått ta den bristande fostran som föräldrarna inte orkade ta tag i.
Med kombinationen barn och djur måste man faktiskt ha koll exakt jämt.
För valpen fick det bra. Den hamnade i en annan familj där man hade annan syn på djur och barnuppfostran. Inte ett morr.