Åka 100 mil, förkyld, för att träffa döende släkting?

Jag hade självklart kört honom. Han hade kunnat sitta i baksätet och vila. 

Jag måste vara hemma med djuren och sonen som går i skolan.
Annars hade jag absolut kört, vi var där uppe för 5 veckor sedan och vi turades om att köra, och när det var min tur stenslocknade han i 2 timmar×2, så därför vet jag att det tar på energin att köra.

Hotell har vi inte råd med.

Han ringer och pratar med sin mamma varannan månad ungefär, så de har inte jättekontakt.

Jag är nog lite okänslig där, för jag tycker inte att det är en så stor grej att någon dör, det är så livet går till om man tänker efter lite... Om man inte fruktar döden är den inte så skrämmande.

Får se imorron vad akuten kommer fram till. 

Sambon ska göra ett coronatest imorron också.

Att det tillhör livet att dö skriver nog alla under på. Med från det till att inte bry sig, eller vilja ta avsked när ens förälder är döende, det är kallt, tycker jag.

Med tanke på bensinpriserna är det kanske billigare att ta tåget. Men självklart ska han åka dit, om han vill. 

Det kan gå fort,  min väninnas man visste inte ens att han hade cancer, han trodde att han var utbränd bara.
En dag kollapsade han och åkte ambulans till sjukhus, och där gjorde de olika undersökningar, men han fick hjärtstopp och dog innan svaren kom.
Det visade sig att han hade cancer.  Det gick på en enda dag.
Jag tycker att han ska åka, och du följer med. 
Han kommer få träffa sin mamma om hon är döende, oavsett förkylning.
Min granne som hade konststerad corona, som ändå fick vara med på sin pappas dödsbädd. 

Sätt hotelräkningen på kreditkortet. Den kostnaden får ni ju ta.

Det är väl självklart att han ska åka. Antingen bil, tåg eller flyg. Och bo på ett billigt närliggande hotell eller vandrarhem. Kostnaden får man ta på kreditkort och betala sedan. Det är hans mamma. Då åker man oavsett om man är förkyld. Och man tar sig råd. 

Så ja, ta du är extremt okänslig. 

Precis som någon annan skriver här, så kommer han att få träffa sin mamma oavsett om han är förkyld eller inte. Min morfar blev mycket sjuk mitt under coronapandemin och hamnade på hospice i tre dagar innan han dog. (nåja, hospice och hospice. Han hamnade på en helt annan avdelning eftersom de inte hade plats, men han behandlades som en hospicepatient.) Jag leddes snabbt som satan in i hans rum och blev tillsagd att inte gå ut därifrån över huvud taget, men jag fick sitta där med honom och sova över om jag ville.

Han har tagit coronatest och han är närmast anhörig. De släpper in honom garanterat.

TS, vänd på situationen. Hur hade du reagerat om det var din förälder som var döende? Hade inte du blivit besviken på din partner om han hade resonerat som du? Handen på hjärtat.

I känsliga situationer är det lätt att agera i affekt, men oavsett om man tänker med hjärtat eller hjärnan är det enda rätta att sätta sig i bilen och åka. Anser i alla fall jag.

Skaffa barn- och djurvakt och kör honom. Tälta eller sov i bilen om ni inte har råd med hotell. Låna pengar om ni inte har råd med drivmedel.  Han har EN chans, sabba inte det här för honom.

Jag märker att jag tänker annorlunda än de flesta. Sambon är ju inte lite förkyld utan rejält dålig. Hur ska han kunna köra så lång väg ensam? Dessutom, vet man att mamman kommer att dö inom två dagar? Omikron har mycket kort inkubationstid, de flesta blir sjuka på högst tre dagar. Det är illa om mamman hinner bli sjuk och få en mycket jobbigare sista tid. Även om det kanske inte är corona (hemtest kan man inte lita på även om de är negativa, speciellt inte om man varit sjuk många dagar) så är sambon ordentligt sjuk och inte heller det vill man ge en som är döende. 
Dessutom om det är omöjligt att bo annanstans än hos en släkting är det illa att riskera att smitta dem också så de inte kan vara hos mamman eller varandra. 

Men det är en fruktansvärt tråkig situation som jag verkligen beklagar.
(Och tyvärr egen erfarenhet av liknande situation.)