Ett barn som dött

Du har rätt i att det är din syster, men oavsett så väger ett nej väger tyngre än ett ja i sådana här fall. Det har inget att göra med att du är adopterad. 

Hon är din adoptivsyster, men knte din biologiska. Och dessutom en syster du aldrog kände. Så jag förstår att din mamma inte vill att du går runt och visar en bild på henne för allmänheten och helt ärligt förstår jag k te varför du överhuvudtaget gör det. Vad får du ut av det? 

Att din mamma anser att det inte är din syster kan bero på många saker. Men dels eftersom hon kom långt innan du adopterades. Din mamma sörjer henne förmodligen fortfarande och vill hålla henne privat, vilket är helt naturligt. 

Din adpotivsyster tillhör er familj, samma familj som du och din mamma tillhör. 

Långt innan jag adopterades tycker jag inte då hon föddes och dog fem månader innan jag kom. I min värld är det en väldigt kort tid. När jag är ute och berättar om min adoption så är det en viktigt del av det hela eftersom hennes död är lite uppkomsten till min adoption. Så det är i allra högsta grad relevant för mig att ha med. 
Lika mycket som jag har en bild på min döda farmor som betytt mycket i mitt liv. 
Menar egentligen att varför har min mamma större rätt än mig 

Istället för att fastna i rätt och fel, försök att prata med din mamma och riktigt lyssna på varför hon tänker och känner som hon gör.
Försök även fundera varför detta är viktigt för dig och se om du kan förmedla det till din mamma.
Men lyssna in henne först. Lyssna med syftet att förstå inte med syftet att svara.

På ett sätt tolkar jag det som att din mamma ser din döda syster som sitt barn, medan du som är adopterad inte är fullt ut hennes barn på samma sätt. Hade du varit biologiskt barn fött ett litet tag efter din döda syster hade hon ju sett er som fullvärdiga syskon.

Du synar hennes bild av sina barn och det gillar hon inte, kanske för att hon egentligen inte gillar sina egna känslor kring det här med biologiska och adopterade barn. Hon förväntas känna på samma sätt kring er två barn, men hon gör inte det, och när du pratar om hennes döda biologiska barn så kommer det upp till ytan för henne. 

Alltså, jag tänker att din mammas andra barn naturligtvis är dina syskon och att det är fullständigt rimligt att se på det hela som en del av föräldrarnas historia.

Ibland finns det delar av livet som folk inte vill dela och jag tänker att det säger en hel del om hur man ser på adoption att man tar till sig ett barn, som ska vara ens eget, men sedan tänker att historien bakom kommer vara privat.
Mängder av vuxna barn berättar delar om sin barndom som deras föräldrar inte är bekväma med och rent krasst är det något man får räkna med när man har barn. 

Det är ett barns fulla rättighet att faktiskt själv stå för vad man berättar och inte. Man har ingen absolut skyldighet att hålla "familjehemligheter" och jag förutsätter att du berättar om ditt syskon utifrån att hen präglat din barndom genom att faktiskt tragiskt dö väldigt ung. 

Jag tänker att det är fullständigt rimligt att anta din mormors perspektiv. Hon ser troligen på er som sina barnbarn och därmed syskon. 
Så länge som din berättelse till största delen handlar om din upplevelse, ser jag inga problem med att berätta om detta lilla barn och jag tycker att det är tämligen orimligt av din mamma att anta att du ska ha samma perspektiv som henne. Är du vuxen nog att vara ute och föreläsa/prata framför andra är du vuxen nog att göra andra tolkningar än henne.

Däremot kan du självklart respektera att hon blir sårad av det hela och välja hur du vill göra utifrån det... Men hon kan faktiskt inte styra hur du ska tolka hennes andra barn. 

Jag tycker din syster är din familj, men jag tycker också du exploaterar hennes död genom att visa bild på henne och prata om henne på föreläsningar.

Är det uttalat att din adoption kom till pga systerns bortgång? Är det nödvändigt att visa foto på babyn? Funkar det inte att bara nämna det? Foton är högst privat och ska inte vara för allmän beskådan. Där tycker jag att du faktiskt får acceptera mammans önskan. 

Familjekonstellation är en sak och har inget med blodsband att göra. Biologi en annan. Emellanåt en stark kraft som man faktiskt inte kan bortse ifrån. 

Har du tagit reda på hur din biologiska familj ser ut? Pratar du om dem också? Kontakt? Absolut inte självklart att både kunna och vilja ha den bakgrundsinformationen. Jag vill gärna tro att det ger en ökat förståelse för sin egna person. 

Ja för att om hon inte dött hade jag inte kommit till den här familje. Så ja klart det är en del av hur det präglat familjen och hur mitt liv blivit som adopterad 

Det har otroligt mycket att göra med en adoption att en människa på fullaste allvar tycker att man som vuxet barn inte har rätt att tala om familjen INNAN men kom. 
Jag tänker att man som förälder faktiskt får stå ut med att ens barn ibland tar upp ämnen som man själv inte vill diskutera och att det blir rätt märkligt att man fullständigt ska respektera precis det som de tycker. 
Jag tänker att det är lite märkligt att anta att en förälder fortsatt ska styra vad barnen berättar om sin barndom när de är vuxna. Och att andra vuxna tar förälderns perspektiv. 

I min värld är det rätt symboliskt över att man tror att man får bestämma över sin historia till den grad att man ber sitt barn ta ett perspektiv på tillvaron som "ingen annan har". Folk som har samma föräldrar ÄR syskon.