Mor och farföräldrar kräver umgängesrätt med barnbarn?

Absolut. Man kan ha mängder av anledningar till att man inte vill att ens barn ska ha umgänge med sina föräldrar.

Dock så finns det en poäng att samhället faktiskt ordnar så att umgänge är möjligt trots att vuxna tycker olika. Och i min värld behöver inte umgänge ske i den egna bostaden, eller i obegränsad omfattning. Och naturligtvis inte när det finns anledning att misstänka att ett barn skulle fara illa av umgänget.

Du inser att barnet vara föräldrar är med i en sekt är isolerade. För det är inte olagligt heller. Eller barn vars föräldrar/vårdnadshavare bryter med en vuxen p.g.a en relation som inte höll tappar viktiga vuxna som vill, men som faktiskt inte får. 

Som förälder har man stor makt att bestämma vem som umgås med ens barn, jag är bara inte fullt övertygad om att det inte bör finnas möjlighet för andra runt ett barn att faktiskt få lov till umgänge. Inte för att barnet ska fara illa, utan för att vuxna ibland har svårt att faktiskt själv ge sina barn relationer som kan vara viktiga.

Jag tänker att det finns lägen då det är aktuellt att bryta med anhöriga, men att det också finns lägen då ett barn har rätt att få födelsedagspresenter och samtal av farmor/mormor. Eller att träffa farfar/morfar på släktkalas ÄVEN om föräldern inte vill ha umgänget själv.

Fast tråden handlade ju om mor- och farföräldrar som kräver att de ska få juridisk umgängesrätt.

Barnets rätt till relationer, även utanför modern och fadern, är något vi båda nog kan vara överens om är extremt viktig och det kanske är något som behöver stärkas. 

Fast det där är ju inte sant. 

Precis som att det finns föräldrar som medvetet försvårar umgänget med den andre föräldern så finns det ju de som gör det mot mor/farföräldrarna och använder barn som maktmedel för egna syften.
Alla föräldrar är ju inte änglar och har sina barns bästa i främsta rummet.

Jag har jobbat med våld i relation, där det dessvärre även är en vanligt strategi från våldspersonen att få sin partner att bryta med sin familj och denne gör det för husfridens skull och för att undvika våld....

Du har en väldigt enkel och svartvit bild tycker jag.

Väldigt många står ut med mycket innan de bryter med sin förälder... Men det förekommer också att människor bryter tämligen lättsinnigt.

I min värld är det orimligt att anta att det alltid kommer att vara samma tabu att bryta med sina föräldrar som vuxen och att anta att samhället fortfarande kommer ha samma strukturer igår som framöver.

Som det är nu är det bara föräldrar som kan gå till familjerätten, eller tingsrätten. Jag tänker att man framöver kanske behöver tänka mer på vilka konsekvenser det får för barn.

TS, ja det kan finnas tusen anledningar. Att vara full är inte heller olagligt, ändå är det olämpligt i närheten av barn.

Hur många olämpliga släktingar tror du skulle försöka pröva saken rättsligt om de inte fick träffa sina barnbarn, syskonbarn etc? Och hur många skulle få igenom det? Rasister, religiösa fanatiker och allt vad du nu nämnde? 

Jag är öppen för att stärka barnskyddet och att föräldrar inte ska vara allsmäktiga när det gäller vilka barnen ska umgås med. Inte att olämpliga släktingar ska kunna tvinga till sig umgänge.

Framgår det någonstans att den skulle vara identisk med föräldrars? Eller hur blir tex resor eller avstånd för boende relevant?

Det handlar väl oftast inte om att man utesluter sina föräldrar från att träffa barnet utan andra sidan av barnets släktingar. Ett exempel från verkligheten:

Ett par får tre barn två med NFP-diagnoser medan den yngsta är helt utan problem. Nu blir det säkert fel med diagnoser eftersom jag använder ord som jag lärt mig en gång. Den äldsta har aspberger, är välfungerande men känner sig hela tiden annorlunda mot alla andra och behöver därför mycket tid med sina föräldrar då det är vuxna han känner sig mest hemma med. Den andra har grav autism med en ettårings intellekt fast han nu är nio år och behöver ständig passning då han bara vandrar iväg om man inte har 100% uppsikt. 

Familjen flyttar många mil från släkten när de hittar ett hus som ligger så lugnt att omgivningen inte stressar lillkillen och det finns en stor trädgård där han kan röra sig fritt. Mamman kan inte fullt ut acceptera lillkillen och orkar inte med honom. Farfar, farmor med ny man, farfars mamma och farmors mamma samt barnens farbröder är där ofta och hjälper pappan med barnen när mamman tillbringar mer och mer tid i hemstaden med sina föräldrar och sedan i en egen lägenhet ett par mil ifrån familjens hus. Hon har ofta det problemfria barnet hos sig men de andra träffar hon bara i huset och tar aldrig med sig någonstans.

Efter något år bestämmer hon sig för att flytta hem till sina föräldrar och ta det problemfria barnet med sig och lämnar de andra två till pappan. Han får hälsa på hos henne så mycket han vill bara han kommer ensam utan de övriga barnen. Eftersom varken pappan eller hans sida av släkten är villiga att avstå att umgås med de övriga tv barnen när de är på besök i hemstaden så får de nu aldrig träffa det tredje barnet. Inte heller barnet får träffa sin älskade lillebror och förstår inte riktigt varför. 

I detta fall hade jag verligen önskat att det fanns en umgängesrätt för de övriga släktingarna som nu enligt mamman måste välja mellan det ena eller det andra barnet, inte få träffa bägge två.

Saken borde kunna prövas rättsligt om det ligger _i barnets intresse_ att upprätthålla en viktig relation. Det gör det knappast om det gäller alkoholister, rasister, religiösa fanatiker eller andra olämpliga.

Men det kan lika gärna vara barnets mamma eller pappa som dricker eller är med i en sekt. Som isolerar barnet från omvärlden osv. Då blir andra släktingar desto viktigare om de är vettiga. 

Att förbjuda föräldrar att flytta kan man givetvis inte göra, men då kan barnen ha telefonkontakt eller Skype-kontakt med nära och kära. 

Jorå det är bara att leta runt lite här i trådarna så ser man lätt att många mammor ser ut att ha ett lite osunt ägarskap gällande sina barn. Som om de inte är en egen individ.

Pappan är en otrogen ansvarslös jävel som sårat mig och jag får enskild vårdnad. Och jag tänker verkligen inte tillåta att MIN dotter har nån kontakt med nån i pappans familj farmor/farfar/faster mm. Det är MITT barn jag bestämmer vad som är bäst för MITT barn. Lite så. Fastän de kanske är helt vettiga och normala människor som barnet gillar att umgås  med. Och kommer ha glädje av i livet.

Man fråntar ju en sån gång en massa relationer från barnet. Sen om farfar är en snuskgubbe och farmor med i en fanatisk sekt så är de kanske inte lämpliga ens att umgås  m ed barnet men sånt går ju att lämplighetspröva. Och kan ju även förekomma redan innan dessutom. Eller så visade det sig att det var morfar som var snuskgubben som mamman låter barnet träffa. 

Man behöver inte införa juridisk umgängesrätt för morföräldrar eller andra släktingar. Det kan räcka med att stärka barnskyddet och barnens rätt till trygga och viktiga relationer.