Någon som är högpresterande och har ADHD?

Min son, som nu är vuxen har ADHD.

Han är supersmart, men har en massa andra svårigheter kopplade till sin ADHD. När han var liten, i låg- och mellanstadiet så var skolgången en enda cirkus, han gjorde inte många knop, ägnade tiden åt att bråka och härja. Under högstadiet blev han lugnare, men orkade knappt få nåt skolarbete gjort. Det var verkligen på hanken att han ens kom in på gymnasiet.

Men så kom han in på en linje han verkligen kände för på gymnasiet, och plötsligt lättade allt. Vet inte om det var allmän mognad och utveckling eller om han bara hamnade rätt och blev sedd som smart och bra istället för som ett problem i skolan, men han lyckades riktigt bra med studierna på gymnasiet. Sen vidare till en krävande utbildning på universitet och även de studierna gick väldigt bra, i alla fall helt normalt bra.

Han är närmare 30 år nu och troligen skulle ingen utomstående ens märka att han har ADHD längre. Han själv märker det och tar medicin när han behöver extra hjälp att koncentrera sig, men klarar sig ofta utan. Han klarar livet i stort också helt hyfsat, men har inte sambo och barn som tar tid och uppmärksamhet utan ägnar sig främst åt jobbet och sig själv liksom. Det är nog så han mäktar med, och att han har skapat ganska mycket struktur i vardagen som hjälper honom att hålla tider, göra färdigt arbete osv. 

Ja!
Det är ju som ett prisma av svårigheter som man kan ha mer eller mindre av, så visst kan man ha en ADHD-diagnos och vara högpresterande.
För kvinnor har det visat sig att det faktum att man presterar och kan klara skolan med bra betyg döljer det faktum att man har svårigheter.
Det finns många poddar i ämnet, och här massor med information, magasin, material mm:
Podden Funka olika (habilitering.se)


Eftersom jag också har barn med NPF så har jag även browsat nätet och gillar det material som finns här:
Raising an Extraordinary Person - Autism & ADHD Resources for Parents (hes-extraordinary.com)

Tack för att du delade med dig! Så skönt att höra att han verkar ha det bra och hittat sin plats i livet.

Jag känner igen att om jag väl är motiverad och intresserad så kan jag prestera jättebra. Men jag har tex jättesvårt att sitta still på möten, får jätteofta tusen idéer, svårt att hålla ut och göra färdigt och blir lätt uttråkad. Har växlat mellan arbeten/uppgifter och aldrig gjort samma sak mer än ungefär ett år.
Har barn och lyckas hålla reda på tider och sånt riktigt bra men har jättesvårt att stå stilla och titta på träningar etc trots att jag älskar dem och vill stötta dem.

med mera. Men jag tror ingen någonsin skulle kunna gissa hur det är inuti. 

Någon mer som har erfarenhet att dela med sig av?

Tack för länktips! 

egentligen vill jag kanske inte veta om jag har det?men har ganska nyligen (återigen) börjat ett nytt jobb och funderar över den här enorma rastlösheten och att det alltid ska vara så svårt att fokusera någon längre stund. när jag väl gör något så går det snabbt och chefen verkar väldigt nöjd med mina prestationer men jag känner mig som en stor bluff. Bara en liten del av tiden går åt till att jobba egentligen. Resten går åt till att liksom administrera mig själv och säg åt mig själv att skärpa mig och jobba. (Eller dagdrömma och liknande?.) 
har Tänkt i många är att jag bara ska skärpa mig men tänk om det inte riktigt går?

Jag har väldigt mycket ADHD-drag och ingen diagnos. Folk förutsätter ibland att jag har funktionsnedsättningen... Men jag har ju klarat jobba, har familj, har universitetsutbildning och strategier i vardagen.

Jag hanterar min ångest och min rastlöshet och "lider" inte, vilket ju gör att jag varken söker vård, eller skulle definieras som funktionsnedsatt... 

Så nä. Jag har ju ingen diagnos. Däremot behöver jag anpassa min vardag, som om jag hade diagnos för att faktiskt prestera.

Jag kan inte komma i tid, utan mina klassiska knep. Jag behöver struktur och sätt att återfå fokus, för att inte råka lyda mina impulser. Jag är allt eller inget om jag inte aktivt ordnar så att jag får impulser att  göra rätt/smart. Energi är något som kommer av inspiration, snarare än faktiskt vad jag borde orka.

Jag har lätt att anpassa mig till impulser och har svårt för tristess. 

Jag arbetar som säljare & en förbaskat bra sådan. Alltid upplevt att jag har extremt enkelt för att vara snabb på fötterna socialt. Har nog att göra med att jag är extremt extrovert. När jag gör något jag tycker är kul utkonkurrerar jag alla - arbetar hårdare & blir totalt fixerad. Har enorma svårigheter med struktur, städa, hålla koll på datum osv. Tvätten blir mest till högar på golvet tills jag tvingas hantera det. Har en talang för att dominera socialt & karriärsmässigt men en absolut bilkrasch vad gäller strukturen & genomförandet av de mer monotona sysslorna. Somnar inprincip på 5 minuter så fort det är möte eller någon genomgång på jobbet. Svårt att bibehålla fokus när jag inte är  genuint intresserad. Sen tror jag det handlar om mognad med, är drygt 30 & har många galna historier då mitt risktagande i ung ålder var totalt IQ-befriat. Testat alla typer av droger, mycket sex, mycket social dominans. Gymmat hårt. Osv osv. Kortsiktigt tänkande utan någon form av eftertanke. Göra först, tänka sen ungefär. Sen är alla olika såklart. 

Sålänge det faktiskt presteras högt delar av arbetstiden så ingår faktiskt visst dagdrömmeri i att bearbeta information. 

Det gäller att hitta utrymme för lite ställtid och undvika ställtid. Du har delar av dagen/veckan och månaden då jag gissar du vill prestera bättre, men se till att också göra relativt konstruktiva saker när du inte har fokus.

Saken är att du förmodligen inte kommer få en diagnos om du inte har svårigheter i vardagen, det behöver finnas ett "lidande". Sen kan man klara sig bra ändå, det är inte på den nivån att man blir sjukskriven, det är inte den sortens lidande eller nedsättning av arbetsförmåga.
Men alla har ju utmaningar, motgångar osv till och från i livet och resurser behöver styras till dem som inte fixar att hantera sin vardag.

Men jag känner igen det du skriver om att "administrera sig själv". Det gör jag hela dagarna haha Men jag vet ju hur jag funkar och vad som inte funkar. Vet vad som får mig att fastna i loopar där jag ska försöka vara så effektiv att jag till slut är helt matt och inte får ett skit gjort. Även om jag alltid ligger i topp i alla de parametrar av mitt yrke som är mätbara, har haft lätt att studera och få jobb. Men det tar på mig. Det tar bandbredd i hjärnan som Anders Hansen brukar beskriva det. 

Nu har ett av mina barn visat begynnande tecken på svårigheter. Och samtidigt som jag känner igen dem och tror att jag kommer kunna ge ett bra stöd så kommer han ha svårt att rama in sig själv som jag gör. Nu är jag vuxen och han ett barn men kombinationen av NPF och personlighet gör ju också att utfallet blir olika så att säga. Han är en helt annan kombination av personlighetsdrag, förmågor och utmaningar än vad jag ser i mig själv. 

Känner så väl igen mig! Högpresterande som bara den, tex med högsta betyg i allt i skolan, men en enorm inre rastlöshet som gör att jag nästan aldrig kan göra bara en sak i taget utan att bli extremt uttråkad. Det är nog bara vid små eller stora kriser, och när jag har sex, som jag verkligen är helt 100% totalt närvarande. 

Jag tror inte man kan skärpa sig genom att bara säga till sig att skärpa sig men däremot kan man hitta många andra strategier. En av mina har genom åren varit att skriva. Jag sitter inte på ett enda möte utan att anteckna frenetiskt vad jag hör för att hålla fokus (eller dagdrömma om det är ett möte där jag inte behöver vara fokuserad). En annan har varit att ha ett jobb där det ständigt händer nya saker, och ofta oväntade sådana som man kan ta tag i och får lov att helt släppa det man just gjorde för att det nya som händer är viktigare. Ett jobb där man kan varva arbetsuppgifterna med att kolla mail och se om där finns något nytt ännu roligare att göra.

Vad jag skulle behöva tips på är att hantera när rastlösheten blir till ångest privat. Är just nu fast i ett distansförhållande och har sjukt svårt att vänta tills nästa gång vi ses. 

Jag är 30, har adhd, är driven och har 60 tusen i månaden och älskar att driva projekt. Jag funkar bra yrkesmässigt och är som en maskin och är extremt påläst inom allt jag ägnar mig åt på jobbet. Studerar alltid heltid vid sidan om heltidsarbete och strävar ständigt uppåt. Däremot att ta upp posten från hallmattan är extremt svårt och kan ta 2 veckor innan jag får det gjort?. Men att gå upp vid 4 på morgonen och åka på konferens och vara hur insatt som helst går jättebra. 

Har en förälder som är precis som mig och drar in betydligt mer än mig. Den personen funkar svinbra på jobbet men sedan när det kommer till att ställa in kaffekoppen i diskmaskinen så funkar det plötsligt inte?. 

Gud vad jag känner igen mig. I över en månad har vi haft ett kuvert liggande i köket med information om hur man söker skolplats via kommunens hemsida. Kan. Inte. Förmå. Mig. Ringa och boka om tandläkartider och liknande ger mig ångest. 
Men när det smäller till på jobbet och något behöver lösas eller planeras akut så är det inga problem. Ingen ångest dock som någon ovan skrev om, jag har familj så har inte tid med rastlöshet. Känner jag mig rastlös läser jag böcker. 

Yep. Två avslutade universitetsstudier, lite svårare ibland med arbetslivet. Jag kan vara lite osmidig ibland. Men jag har haft jobb och hållit igång. Har också barn.