Så rädd för förlossningen!

Jag förstår dig. Be om att få epidural. Den bedövningen är effektiv. Faktiskt det enda som funkar på riktigt. Det andra skitet är bara...skit. sterila kvaddlar, varmt bad osv. Jo tjena sånt hjälper nog mot mensvärk men under en förlossning krävs enormt mycket mer än sådana grejer. Problemet med epiduralen är att man måste ha öppnats ett visst antal cm (minns inte hur mycket) innan de sätter epiduralen. Men när väl epiduralen sitter på plats så är du befriad från helvetet. Kör på lustgas fram tills epiduralen sätts. Lustgas är inte lika effektiv som epidural men åtminstone tillräcklig för att överleva tills epiduralen sätts. Kör på det kortet så slipper du lida. Lycka till!

Ja, om man säger att det inte gör ont så ljuger man. Men kvinnor skaffar ofta fler än ett barn, så det goda överväger definitivt det onda. Alla väljer olika, jag valde lustgas (3 av 4) och försökte hålla mig så lugn som möjligt. Tog bort lustgas vid krystningarna för att vara klar i huvudet när barnmorskan pratade med mig. Som sagt alla har olika erfarenheter, mina förlossningar har varit snabba, har känt mig lugn - när bebisen ligger på magen är smärta utbytt med sådan lycka. 

Ja epiduralen verkar ju vara det som funkar när man pratar med folk. Usch är så rädd att man typ ska svimma av smärta. Att jag inte alls kommer kunna slappna av. 

Jo jag förstår att det gör ont. Är så rädd bara för att man ska få panik. Jag är nog inte så smärttålig. Men alla andra klarar ju det så jag får försöka tänka att jag kan ta mig igenom det. 

Ingen mer som kan lugna lite? 

Jag var precis som du tidigare, LIVRÄDD för att föda barn. Det var så till den grad att jag övervägde att helt strunta i att försöka få barn även om jag verkligen ville ha det, just för att jag var så rädd. När jag i början av graviditeten mådde illa varje kväll låg jag där på toalettgolvet och önskade att jag inte var gravid, just för min spyfobi. Jag kräktes dock väldigt sällan, men mådde mycket illa. 

Gällande illamåendet blev graviditeten lite KBT för mig, jag gillar såklart fortfarande inte att kräkas men det känns inte fullt lika jobbigt längre. 

Just förlossningsrädslan minskade för mig lite ju längre graviditeten gick, men jag hade såklart mycket rädsla kvar. Alla förlossningar är ju så olika så jag vet inte om min berättelse kommer hjälpa dig. Jag kan dock säga att för mig hjälpte det att vara transparent med personalen. När vi kom in till förlossningen sa jag att jag är ganska rädd och nervös inför att föda, just med tanke på att det skulle göra ont. Jag hade också ställt in mig på att vara öppen för all smärtlindring och direkt jag kom in sa jag mer eller mindre ?ge mig allt ni har? när frågan om smärtlindring dök upp. 

Genom att jag var så transparent med min rädsla kunde personalen lugna, peppa och bemöta mig på ett sätt som gjorde mig trygg. När narkosläkaren kom in för att ge EDA sa jag exempelvis att jag var orolig att det skulle göra ont, han förklarade otroligt utförligt vad han gjorde och hur allt brukar kännas. Hade det inte varit för att han sa att han var klar skulle jag aldrig ha förstått det, dels då det gick på nolltid och dels då det knappt kändes.  

Jag tittade på otroligt mycket förlossningsberättelser innan förlossningen. Min rädsla dämpar jag nämligen bäst med fakta och information. Om du är som mig kan jag verkligen rekommendera det, men ha i bakhuvudet att det kan skilja sig så himla mycket mellan förlossningar.

Avslutningsvis då. Min förlossning var magisk. All rädsla försvann under tiden. Jag kände mig så inne i stunden och allt bara flöt på. Smärtan är ju stegrande gradvis, så kroppen vänjer sig. Plus att det finns så bra smärtlindring att få. Kroppen är verkligen gjord för detta, och det märkte iallafall jag tydligt. Både under och efter förlossningen kände jag att detta vill jag göra igen. Det var det utan tvekan häftigaste jag gjort och det var inte alls sådär obehagligt och läskigt som jag ställt in mig på innan. 

Jag VET att du kommer greja detta, men jag förstår att du är rädd. Om det finns något jag kan göra för att peppa eller förbereda dig på något sätt så låt mig veta. Jag hoppas du, precis som jag, får en helt fantastisk förlossning och att rädslan släpper, iallafall något. ❤️

En sak till. Något som lugnade mig var att tänka att det finns tonåringar som föder barn och som bevisligen överlever situationen. Sen tänkte jag på folk i min närhet som är vekare än jag, och som också överlevt förlossningen. Inte helt pk kanske, men det funkade för mig när jag började spinna på med rädsla i mitt huvud. 🙈😬

Jag var väldigt orolig för att få bristningar eller att något skulle hända barnet. Min förlossningsrädsla minskade dock allteftersom det närmade sig och jag blev mer och trött på att vara gravid.

Jag håller med övriga angående EDA, det hjälpte mig enormt mycket. Hade en riktigt jobbig förlossning i 20h (jag inbilla mig att jag inte ville ha smärtlindring) innan jag tog eda till slut och det blev som natt och dag. Andra gången bad jag om det direkt och det var helt fantastiskt. Så om du vet med dig att du är känslig mot smärta är det nog det bästa rådet. 

Jag var också ganska rädd vid första barnet. Och jag fick panik också, ville gå hem och sånt. Men jag var lugn vid andra barnet, för att jag då visste hur det är ungefär. Jag gjorde några saker fel också. Det kan du undvika.

Om du har lustgas - det kan hjälpa ganska bra, men man får inte andas in allt för hastigt. Jag gjorde det och då svimmade jag av och när jag väknade igen mådde jag så illa. Vid varje värk. Andra gången gjorde jag rätt. Började andas in i början av värket, inte för hastigt. Då var jag lagom "borta" när det var som värst och var tillbaka utan illamående när värket ebbade ut. 

Kroppen har ganska bra förmåga att producera endorfiner i den situationen. Vilket gör att man brukar klara av det trots att smärtan blir värre. Dvs. det känns knappt värre. 

Jag är också väldigt dålig på att ta smärta. Jag har fått två barn, den yngsta är nu ca två veckor. Två helt olika upplevelser (den första kejsarsnitt för jag fick inga krystvärkar och andra vaginalt) men sammanfattar mina tips nedan.

Jag håller med föregående. Det gör ont, det ska man veta. MEN, värkarna gör inte ont hela tiden, det släpper och man känner typ ingenting tills nästa kommer (passa på att sova då om du kan). I början kan det ta lång tid emellan. För mig hjälpte det att tänka att det är klart jag står ut med smärtan i 10 sekunder... Står man ut i 10 sekunder, så kan man stå ut i 20  sedan 30 sek etc... Och när jag hade en värk så hjälpte det att jag stod på alla fyra och sambon höll sina händer på mitt ryggslut/höfter och tryckte ner med hela sin vikt. Sedan är det bara att andas och veta att det kommer släppa. Jag hade en värmekudde mot ryggen i bilresan till sjukhuset. jag tyckte det hjälpte också. Ta hjälp av din partner om du kan! Att hålla hans händer under större delen av förlossningen hjälpte mig betydligt mer än jag trodde det skulle.

Sen, var öppen mot barnmorskan/personalen. De vill att man ringer in och alla jag pratat med när jag ringt har sagt att tycker jag att jag har mer smärta än jag klarar så är det klart jag kan komma in. När man kommer in, be om lustgas och epidural så snart som möjligt. Det hjälper ofantligt. Epidural tog bort mycket smärta för mig. Lustgasen gör det lättare att hantera, man har fortfarande ont men man blir lite hög så man hanterar det bättre :) När sedan krystvärkarna kom för mig så gjorde det ändå inte direkt ont för mig, det kändes mer som att jag var väldigt bajsnödig och förstoppad och verkligen behövde krysta  Det kändes dock naturligt. Minns att jag sa flera gånger att jag inte orkade mer, för mig kändes det som inget hände när jag krystade. Men man orkar (lustgas och andas emellan bara) och sedan säger det plopp så är huvudet ute :) Sedan när bebisen är ute så glömmer man det fort. Jag krystade i en timme fick jag veta efteråt.

Sammanfattningsvis. Alla upplevelser är olika och det är svårt att veta innan hur det kommer bli just för dig. Ja, det gör ont, men det finns hjälpmedel. Din partner och personalen är där för dig, ta den hjälp du behöver. Och kom ihåg att andas och att det kommer gå över snabbare än vad du tror! Det är helt ok att skrika, bita dig i handen, slå dig på benet eller nästan bryta din partners fingrar om det hjälper dig just då (saker jag eller mina vänner gjort)! Lycka till!