Hur kan folk som lever i förhållanden må så dåligt? Det är väl jobbigare att vara ensam?

Jag kan tänka mig att relationsmarknaden är lite skev till kvinnornas favör, men jag kan då tycka att det är vi män som får steppa upp och visa att vi duger, på något sätt.

Precis, håller med om det du skriver och sedan är det också så att man fortfarande sitter med något hopp om att relationen kan bli bättre på något sätt, man vill fortsätta kämpa, har lagt ner mycket tid och energi, man kanske har barn och vill försöka lite till för deras skull också.

Jo, men man måste sätta saker i perspektiv, tycker jag.

Jo, jag känner samma sak faktiskt. 

Att leva i ett sunt och långvarigt förhållande kräver en hel del jobb. De flesta av oss människor är inte lätta att leva med. Det är sunt att ventilera och problemlösa tillsammans med sin partner och med andra. Självklart bara så länge allas integritet respekteras - och på ett anonymt forum så gör det oftast det enklare än när man tar det med folk i ens närhet.

Sedan har vi situationen med destruktiva och skadliga förhållanden. Det är ibland plågsamt att läsa inlägg som beskriver riktigt dåliga relationer. Som jag ser det så är det dock kanske ett första litet pytte-steg mot en förändring eller frigörelse. 

Att vara singel måste också få vara en helt normal och legitim tillvaro, vare sig det är självvalt eller ofrivilligt. Självklart har det både för- och nackdelar jämfört med även den bästa av tvåsamheter. 

Ensamhet är ett växande problem i samhället. Jag tror dock att det är fel att försöka knyta det till relationsstatus. Det finns singlar som är supersociala och omgivna av människor hela tiden och det finns dem som inte lider av att vara i sitt eget sällskap. Det finns dem som känner sig väldigt ensamma i ett förhållande med. För att ta problemet på allvar kan vi inte hålla på att ranka och jämföra olika typer av ensamhet.

Troll står säkert för en hel del av trådarna med. Vad dessa stackars människor egentligen har för motivation vet jag inte, men lite ledsamt är det allt. Jag tror inte att jag kan bidra med något konstruktivt i dessa trådar så jag försöker bara att undvika dem.

Det var väl konstruktivt? .

Självklart kan man må dåligt även i en relation, och en partner är inte en quick fix för att bli lycklig.

Men pratar vi just ensamhet håller jag med TS.
Anser man att man är ensam i sin relation och vill hövda att man är ensammare än ensamstående är det dags att ta tag i det man behöver göra för att lämna.

Jag har både levt i ett dysfunktionellt förhållande och varit ensamstående. Numera har jag ett underbart förhållande, det är såklart fantastiskt när man får uppleva det.

Men om man jämför att leva i ett dåligt förhållande OBS utan misshandel! med att vara ensam...då föredrar jag förhållandet alla dagar. När jag var ensam i ca fem år efter det första förhållandet, höll jag på att gå under. Det var fruktansvärt. Allt kändes så hopplöst. Ingen brydde sig på riktigt om jag levde eller dog (ja förutom min familj men de bor långt bort).

Vänner kan inte ersätta en kärleksrelation. 

Nej, vänner kan inte ersätta en kärleksrelation. Men jag skulle aldrig välja ett dåligt förhållande framför att vara singel. Om det är övervägande dåligt, vad får man då ut av det och hur kan man då vara lycklig? 

Det äv väl olika från person till person. Jag har aldrig någonsin känt mig ensam som singel. Jag trivs oerhört bra i mitt eget sällskap. 

Däremot har jag känt mig fruktansvärt ensam i andras sällskap. Både i relationer, på arbetet och i vissa sammanhang med vänner. När jag är själv känner jag mig aldrig oönskad, utanför eller osynlig. Jag känner mig aldrig ful, tråkig eller oattraktiv när jag är själv. 

Att vara ensam är inte dåligt och jobbigt för alla. Vi som trivs allra bäst själv finns också, även om det kan vara svårt för många att förstå. Vi hör nog inte till majoriteten, men vi finns. 

Jag trivdes bäst ensam som yngre, tyckte ofta mest det var jobbigt att behöva umgås med människor och upp till 25 ville jag därför inte ha något förhållande.

Och trots 2 förhållanden bakom mig, när jag erfarit hur nötande och psykiskt påfrestande det kan vara att bo under samma tak men med olika behov i vardagen, så har jag efter 40 fått ett mycket större behov av att vara social och en större önskan om att hitta någon, Jag kan visst trivas i mitt eget sällskap fortfarande, men när man sitter kväll efter kväll efter kväll, helg efter helg efter helg, utan att knappt ha en käft att prata med, då känner man sig rätt övergiven.

Men visst har jag liksom du sett att många singlar har stora sociala nätverk. Kanske önskar jag att jag var en av dem.