Hur kan folk som lever i förhållanden må så dåligt? Det är väl jobbigare att vara ensam?

Självklart gör det det. Och jag och många andra män har nog gått in hårt för den biten. Jag har visserligen 2 förhållanden bakom mig, men fick verkligen kämpa för att behålla "status quo" när jag var i dem, dvs jag fick hela tiden kämpa för att vara perfekt så att de inte skulle tröttna. Det dränerade mig på massor med psykisk energi så att jag var som ett mentalt vrak när dessa förhållanden tog slut.

Och då har jag ändå haft "tur" i det genetiska lotteriet, dvs jag har inte haft utseendet emot mig. Jag gick dessutom i dessa förhållanden in för att vara den perfekte mannen. I yngre år läste jag ibland damtidningar för att få en uppfattning om hur kvinnor ville att en bra och riktig man skulle vara, och tog till mig av det. Men det har varit som att hur hårt jag ansträngt mig för att vara den bästa versionen av mig själv, så misslyckas jag ständigt bibehålla attraktionskraften. Den faller ofta så fort jag börjar tappa lite av det där perfekta jag byggt upp. Därav mina tankar i trådstarten.

Ett exempel jag kommer på på rak arm och det råkar vara en man som klagar på det det är att frun har slutat raka sig. Är inte det en petitess och om mannen tycker att det är jobbigt, borde han inte prata med frun om det istället för att klaga på det här? Det hjälper väl inte?

Har inte läst den tråden men att någon aldrig gjort är inte samma sak som att sluta så det kan vara bra med lite input om hur andra tänker.

Får man inte klaga anonymt på internet för att någon annan har det värre är det inte många som får klaga.

Jag kan tänka mig att relationsmarknaden är lite skev till kvinnornas favör, men jag kan då tycka att det är vi män som får steppa upp och visa att vi duger, på något sätt.

Om man tänker på hur skolan misslyckats (och skyller på självdestruktiv maskulinitet) och mansöverskott har du en poäng men när man tävlar om vilket kön som har det svårast jämför man sällan rättvist, man har en tendens att tona ner fördelar, överdriva svårigheter och gör tvärt om med det andra könet och är inte alltid ärliga om orsakerna (vänsterfeminismen i ett nötskal).

"...men jag kan då tycka att det är vi män som får steppa upp och visa att vi duger, på något sätt."

Män behöver bli bättre på att stötta män men män är dåliga på det och det tar nog emot för många att öka konkurrensen på relationsmarknaden.

Ganska ofta hör man som man, när man beklagar sig över sin ensamhet, att "Man kan känna sig ensam även om man lever i ett förhållande". Jag kan förstå det i de fall då partnern är oempatisk, oförstående och egoistisk, att den andre kan känna sig ensam. Men då infinner sig ju genast frågan, varför lämnar man inte då? Vad är det för vits med att vara ihop med någon som inte förstår en eller visar omtänksamhet? Vad får man ut av ett sådant förhållande? Då är det väl bättre att vara ensam och få rå om och sköta sig själv?

Men i de fall när partnern faktiskt är något att luta sig mot när man mår dåligt, när han är förstående och empatisk, eller vill vara det, då ser jag det lite som ett hån mot de verkligt ensamma att påstå att man känner sig ensam. Handlar det då inte snarare om att hon blivit bortskämd? Att hon inte nöjer sig med hans ansträngningar att faktiskt bry sig om henne och hans vilja att visa kärlek och omtanke?

Att låtsas vara "perfekt" när man inte är det är inte att vara den bästa versionen av sej själv och har man blivit vald för den man låtsas vara är det inte konstigt att attraktionskraften avtar när man tröttnat på att fejka.

Jag tycker det blir svårare att förstå trådstarten, man kan må dåligt av att fejka och man kan bli rädd för att bli lämnad så du blev som ett mentalt vrak.

Hur blir det när partnern börjad ledsna och är missnöjd?
Hur bra är man på att vilja förstå och ta ansvar över att strategin man använt sällan håller i längden så blir man dumpad är det oftast självförvållat. Hur mycket skuld lägger man på partnern?

Manipulativa människor använder samma strategi.

Men snälla. . . Ta en filosofikurs och sätt dig ner. 

Vi andra är upptagna med annat. 

I dagens läge duger det inte för kvinnor att vara den avslappnade versionen av sig själv. Man måste hela tiden stila sig och visa sig från sina bästa sidor, om man inte har "det" i sin personlighet som de mest tilldragande männen har. Och jag ser och har sett många förhållanden där männen verkligen måste kämpa skiten ur sig för att lyckas upprätthålla den där perfekta fasaden. Det är den enda metod vi "losers" på relationsmarknaden kan använda oss av. För även om vi "tappar masken" så är det bättre att ha älskat och förlorat än att inte ha älskat alls.

Vi lever i ett mycket konkurrensinriktat samhälle idag, där det är äta eller ätas som gäller. Den som inte syns och hörs finns inte och man måste se till att våga ta plats socialt för att folk ska få upp ögonen för en Att bara sitta som ett fån och vänta på att saker ska komma till en funkar inte.