”Föder barn” skrek jag från badrummet

Vi fick åka hem igen och vi hade inte hunnit mer än ett par kilometer innan det gjorde skitont. Jörgen ville vända tillbaka men jag kände på mig att det inte var dags för det än. Vi åkte hem och myste framför tv:n.

Den 12 juli började värkfritt. Men på förmiddagen drog det igång igen. Det gjorde lika ont som gårdagen men med mer kraft. Magen blev stenhård och det tryckte fruktansvärt i ryggen. Samtidigt som det gjorde ont var det mysigt. Efter ett par timmar lugnade sig värkarna. "Skit" tänkte jag men på kvällen satte det av igen. Vi ringde min väninna som skulle vara barnvakt och sa att hon kunde hämta Linnea nu. Det tog inte mer än två minuter innan hon stod och hängde på dörren. Vi åkte in, men tro på fan att det slutade värka, men vi åkte ändå till förlossningen.

Började bröla som en älgtjur och sambon vaknade och undrade vad fan jag höll på med. ”FÖDER BARN” skrek jag från badrummet.

13 juli vid elva satte det igång på riktigt. Med råge. Vi kom hem från förlossningen igen, vid nio på kvällen. Kollade på Hajen och somnade. Vaknade vid elva av att det small till i ryggen. Det gjorde så jäkla ont att jag blev rädd. Hoppade in i duschen. Började bröla som en älgtjur och sambon vaknade och undrade vad fan jag höll på med. "FÖDER BARN!" skrek jag från badrummet.

"Jag klarar inte det här älskling." mantrade jag.

"Jo då, jo då det måste du ju liksom..." sa Jörgen.

Vi åkte in i ilfart och att ha en bil med turbo var guld värt. Inne på förlossningen fick jag veta att jag var öppen sex och en halv cm och fick byta om. Kräktes på Jörgens skor och på golvet. Bad om ursäkt och skämdes som en hund. Fick EDA och sen var det lugna gatan. Åt en massa mackor, fil och fick min efterlängtade sjukhus-körsbärssaft. Det gick fort att öppna sig. Efter fyra timmar var jag helt öppen och skulle börja krysta. Nu sket det sig, igen.

Bebisen satt fast i mitt yttepytte lilla bäcken. Jag kände att det skulle bli ett snitt till. Fick krysta från 07.00 på morgonen till 10.00 utan att bebisen sjönk. Fy vad rädd jag var. Jörgen var helt vit. "Den kommer inte!" skrek jag. "Nej, det gör den inte." sa barnmorskan och kallade på läkare.

Jag bad honom om ursäkt hela tiden, för att jag inte kunde få ut henne. Han grät.

Jag tiggde och bad om snitt nu, så jag fick vara vaken. På min förra förlossning väntade de för länge och jag höll på att dö. Efter en timma så blev det bestämt. Det skulle bli snitt. Jörgen fick byta om och jag fick plocka ur alla piercingar. Det var inte så jäkla lätt att skruva ur en tungstav med krystvärkar. Rullades in på operation och var så jäkla rädd. Kändes som jag höll på att gå av. Bebisen försökte ta sig ut, men min kropp hindrade henne. Jag fick en lugnande spruta och EDA igen. Det blev helt varmt i kroppen och jag bara slappnade av. Så skönt det var. Jörgen satt vid min sida. Jag bad honom om ursäkt hela tiden, för att jag inte kunde få ut henne. Han grät. Sedan började de skära och jag ville att Jörgen skulle fota. Det ville inte han. Lite kräsmagad är han nog. Efter ett par minuter tar de ut ett skrikande litet knytte och ger bebisen till Jörgen. Sedan försvinner de.

"Vänta! Jag vill se!" ropar jag. Barnmorskan håller upp en knall lila liten sak som har samma huvudform som en böna.

"Hon blir väl fin sen?" frågar jag läkaren. Han bara skrattade och sa att huvudet rätar ut sig sen.

Jörgen kommer tillbaka och stortjuter. Håller upp våran lilla humla. "Visst blev det en kille?" frågar jag. "Nej en liten söt tjej!" säger barnmorskan.

"Men va fan!" utbrister jag. Under nio månader var jag säker att det var en liten Neo där inne. Sydd och klar fick jag ligga på uppvak i fem timmar. Värsta timmarna på hela dagen. När jag äntligen fick se mina älsklingar ligga i sängen på mitt rum, fattade jag.

Äntligen var hon här, lilla Moa Willow Uhr. Född 2005-07-14 klockan 11.44. Vikt 3670 g och längd 52 cm

Skriven av: Anna-Maria