Jag passade på att sova eller vila mellan värkarna och slappna av. Jag visualiserade att det öppnade sig som en blomma för varje värk. Min man masserade mig ibland under natten på kotorna ovanför rumpan (punkter som också hjälper effektivt vid mensvärk) när värkarna var kraftiga och det hjälpte mycket bra som smärtstillning och som hjälp i min avslappning.

På morgonen försökte vi se en film och ta det lugnt. Värkarna kom nu tätare. När vi skulle äta pizza (för att ladda kolhydrater inför förlossningen) kändes det för jobbigt att vara hemma. Värkarna var kraftiga. Vi ringde förlossningen och fick åka in till sjukhuset. Väl där så sa barnmorskan som undersökte mig att jag bara var öppen strax över tre centimeter och att hon tyckte vi skulle åka hem och vila för att det såg lugnt ut. Det kändes jobbigt att fara hem, för det gjorde hemskt ont då jag gick. Det var jätte jobbigt men vi gjorde det ändå. Men när vi kom hem hade jag väldigt ont. Jag började nästan gråta av smärta då jag måste röra mig och fick stanna upp hela tiden när jag skulle gå (annars, då jag var stilla, gick det bra). Jag kröp ner i sängen och bad min man ringa sjukhuset igen, för jag stod inte ut.

Vi fick åka in igen direkt. Det var hemskt jobbigt att gå så jag fick skjuts i rullstol upp till förlossningsavdelningen. Nu fick vi stanna och vi fick ett eget förlossningsrum. Jag var nöjd när jag låg i sängen för smärtan var fullt hanterbar när jag fick ligga och slappna av. Jag fick även öronakupunktur som hjälpe bra. Jag andades genom värkarna med gott resultat. Sedan fick jag gå till badet. Där satt jag länge, säkert över en timme, och andades genom värkarna och slappnade av. Det gick bra. Sedan ökade värkarna i kraft och jag ville ha bedövning. Jag fick byta om till sjukhusrock och sniglade mig tillbaks till rummet där jag fortsatte att ytandas och slappna av. Jag lyssnade på avslappningsmusik och min man och en barnmorska matade mig då och då med russin och saft för att jag skulle ha energi att föda när jag inte kunnat få ner pizzan tidigare.

Nu blev det jobbigare att hantera smärtan. Jag skulle få epiduralbedövning och var öppen över sex centimeter, men läkaren hade inte tid att komma just då så jag fick ligga och andas vidare i väntan på henne. Sedan fick jag epiduralen och det kändes jättebra efter det. Jag kände värkarna, men på en fullt hanterbar nivå som jag kunde andas mig igenom. Jag kunde till och med äta en ostmacka med min man som en barnmorska kom in med. Det var jättegott för jag hade ju inte ätit något den dagen. Sedan byttes det till en annan barnmorska. Jag brydde mig inte om det som hände runt mig utan var helt inne i mig själv i min koncentration, andning och avslappning. Nu var jag öppen helt förutom en liten kant. Jag fick påfyllning av epiduralen och fick gå och kissa. Återigen var det hemskt jobbigt att gå men gick bra när jag fick ligga ner. En värmedyna var min bästa vän. Den hjälpte mycket mot smärtan också. (Min man råkade slutligen elda upp den i micron när han sprang för att värma den, men den var bra så länge den varade.) När värkarna var som tuffast föreställde jag mig att jag var en örn som flög över min kropp och värkarna och det fungerade mycket bra. Jag såg väldigt tydligt hur jag som örn såg ner på en stor skog och över vatten drag. Jag såg även ett par ögon ofta vid de svåra tillfällena då jag blundade som tittade på mig, och när det hände kände jag mig lugn och trygg och inte så ensam och utsatt. ("Flummigt" kan man kanske tycka, men så var det.) Jag var glad att jag gått en profylaxkurs, för andningen och avslapningen som jag och min man övat på hjälpte mig mycket vid förlossningen.

Jag kände snart ett tryck ner mot rumpan. Jag hade börjat få krystvärkar, men den nya barnmorskan tittade inte till mig med så täta mellanrum, så jag hade krystvärkar utan att jag förstod det i nästan en timme innan jag fick börja krysta. Det gjorde inte ont av krystvärkarna, de var mer av en kraft bara, men det var uttröttande att krysta rent fysiskt. Jag provade krysta på knä och halvsittande, men barnet verkade inte vilja komma ut. Jag var ganska trött. Jag måsta ha krystat cirka en timme då rummet plötslig (tyckte i alla fall jag som bara var inne i mig själv) fylldes av läkare och barnmorskor som sa att de skulle ta ut barnet med hjälp av en sugklocka (kiwiklocka) för att krystvärkarna hade blivit för korta. Jag fick lägga mig på rygg och krysta samtidigt som de drog i barnets huvud med den lilla klockan. På första försöket släppte den, men på andra kom hela barnet ut. Det gick väldigt fort. Tio minuter i tolv föddes barnet. En stor och fin pojke lades på mitt bröst. Han grät lite och såg förvirrad ut. Jag älskade honom direkt mer än jag någonsin älskat någon. När han tittade på mig och lugnat sig lite såg jag att det var hans ögon - ingen tvekan om saken, som tittat på mig och hjälpt mig under värkarnas svåraste toppar. Han var så underbar. Jag grät av lycka över barnet och av lättnad av att förlossningen var över. Vilka roliga öron hann jag också tänka.

Sedan skulle han ammas för jag måste åka in på operation sa de för jag hade spruckit hela mellangården, slitit av ringmuskeln och spruckit vidare en bit upp i tarmen. Inte roliga nyheter. Jag och min man hade sett fram emot fikat efteråt som målbild och av att njuta med den nya bebisen, men nu skulle jag opereras, och jag som varit så rädd för att spricka. Min man fick ta hand om pojken medan jag rullades iväg i min säng. Först skulle jag sövas sa de, men sedan skulle jag visst inte det ändrade de sig till när de rullat in mig i en stor och ljus operationssal. Jag var jätterädd. Hela min kropp skakade av chock efter förlossningen och över denna nya oväntade vändning ,och de som var i operationssalen var ganska kalla mot mig tyckte jag. Jag kände mig utelämnad och mycket liten. De frågade om jag frös då jag skakade och sa att jag måste vara stilla då de skulle sy. Jag svarade att jag inte frös, att jag var rädd och trodde jag skulle sövas. Jag höll på börja gråta. Då fick jag något lugnade i droppet av dem. Sedan somnade jag visst för då jag vaknade var det klart och de lyfte mig tillbaks till min säng och rullade mig till uppvaket. Där skakade jag igen och var förvirrad. De kändes kalla där också och jag frågade hela tiden efter mitt barn och min man. De skulle komma sa man, men de kom aldrig. Jag låg där ensam utan ringklocka med blodtrycksmaskin och dropp och slangar i hela mig och var så rädd att jag grät. Tillslut kom min man och lilla son och vi fick åka till BB. Där fick vi sedan stanna i sex dagar för pojken var uttorkad och behövde dropp och sondmatning. Jag ville bara hem.

Nu har bristningen läkt efter 14 veckor (och det har varit tungt med såret för jag har inte kunnat göra saker själv som att städa, sitta eller lyfta min pojke som jag velat) men nästa gång jag ska ha barn (om det blir så) måste jag göra ett planerat kejsarsnitt för att mina vävnader inte klarar av att föda, det var därför jag sprack så mycket som jag gjorde. Men jag kan säga nu i efterhand att det har varit värt vart enda stygn, varenda gravidsvullen fot och varenda stund av rädsla för nu har jag väldens underbaraste pojke som jag älskar över allt annat hos mig och jag är så lycklig över det.

Skriven av: Mimmi

Läs också

Så startar förlossningen!

Smärtlindring vid förlossing.