-Känner du något ?

-Gör det ont ?

Frågade mest hela tiden. När det närmade sig den 20:e juni så var förvärkarna allt oftare och vi klockade dem hela hela tiden, 7 min. Men sen var det 20 min. Visste ju inte hur det skulle vara! Men vi, Sandra, höll ut.

Den 20:e när jag var på mitt jobb så var folk så förundrande över varför jag var där. Jag berättade att min flickvän var gravid och att vi skulle få vårat barn vilken dag som helst eftersom hon låg hemma och hade endast 5 min mellan värkarna!

-Vad gör du här sa de!! Åk hem och ta hand om din tjej!! Hon behöver dig!!

Jag ville så gärna men när jag pratade med Sandra lät det inte som om det var så akut.

På kvällen när jag kom hem så hade hon fortfarande värkar.

Vi kollade på fotboll på tv och gick sedan upp och kollade på film.

Eller började kolla på film. Sandra säger aj vad hårt hon sparkas!!

Och sen säger hon... Ahhh jag tror att vattnet gått...

-VA!???

Sedan börjar det!! Vart tusan har jag lagt min telefon. Jag måste ju ringa och säga at vi kommer upp nu. Hittar den och ringer. De vill veta vilken färg vattnet har!? Hmm färg ja lakanen är mörka säger Sandra så det syns ju inte. Och de säger att vi får komma dit. In med allt vi ska ha med oss i bilen och iväg. Har och brukar inte köra fort men med en sambo brevid mig med väldiga värkar är det inte så lätt att hålla hastigheten. Så jag kanske körde någon km för fort. Vi bor ju dock 1,5 mil från BB.

Vi kommer in till stan (gävle) och där finns det en massa massa rödljus! Men det var inga bilar och vi fick rött, men jag såg att det var grönt.

Äntligen framme vid BB. Ut ur bilen och håller om Sandra och hjälper henne att gå. Stannar ett par ggr så Sandra får pusta ut på de 20 meter vi skulle gå. Väl uppe vid avdelningen kommer en sköterska fram och visar oss in på ett mottagningsrum. In där och upp på sängen. De vill oxå att hon ska kissa i en mugg, så hon får gå upp ur sängen och in på toa.

Min puls hade vid det här laget saktat ned lite. När hon kommer ut igen så kopplar de på henne en massa sladdar och saker som ska kolla hur långt det är mellan värkarna och hur bebisens puls är.

Och att sitta där brevid och se henne ha så ont var verkligen jobbigt. Man känner sig så hjälplös. Det fanns verkligen inget jag kunde göra för att hennes smärta skulle försvinna förutom att finnas där för henne och prata med henne.

-Andas hjärtat andas...

-JAG GÖR JU DET!!!

-Ja du är så duktig, (tänker samtidigt, hade jag vetat att du hade så här starka nyper hade jag inte låtit dig hålla mig i handen).

När alla tester är klara så visas vi in på en förlossningssal.. Och där var det kallt!! Jag hade ju inte tagit på mig något förutom en tunn tröja!!

De frågar om hon funderat på vad hon vill ha för bedövning!?

(Ge henne vad ni kan tänker jag.. Jobbigt att se henne ha smärtor..)

Efter ett stund kommer de fram till en ryggmärgsbedövning eftersom hon hade spytt lite innan och då skulle tydligen lustgas göra henne mer yr...

De ger henne en massa näringsdrycker och tycker att det var synd att hon inte ätit något under dagen. Men hon har ju haft så ont och bara legat uppe och vilat. Klockan kanske nu är 4 på morgonen.

Och äntligen kommer narkosläkaren!! Efter 45 min väntan och smärtor.. Även för mig (syftar då på mina händer) och givetvis Sandras värkar.. De sätter bedövningen mitt under en värk så Sandra känner inte av det så mycket.

De tittar på mig och säger

-Fryser du?

(sitter då och hackar tänder och e lite avis på Sandra som får ligga nerbäddad i varma täcken och filtar).

-Ja det gör jag.

Sköterskan går då farm till det där lilla skåpet där de har varma filtar de brukar ha och linda in de nyfödda bebisarna i och tar ut ett par stycken och lindar runt mig. (Ahhh vad mysigt det blev).

Vi blir lämnade själva och de ber oss ringa på klockan om det är något.

Efter ett tag börjar bedövningen värka och Sandra kan koppla av.

Även jag. Går försiktigt över till andra sidan av hennes säng och lägger mig på den sängen som står där brevid.

Både jag och Sandra håller på att slumra till och jag tänker att det kanske inte sker idag. Har ju hört så många skräckhistorier om hur lång tid det har har tagit för vissa. Hinner blunda lite försiktigt med ögonen då dörren öppnas.

-Sover ni?

-Va! nej nej.

De ville att Sandra skulle gå på toaletten.

Och efter lång väntan kommer hon ut. De vill då att hon ska stå upp ett tag om hon orkar och kan. Klockan e då strax efter 6. De säger att det är bättre om hon rör sig lite så hon inte ligger för mycket. Och de säger att det är ett par timmar kvar innan bebisen ska komma. Jag ställer mig brevid Sandra och hon gungar lite försiktigt. Sköterskan säger att det är bara att ringa om ni behöver något. Hon går ut och stänger dörren. Nästan i samma sekund hon stänger dörren börjar det.

-VART ÄR RINGKLOCKAN!!????

Hittar den och ringer genast. Sköterskan kommer in förvånat och ser Sandra böja sig ner för hennes värkar gör ont igen.

De hjälper henne att lägga sig och kollar om hon är öppen tillräckligt mycket!!

Förvånat säger hon, -Det är dags nu!

De lägger henne på sidan och så börjar det igen, värken i min hand.

De säger att hon inte ska skrika så mycket utan att hon ska skrika innombords tyst för sig själv. Annars gör hon av med för mycket energi om hon bara ska skrika rätt ut.

Jag sitter brevid henne och det var så jobbigt att se henne ha så ont.

Men det tog inte länge innan de sa, -nu ser vi henne.

Och kort därpå kom hon ut. Och ja, jag grät!! Massor massor med lyckotårar kom det.

De la henne på Sandras bröst och tårarna kunde jag inte få stopp på.

Sandra sa, -ser det ut som en Nellie!? Nej säger jag det är en Ronja!

Och den känslan, den underbara känslan, den lycka jag kände då är obeskrivbar!! Trodde inte det gick att känna så här! En sån lycka!!

N_a_N // Miguel

Så här upplevde mamma Sandra förlossningen!