Råd till anhöriga vid avbruten graviditet

Hej. Beklagar det som hänt!

Vi fick aldrig gå "hela tiden" utan förlorade vårt barn i v.20.
Jag kan ju bara beskriva hur jag upplevde det utifrån det.
Kanske har jag några råd, kanske inte som du tycker verkar ok.

Runt chocken när man fick reda på hur det var, ville vi oxå vara ifred, vi ville ha den korta tiden tillsammans, jag, min man & magen. Telefon samtal ville vi ha, men ingen som kom till oss.
Efter förlossningen kände jag annorlunda.
Jag blev förfärad över att det blev så tyst hemma hos oss. Det var som om folk, våra "vänner" blev rädda....& det blev dom säkert oxå, men det har gjort mig arg och ännu, tre månader senare är jag arg för att ingen bara kom hem till mig, kramade mig hårt o länge och ville stiga in och sätta sig ned med mig. Folk väntade på att jag skulle ta kontakt...men det orkar man inte när man förlorar sitt efterlängtade barn.
Även om dom inte ringer er...åk till dom...kanske bara laga middag till dom ( man slutar faktiskt äta, i alla fall vi...& utan mat blir man ännu svagare)...visa att ni finns där, var inte rädda.
Kram till er!

Den som vill prata vidare om detta ämnet med mig kan oxå inboxa mig då jag tycker detta är jätteviktigt och det jag upplevt angående bekantskapen är både ris & ros!

Ledsen för det som hänt, önskar att ingen skulle behöva vara med om det...

Håller med om det Grebban skriver.Vi ville inte heller ha besök, själv orkade jag inte ens prata i telefon, det fick min man sköta. Det gick ganska många dagar innan jag ville prata med någon, så jag var glad att släkt och vänner inte gav upp utan ringde igen.

Det värsta man kan göra är att låtsas som ingenting! Du behöver inte säga så mycket, det räcker med att finnas där och att lyssna. Var bara dig själv!
Att få blommor, telefonsamtal, kort eller brev värmer och betyder väldigt mycket.
Hoppas att du blev lite klokare, fråga gärna om det är något mer du undrar över. Kram!

Detta är en svår fråga att svara på, eftersom människor alltid regerar så olika vid svår sorg. Jag förlorade nyss min lilla bebis i v.30, och alldeles när vi kom hem efter "beskedet" hade vi våra närmaste hos oss en stund, men så kände vi också att vi ville vara ensamma. Det var ju vår sista kväll med magen, och vi behövde den stunden för oss själva.

När vi sedan kom hem lyckades vi på nåt vis samla styrka så att vi orkade tala om för människor hur vi ville ha det, men det är ju inte alltid man klarar det. Det var jättejobbigt när människor drog sig undan, så det är inget jag kan rekommendera. Det är bättre att råka säga "fel", det är ändå ingen som vet vad som är rätt. Visa att ni finns där och att ni bryr er! Jag vet att det var jättesvårt för många av våra kompisar att veta om de ens vågade ringa, men så frågade vi själva om de ville komma hit och de blev jättelättade över att få träffa oss. Vi har pratat väldigt mycket med alla som har orkat lyssna, och det har känts skönt.

Jag skulle också vilja tipsa om att bidra med praktiska saker så som mat och fika. Vi tog oss iväg och handlade själva, men det var inte så kul att gå på ica om man säger så. Fråga om de behöver hjälp med det! Min svärmor kom förbi med fikabröd vilket var jättebra att ha hemma eftersom vi fick så mycket besök. Det är viktigt att ta sig i kragen och försöka laga mat, men det är också skönt att bli "bortskämd" och få lite hjälp så man inte behöver kämpa så hårt varje dag. Kanske lite grytor och grejer att frysa in som de kan värma?

Summan av kardemumman är att jag har känt att det inte har spelat så stor roll vad människor gjort, bara de har vågat möta min sorg och visat att de vill dela min smärta. För en del har det funkat bäst med blommor, andra med kramar. Jag har uppskattat dikter och tänkvärda ord, att människor vågat se mig i ögonen och att mina vänner har vågat gråta tillsammans med mig.

Nu vet jag inte om de har barn sen förut, men kom ihåg att de är föräldrar nu, även fast bebisen är en ängel. De har en otroligt vacker ängel som vakar över dem för all framtid, och de ÄR mamma och pappa. Detta har känts oerhört viktigt för oss att få bekräftat av människor runt omkring oss. För ett par dagar sen fick vi ett vykort från vänner på semester och de adresserade det "Familjen...". Det värmde oerhört att de såg oss som en familj, även utan Vilmer.

En annan händelse som berört mig mycket var när en tjej jag inte känner så väl såg mig i ögonen och gratulerade till vår fina lilla pojke. "Men så synd att han inte kunde stanna". Åh, så glad jag blev! Hon gratulerade till att jag blivit mamma!

Jag önskar er all lycka och ska tänka på er familj. Smärtan som din svägerska och hennes man/sambo nu får bära är oerhörd och de kommer att behöva stöd.

Hoppas att mitt svammel var till lite hjälp.
Massor av kramar

Fick ett tips från en tjej som själv varit med om att förlora ett barn i en avbruten graviditet och hon sa att vi skulle fråga föräldrarna om dom ville visa upp sin lilla bebis efter förlossningen. Min sambo tycker de låter helt sjukt. Men de var ju som jag sa att dom är ju stolta över sitt lilla barn även om allt gått så fel. Vad tycker ni, är de en sjuk fråga eller är de något ni tycker jag ska fråga dom ??

Det kanske känns konstigt att fråga om de vill visa sitt döda barn, men kom ihåg att det här är deras bebis som de har längtat efter naturligtvis, som du säger, är stolta över. Om de inte vill att någon ska träffa honom/henne säger de ju såklart det, och om de vill det kommer de vara jätteglada över att ni frågade.

Min mamma och mina syskon kom upp till förlossningen och träffade min lilla pojke. Nu efteråt när vi pratar om det känns det sååå skönt för oss alla. Det är som att nu är det inte bara jag och min sambo som vet vem han var, det var inte bara vi som fick se honom, träffa honom och känna på honom. Mamma sa att det kändes så mycket naturligare på begravningen (så naturlig en barnbegravning nu kan bli...) att hon träffat honom, att hon visste vem som låg i kistan. Nu har vi gemensamma minnen att prata om, och det känns bra.

Det här är ju förstås min egen upplevelse och såklart är det olika för alla. Men om ni vill träffa bebisen är det klart ni ska fråga. Man kan bara ångra det man inte gör, inte det man gjort. Speciellt nu, för ögonblicken kommer inte tillbaka.

Lycka till!

Det viktigaste för mig har varit att människor runt omkring en "erkänner" ens barn. De har ju blivit föräldrar till ett efterlängtat barn. Barnet finns där, de har hållit henne eller honom i sina armar. Om ni inte får tillfälle att träffa bäbisen, så be att få se kort efteråt. Den största hjälpen efter att precis samma sak hände oss för drygt tre veckor sedan, var att min mamma kom till sjukhuset och träffade vår kille. Hon höll honom och pussade honom. Hon är nog den enda som riktigt förstår att vi är föräldrar och att vi har fått ett barn, inte bara förlorat ett...

Det viktigaste av allt är ju att ni tillåter dem att prata mycket om barnet, använd gärna barnets namn när ni pratar med dem om barnet. Det visar att ni förstår och accepterar deras barn och sorg för barnet. Var inte rädda för att visa era känslor också, det är ju olika, men jag tycker att jag uppfattar människors empati bättre om de faktiskt också visar att de är ledsna..

Min känsla är att folk tycker man är lite knäpp när man använder barnets namn, precis som om det är konstigt, de tittar lite på en som om man gör fel...

Kom också ihåg att de är väldigt känsliga nu, som man är mitt i en stor sorg. Säg inga hurtiga kommentarer, säg inte att det blir bättre snart. Säg hellre jag vet inte vad jag skall säga, för det är så hemskt..

Och krama dem hårt!

Har nära vänner som förlorade sitt barn alldeles nyligen. Själv hade jag precis läst Marcus Birros; Svarta Vykort som handlar just om att förlora ett barn. Den gav jag bort och den uppskattades mycket.