"Får" jag fårga så?

oj vad svårt

Det där är ju jättesvårt att fråga. Är ju olika från person till person. Jag själv har aldrig råkat ut för något med mina barn, man om jag hade förlorat mitt barn hade jag nog velat att folk frågade och partade om sådanna saker.
Försök att ta upp det lite försiktigt. En sak i taget och se hur hon reagerar?

Min kompis som förlorade sitt barn i magen, berättar iaf gärna sånt. Eller ja.. gärna o gärna.. men hon har visat bilder o pratar ibland om förlossningen osv.. Är nog jätteviktigt o prata om det, även om det är svårt.

Läste om en annan här som förlorat sitt barn vid födseln. Hon tyckte att det var jobbigt att ingen frågade för hon hade faktiskt fött barn och var nu mamma även om inte barnet levde längre. Hon skrev att det kändes som om ingen brydde sej då ingen frågade något om hur den lill* såg ut mm.
Men samtidigt förstod hon ju att det var svårt för alla runtomkring oxå.

Det är nog olika hur man är som person oxå.
Usch vad hesmkt förresten. Ryyys.

Jag känner oxå att jag hade viljat ha dom frågorna (tror jag) om jag förlorat mitt barn. Sen är vi ju alla olika....
Jag hade viljat berätta om mitt barn...
Men jag kanske ska vänta lite till...
Vill ju absolut inte göra henne ledsen...

Är nog väldigt olika.. Förlorade dottern i v 27 men talade gärna om henne med folk för hon var min prinsessa även om jag inte fck hålla henne.. vissa verkar dock inte vilja prata..

Fråga henne snällt om hon vill prata om det, säg ärligt att du är nyfiken vem deras bebis fått mesta av sina drag ifrån och hur stor hon var. Men säg även att du respekterar om hon inte orkar prata nu

När jag förlorade min son i v 27 för snart 6 år sedan, pratade jag gärna om honom, även om de flesta i vår omgivning var rädda för att prata om det. men för mig var det viktigt!!! Att bekräfta att Robin faktiskt har funnits, han hade vuxit i mmin mage och han var MITT barn! De som däremot knappt vågade titta på mig efteråt har jag faktiskt tagit tag i och sagt att de inte behöver vara rädda för att prata med mig, det värsta har ju redan skett. Men alla är olika! Jag hade nog frågat om hon vill prata om det, hon säger nog ifrån om hon inte orkar.

Känner man inte ett stort behov av erkännande av sitt barn som änglaförälder?

Tänker spontant att jag gärna skulle vilja ha fått sådana frågor - hade gärna fått mer sådant när jag fick mitt "annorlunda" barn. Det ger liksom barnets lika värde.

Jag förlorade min son två dagar gammal och jag minns hur fruktansvärt det var att ingen brydde sig om att fråga dessa vanliga frågor om längd o.vikt osv. Alla bara beklagade sorgen och hade inget intresse för min son.

Kom ihåg att hon har blivit mamma till ett älskat och efterlängtat barn och att hon säkert gärna vill berätta om honom/henne så småningom.
Du behöver ju inte ställa frågorna sådär rakt, utan säg att du gärna lyssnar och vill veta det hon vill dela med sig.

Åh, vad svårt..

Kan man inte fråga typ "Vill du berätta om henne?" eller något liknande?
Då får man ju ett ja elelr ett nej utan att klampa in på känsliga detaljer...