Hej,
Det vi hade velat veta innan var att vi skulle få ett barn inte en "adoption", det kan låta knasigt men allt kring adoptionsprocessen fokuserar på alla problem, sjukdomar, tonårsrevolter samt ev inte bli godkända som adoptivföräldrar.
När du sedan står där med ett litet barn, så blir allt verkligt och det är just i första hand ett vanligt barn du fått.
Så läs massor av litteratur om bara vanliga barn och deras utveckling (o då kan du ju se att mycket är normalt barnbeteende o lite beror på adoptionen).
Det mesta har gått jättebra, vi har haft det bekvämare än många biologiska föräldrar och sluppit nattvak m m. Men däremot har vi fått bära vårt barn mycket, och det ska man nog räkna med.
En del barn har svårt för närhet och då får man jobba med det, andra barn är livrädda att man ska försvinna och då får man jobba med det.
Vi har haft en del matproblem första året, men det har ju många biologiska barn också (även om våra var relaterade till tidigare erfarenheter).
Inskolning på dagis har gått över förväntan, vi trodde det skulle kunna bli problem men de har helt uteblivit!
Språket? Vårt barn är seg att prata men tycker att jättemånga andra adoptivbarn kommer igång med språket snabbt.
Värst? Att vårt barn blev mkt sjukt ca 1 månad efter att vi kommit hem, ett medfött fel som inte upptäckts tidigare. Det hade inte gjort någon skillnad om vår son fötts i Sverige, ett vanligt fel som många små barn har och det växer bort. Men det var hemskt att behöva åka med sitt nyfådda barn till sjukhus och bli inlagd och inte veta vad som skulle hända. Att dessutom vissa i personalen behandlade vårt barn om en smittohärd fast han gjort tropikundersökningen och allt var ok, var inte kul!
Så tänk inte på allt som är annorlunda med adoptivbarn men var beredd att söka hjälp och strida mot myndigheter/läkare om det skulle behövas.
