hjälp jag har blivit kärringsjuk
Ett gäng kvinnor på jobbet sålde alla huset, skilde sig och fick ålderskris när de var kring 40. De började sola, springa på gym, klä sig som tonåringar, rumlar runt med 20åriga killar, parta järnet och hela kitet. Jag har alltid sagt att folk i min omgivning verkligen måste säga till mig på skarpen om jag skulle börja bete mig så patetiskt när jag närmar mig 40.
Nu är jag 37 och mina barn är 15 och 17. Trivs med min man som jag träffade för bara 6 år sedan. Min man levde ut och dejtade runt innan vi möttes. Själv kände jag inget behov av några som helst äventyrligheter och visste i princip knappt att jag hade en kropp förrän jag mötte min man. Kan känna mig underlägsen honom ibland när det gäller erfarenheter och beundrarskaror.
Mycket har hänt på det senaste året. Jag har jobbet kvar men har börjat plugga också och träffar mycket nytt folk.
På min kurs har jag råkat hamna i samma studiegrupp som en kille som är sååå snygg. Normalt skulle jag inte lägga märke till det. Men nu har jag kommit på mig själv med att rodna och få hjärtklappning när han tittar på mig, har börjat fixa mig de morgnar jag ska in till skolan, gått ner i vikt och drömmer om honom på nätterna. Herregud, han är bara 21, bara 4 år äldre än mitt äldsta barn och kan omöjligt tillföra något i mitt liv! Vi pratar mycket. Hans oförstörda, unga synsätt verkar liksom så romantiskt jämfört med min mans mer mogna/slappa/uppgivna/krassa.
Ja, ni hör.
Jag har inga intentioner att bedra eller lämna min man. Men plötsligt är jag invaderad av helt otänkbara, omoraliska tankar och känslor som både berusar och äcklar mig.
Snälla någon, säg att det här är en fas man går igenom. Ett kroppsligt, hormonellt fenomen bara. De sista ryckningarna i kroppen innan liket kallnar. Inte en plötsligt utbrott av sjuk pedofili som måste levas ut, till min och mina barns skam, orsaka skilsmässa och förfall?
Hjälp! Jag har blivit en snusktant!
.