Viickii: jag och min sambo satt i samma sits som ni gör, inte exakt men grunden var den samma. vi blev oplanerat gravida, jag ville ha abort inte hon.
vi diskuterade ämnet tills vi trodde att jorden skulle gå under.
vi började med att åka till abortkliniken på östra och kollade hur allting stod till och i samband med detta så bokade vi in en kurator tid, hjälpte mig iaf mig hur mycket som helst. saker och ting som jag inte ville ta upp för att såra min sambo (då hon är deperimerad och orkar ibland ingenting, ibland orkade hon inte ens gå upp ur sängen, dock har de största problemen försvunnit sen hon blev gravid). vid detta tillfället började min åsikt ändras lite grann, men inte helt och hållet. vi bokad även in ett extra möte med en familjeterapeut vid ett av hennes psykolog besök. detta kanske inte gav så väldigt mycket, men det var ännu en chans att prata ut.
det detta gav mig var att man pratade med någon som var helt opartisk, hon kunde trycka på vissa punkter på oss båda.
nu är min sambo i vecka 26 (27 på lördag) och jag är en helt galen nyfiken "soon-to-be-dad". nu sitter jag här och funderar på hur jag kunde tänka mig abort. nu vill jag bara bli pappa, längtar något fruktansvärt till att den lille skall komma.
jag kan tyvärr inte ge dig någon allsidig guddomlig lösning, men jag tycker att ni ska försöka boka in ett möte med kurator eller liknande. det hjälpte mig något enormt, för att bara sitta och diskuterar leder bara i cirklar (min personliga erfarenhet) och det kan kännas skönt att ha någon oberoende part att bolla emot.
hoppas allting löser sig till det bättre för er båda!
