Pappans andra barn... Samma känsla!?

Min man både led och var livrädd =) både med hans 2:a (mitt första) och 3:dje (mitt andra)
Ingen förlossning är ju den andra lik...eller?
Men jag kommer ihåg att jag tänkte det samma som du, men när vi väl var där så var han nog lika nollad som första gången...haha!

det här blir makens 4:e barn - men vårt första gemensamma.. Jag har också barn förut..

Han har väl också en ganska avslappnad syn inför förlossningen eftersom det gått ganska fort med dom andra tre barnen och han vet att jag inte är varken hispig eller sjåpig så han ser ingen anledning till att hetsa upp sig. Jag har varit med förut helt enkelt och det tycker han är skönt. Trots att han är brandman till yrket så vet jag att han itne skulle stå ut med en klagande o hispig kvinna när det är hans eget barn som ska födas. " en gång aldrig mer" - säger han med kraftiga ord.

eftersom jag inte kan få fler barn är han dock förstående för att jag oroar mig inför förlossningen då jag verkligen vill ha den perfekta vaginala förlossningen så långt det går. Jag skulle känna mig ohyggligt lessen o snuvad om det slutade med snitt och det kan han förstå och tar mig på allvar där.

Jag har egentligen inget svar på din fråga...men ville bara du ksa veta att vi är fler som känner så...han har 2 barn sen tidigare och nu är mitt och vårt första gemensamma på väg... Det känns ibland tryggt att han vart med förr, men lite svartsjuk är jag för att det inte är "första" gången för båda...Det har ju ändå vart drömmen i alla år, men inte är jag mindre lycklig för att det inte blivit som jag "drömt"!

Jag håller med. Vi väntar vår första- han har två innan. Känns ibland lite tryggt på nåt sätt- men oftast jobbigt. "Första-gången-grupp" känns lite "fel". Sen vill jag absolut inte höra nåt om de andra förlossningarna men egentligen är jag ju lite nyfiken. Men blir för sotis. Jag tycker det är jättesvårt- o han blir jätteledsen. Säger att det här är det största som händer, att vi ska få barn- har ju aldrig älskat någon så mycket som mig- o det är ju jättegulligt och borde vara tillräckligt eller?!
Men jag vill också ha en lite mer nervös pappa som plöjer böcker istället för alldeles för cool.....

samma här....Han vet ju redan hur det är att bli och vara förälder. Visst har man "tränat" med bonusbarnen...Men nu är man ju med från början, det är ju en annan sak med de "färdiga" barnen. Och han är hur lugn som helst, en annan är nervös, exalterad (det är han också, men inte på samma sätt...) tänker på det hela tiden...Han har ju redan vart där...

Jag tänkte det samma då pappan till min dotter hade 3 barn sen innan. Men se där, jag fick honom nästan att svimma under förlossningen

innerst inne vet man ju att det inte spelar någon roll... men man är ju bara människa...

Vad SKÖNT att höra att fler än jag känner samma sak!

Nej, visst tror jag också att varje förlossning är olika och speciell...Men svartsjukan är ganska mäktig ändå. Man vill ju att ens eget barn ska vara mest SPECIELL på jorden... Det tycker jag är jobbigt! Att för mig är det här det UNDERBARASTE barnet någonsin, och för honom delar det förstaplats med andra.

Känslan av denna oro stiger inför varje dag vi närmar oss förlossning. Kanske är det hormonerna som spökar?

väldigt skönt att inte vara ensam om det här...Känns ibland som att man är en dålig männsika för att man känner så...Jag älskar mina bonusbarn innerligt, skulle dö för de! Men ändå är det annorlunda när man känner egna barnet växa...

eller att man inte kan "ge" honom något han inte vart med om...eftersom han har en av varje...