Att må dåligt när man äntligen får hem sitt underbarn.

Jag gick utbildningen innan den var obligatorisk och den var extremt problemorienterad (och en mycket duktig kursledare). Det kan helt enkelt bli för mycket av det "goda" också, kan man ju säga som sett det från andra hållet Jag hade gärna sett att vår utbildning hade varit lite mer positiv, så att jag hade kunnat våga tro på att det faktiskt kan bli BRA också. Inte att barnresan skulle vara ett enda mörker från första början tills att barnet tog livet av sig i tonåren...  

Så jag vet inte... Ett problem nu är ju helt klart att utbildningarna håller för ojämn kvalitet över landet. Ett minimum borde ju åtminstone vara att ha en kunnig utbildare! Men att bara rapa (ännu mer) problem på problem på problem som KAN uppstå, det tror jag inte är lösningen heller. Man, i alla fall jag, behöver få höra positiva saker också.

Vad tråkigt att höra att ni haft det så tufft, Esperando. Jag har misstänkt mellan raderna på inläggen sen ni kom hem... Klart att du inte är ensam! Jag vet både de med adopterade barn och ännu fler med biologiska barn som upplevt den första tiden precis så. Det låter fruktansvärt jobbigt... *kramar om*

Jaha, där ser man! Det verkar variera över landet det med med andra ord

Hm... Just ja, jag suddade ju bort den delen av mitt inlägg så nu lät ju det där svaret väldigt underligt... Det jag hade skrivit men sen suddade, var att utbildningen innan födseln, här, tydligen inte innehåller någonting om depressioner efter barnets födelse. Så vi, som adopterade, här, var fullpumpade med information om bl a depressioner från både vårt och från barnets håll. Så till den grad att vi förväntade oss att det skulle bli så. Medan våra gravida vänner, här, var fullpumpade med information om förlossningen, men så vitt jag förstår inte ett ord om depressioner när barnet väl var ute. Det förväntade sig att sväva omkring på små rosa moln. Men det verkar ju helt klart variera över landet med andra ord! Båda delarna.