Att må dåligt när man äntligen får hem sitt underbarn.
Vad bra att du skriver om detta. Det är som jag har förstått det ganska vanligt att må som du efter adotpion men väldigt ovanligt att man pratar om det! Skönt att du mår bättre nu!
Kram
Inlägg från: Fru hemlig
|
-
-
Jag det är verkligen synd att det är så svårt att prata om det. Jag har sett vänner på nära hll må liknande som du fast när de fått biologiska barn men det verkar lite lättare att prata om även om det också är tabubelagt tyvärr. Skriv gärna här om du vill få tips eller bli peppad det är nog fler som kan ha nytta av det.
Hur har du gjort för att komma ur din depression eller vad man ska kalla det? Du behöver inte berätta om du inte vill. -
Vad skönt, tur att mamma fanns i närheten. Prata är nog en väldigt helande process. Det är farligt tror jag när vi försöker att hålla allt inom oss.Esperando skrev 2008-06-23 12:32:20 följande:Jag har börjat prata om det. Jag började säja att nä jag mår inte bra. Då började folk prata med mig och jag med dom. Det hjälpte oerhört. Min mamma har varit en stöttepelare. Bjudit hem oss nästan varje dag, för att jag ska få sova och hon ska kunna avlasta mig. Och min bvc sköterska har varit en stjärna. jag fick tid hos bvc psykologen men då mådde jag redan såpass bra att det inte behövdes.Fru hemlig skrev 2008-06-23 12:11:31 följande:
-
En glad, jag har goda minnen av vad som sades på våran kurs och det talades inget om PADS där inte heller står det ngt om det i kursboken. Kursen var dålig som bara den och det vet jag att många tycker att den har varit på olika platser i landet.
-
Jag tillhör dom som tycker att kursen var mycket dålig på grund av att vi inte lärde oss något nytt och att vi kunde mycket mer är våra lärare. Samt att det var ett så fjantigt lullgulligt upplägg. Visserligen var det orienterat mot problem men det är inte det jag vänder mig mot. Kursen skulle gärna fått tat upp mer problem som kan uppstå och vad man kan göra åt dem. Jag hade gärna lärt mig ngt nytt! Däremot är jag säker på att det inte står ngt i kursmaterialet om PADS i kursmaterialet. Om du inte litar på oss som nyligen gått kursen är du välkommen att läsa boken eller söka i den själv: www.socialstyrelsen.se/NR/rdonlyres/63152FF5-5C41-4693-B8D1-076E8985799C/7965/200711462.pdfEmeli skrev 2008-06-24 01:02:03 följande:Jag är för all del övertygad om att det ingår i kursmaterialet i den förberedande föräldrautbildningen, men det kanske kommer i ett för tidigt skede och man är kanske inte mottaglig. Man hör det man vill höra, eller hur? Eller så klagar man på kursinnehållet för att det är för negativt och problemorienterat. Sköt om er!
Jag tillhör som sagt dom som inte anser att kursen är till för att ge oss positiva anledniningar till att adoptera, det får man fixa själv tycker jag. Hellre att den som den gör fokuserar på de speciella problem som kan uppstå i samband med adoption. Men då med lärare som kan mer än kursdeltagarna. Att läsa högt ur olika böcker för vuxna är faktiskt inte särskilt givande!
Men som Esperando skriver spelar det kanske inte så stor roll om man känner till det innan eller inte när man väl sitter i skiten. Jag hade som flera här läst om det på egen hand men min man är jag rätt säker på inte känner till det. Jag tror det kan vara bra att man känner till det så att man kan känna igen symtom hos sin parter om det skulle uppstå. Samt att man kan ta den drabbade på alvar och inte bara tycka att den är en gnällspik. Känner man till det kanske man avlastar sin partner mer och ser till att partnern får vård tidigare. Det finns ju som det flesta sett en tråd i känsliga rummet där man kan anta att mamman drabbats av PADS. Hennes man verkar inte ta symptomen på alvar vilket är mkt sorgligt och vilket kanske skulle kunna undvikas om man har mer kunskap om detta. I dag har många kunskap om förlosssningsdepression vilket gör det lättare att upptäcka det om det uppstår men inte så många känner nog till PADS.
Som ngn skrev vore det nog bra med regelbundna besök hos BVS även vid adoption (i alla åldrar). -
Ja det beror väl på vilken kurs man har gått. Våran kurs snuddadelite vid det som stod i boken samt att läraren läste ur olika böcker om föräldrar som adopterat och ngn bok av en Astrid Trotzig. Lull lull med andra ord. Vissa tyckte att det var för problemorienterat själv tyckte jag det var för lite kunskapsorienterat. Jag tror det beror på hur man är jag får inte känslan åt helvette för att man fokuserar på problemen utan ser det som att de sakerna kan ske och då ska man söka hjälp men förhoppningsvis blir det bara underbart. Sorry Esperando nu blev det lite OT.Ethi skrev 2008-06-24 09:01:12 följande:Jag gick utbildningen innan den var obligatorisk och den var extremt problemorienterad (och en mycket duktig kursledare). Det kan helt enkelt bli för mycket av det "goda" också, kan man ju säga som sett det från andra hållet Jag hade gärna sett att vår utbildning hade varit lite mer positiv, så att jag hade kunnat våga tro på att det faktiskt kan bli BRA också. Inte att barnresan skulle vara ett enda mörker från första början tills att barnet tog livet av sig i tonåren... Så jag vet inte... Ett problem nu är ju helt klart att utbildningarna håller för ojämn kvalitet över landet. Ett minimum borde ju åtminstone vara att ha en kunnig utbildare! Men att bara rapa (ännu mer) problem på problem på problem som KAN uppstå, det tror jag inte är lösningen heller. Man, i alla fall jag, behöver få höra positiva saker också.Vad tråkigt att höra att ni haft det så tufft, Esperando. Jag har misstänkt mellan raderna på inläggen sen ni kom hem... Klart att du inte är ensam! Jag vet både de med adopterade barn och ännu fler med biologiska barn som upplevt den första tiden precis så. Det låter fruktansvärt jobbigt... *kramar om*
-
Tråkigt att det är så! Våra kursledare visste inte ens att barnen kan vara sex-sju år i bland vid adoption. Jag blev väldigt störd när jag ville prata om äldre barn och de inte ens viste att man kan adoptera så stora barn!Namaste72 skrev 2008-06-24 10:30:47 följande:Kan inte annat än att hålla med. Jag har klagat på utbildningen som Folkuniversitetet höll, just av den anledningen och det står jag för. Andra är jättenöjda, bra för dem.Vår kursledare visste inte ens att man kunde ta kontakt med BVC vid problem och visste inte om man blev kallad dit eller inte efter hemkomst.Inte konstigt om många kände sig osäkra och ledsna efteråt.
-
Jag hävdar bestämt att jag inte har svårt att ta till mig svåra fakta men jag tycker inte att det som står i boken är att jämföra med att diskutera depressioner. Jag VET också att vi inte diskuterade detta på kursen och att det INTE är så att vi förnekade eller inte kunde ta till oss det. Jag hade däremot läst om det redan innan kursen och tycker att det är lika naturligt som förlossningsdepression vilket man inte heller pratade om för några år sedan men inte alls är lika skambelagt idag. Jag hoppas att även PADS kommer att förlora sin skamstämpel. Både män och kvinnor kan få depressioner i samband med att man får barn detta är viktigt att diskutera för att slopa skamstämpeln och för att kunna ge familjen hjälp så snart som möjligt.MBert skrev 2008-06-28 18:25:12 följande:Visst ska detta nämnas i den obl. föräldrautbildningen, och det nämns också i utb.materialet om än inte som den amerikanska förkortningen och termen som förekommer här. Men under rubriken Resan till barnet, står det:"En del föräldrar känner omedelbar samhörighet med barnet medanandra föräldrar får blandade känslor inför barnet. Den förstatanken kan vara: ?Hjälp, hur ska det här gå?? Det finns ocksåadoptivföräldrar som beskrivit att de inte känner någonting." med källhänvisning (Andersson 1998) och fortsättning "Alla känsloreaktioner är möjliga. Att i ett främmande land mötaett främmande barn som man ska dela resten av sitt liv med är ettså speciellt möte att det inte kan finnas några känslor som är rätt eller fel. "Men som sagt, allt som sägs kan man inte ta till sig, och oavsett om det nämns och diskuteras så kan man nog inte förbereda sig tillräckligt på den känslostorm som kan komma. Det viktiga är då att få känna att det är okey att känna som man gör och att man kan få hjälp att få det att kännas bättre.