Att må dåligt när man äntligen får hem sitt underbarn.

Känner igen mig till 100 procent i XinYuen inlägg!

Bebisar ÄR tråkiga, inget snack om det, mest rutiner att hålla reda på..., enahand till tusen för en som själv avskyr rutiner..., endast glimtar med lek- och mysiga kelstunder som bryter av då och då i de lågstimulerande rutinerna, som skänker det där lilla extra, en glädjestund.

Vår dotter börjar äntligen bli lite mer "människa", förstå mer Dessutom mycket sötare, med mer hår och tydligare drag. OM jag ska vara helt uppriktig. Och det vill jag vara.av tillvaron och oss (hon är snart 18 mån) och mer "kommunikativ".
Det blir bara roligare för varje månad som går.

Vi fick henne som 9-månaders bebis och då var hon mest ett "paket" som vi skulle ta hand om, byta blöja på, sussa och mata. Många tycker att det är det underbaraste som finns, och jag vet att några t.o.m varit lite avundsjuka på oss för att vi fick en relativt liten bebis.

Avundsjuk på vad undrar jag?! På en bebis som vaknar minst 3 ggr varje natt?...
Nu sover hon oftare hela nätter, vaknar högst 1 gång per natt. Såå skönt!

Gullig? Absolut. Men när jag tittar tillbaka på bilder från de första månaderna hemma och tittar på henne nu, kan jag inte annat än tycka (liksom min man) att hon blivit bra mkt charmigare och mer personlig i sin framtoning nu!

Och charmigare och gulligare lär hon bli, med ännu mer hår och tydligare drag och personlighet.
Själv är jag särskilt förstjust i barn mellan 5-8 år, en härlig ålder. Men den tiden kommer ju. Och passerar, den med...

Det ska bli kul när hon blir tonåring också, och så småningom en ung vuxen. Va häftigt kommer inte det bli!..