Anonym (jag) skrev 2008-10-15 11:28:51 följande:
Nä jag vet men egentligen så är allting bra. Jag har en underbar familj, en man jag älskar som älskar mig. Ett okej jobb, mkt fritid, flera nära vänner. Jätte bra relatuon med mina föräldrar. Vad mer kan man begära??? Jag känner mig så otacksam..
En depression behöver inte alltid bero på att något är fel i ens liv. Det kan ju faktiskt vara pga undanträngda känslor och även sjukdomar. Man kan bli deprimerad av vitaminbrist tex, och jag har för mig att vissa har en ärftlig benägenhet att få serotinin-brist vilket orsakar depressioner. Så känn dig inte otacksam!
Idag har jag faktiskt suttit och skrattat åt mig själv mitt i allt det deppiga. Känner mig så konstig! Jag har varit i en riktigt djup depression en gång för många år sedan, men då hade jag starka skäl att känna så. Nu idag insåg jag helt plötsligt att det är där jag är nu igen. Jag är inte bara smådeppig, jag är deprimerad på riktigt. Jag har inte ätit på flera dagar, är inte ens hungrig. Jag kan inte fokusera på något utom de dåliga tankarna, går helst och lägger mig så jag kan sova igenom det jobbiga. Jag sitter och läser i tidningen och börjar helt plötsligt gråta, trots att det inte var det minsta lilla sorgligt. Får såna små gråtattacker utan anledning, och varje gång skrattar jag bakom tårarna och tänker "vad är det för fel på mig"
Tanken att man ska söka hjälp finns där, men jag orkar inte ens ta tag i det om jag ska vara ärlig.
Har alltid varit deprimerad mer eller mindre, och som vanligt blir det 1000gånger värre nu när vi går mot mörkare halvåret. Sitter hemma ensam och känner sig så otroligt ensam. Vaknar tidigt varje morgon när det fortfarande är mörkt och får ångestkänslor för att jag inte har någon som kan hålla mig över ytan när allt blir svårt. Tvingar mig upp ur sängen för att ta mig iväg till jobbet, men kan inte hindra tårarna av hopplöshet som rinner ner för mina kinder. Samma sak varje morgon.