Sorg efter abort. Hur går man vidare?

usch måste vara jobbigt...har inga råd att ge, har inte befunnit mig i den situationen.. *kramar*

det är faktiskt ganska vanligt att man känner så efter en abort som man själv egentligen inte ville. en abort är inte bara så där, som många killar tycker.
att tvinga sin tjej till en abort är stor brist på empati och mogenhet.
jag föreslår dig att söka upp en kurator eller psykolog och pratar igenom ordentligt dina känslor.
lycka till

*puffar

jag känner lika samma men nu var de ju inte så länge sen gjorde två aborter i sommar ena gången sa han att han ville ha barn med mig men när han fick reda på att jag var gravid skulle de förstöra hans liv (vi har barn sen inan bege två) men då fick jag ju göra abort med de barn jag längtat efter som han sa han längta efter han var inte ens med på aborten jag fick gå själv jag dumpa han sen börja jag äta pepille och blir gravid tre mån senare med en alla kille jag dejtat en mån han säger samma jag trode inte man kunde bli gravid så lätt med peppiller..

mår jätte såligt över dom här abortena fattar inte hur jag kunnde göra dom men var som i chok när jag gjorde dom..mår jätte dåligt över dom varge dag och längtar efter en bebis men jag och min nya kille har nyss blivit sambos så inte aktuelt än men gud vad jag längtar tänker hela tiden om jag inte gjort abort skulle jag snart hålla i en vaker liten bebis...
förlåt om de vart rörit och förlåt för stavfelen...

Anonym (ledsen) skrev 2008-11-08 22:11:21 följande:

Jag kan fortfarande inte släppa min abort för snart 6årsedan trotts att jag till och med nu fått en underbar dotter så ångrar jag mig ännu..
Gå och prata emd en kurator!

Jag tycker du ska gå och prata med någon kurator eller liknande. Be din husläkare om remiss. Det är ju ett trauma man går igenom och ibland kan man behöva hjälp för att gå vidare

Jag vet precis vad du talar om. JAG finns här om du vill prata. Jag gjorde det för 2 år sedan och mår dåligt fortfarande pga av det.
Skriv till mig om du vill
Många kramar till dej

Jag kan inte heller släppa min abort för 7 år sen. GÅR DET NÅNSIN BORT, tror inte det, blir sååå ledsen när jag tänker på det. Det släppte lite när jag fick barn men har tyvärr kommit tillbaka.
Jag skulle helt klart prata med nån. Det hjälpte mej mycket när jag pratade med en psykoterapeut, sen slutade jag flera år och har nyss pratat med en "kurator" - men det räcker liksom inte, vad har en kurator för utbildning egentligen?.
Det är nyttigt att reda ut varför man gjorde som man gjorde, tror att man dömer sej själv för hårt annars. Och man kanske måste få en chans att inse att då var då och man gjorde sitt bästa i den situationen DÅ. Även om man inte kan förstå det NU.

Lycka till!

Förlåt att jag inte svarat. Tack så fantastiskt mycket för allt stöd, jag blir riktigt rörd.

Tänk vad många vi är i den här sitsen. Vi borde alla gå och prata med någnn. Gruppterapi kanske...
På något konstigt sätt känns det lite bättre att veta att man inte är ensam, tycker inte ni det också?

Jag gick i någon slags fantasi att det skulle bli bättre efter att man äntligen fått barn. Men nu är ni två som skriver att ni fortfarande grubblar och är ledsna trots att ni fått underbara barn. Det gör mig orolig. Men även lite mer besluten att jag måste söka hjälp för att klara sig igenom det. Om det nu nånsin går.

Jag försöker acceptera det som hänt med att någon nära familjemedlem har gått bort, och försöker översätta bitterheten över aborten till ren sorg. Men det är svårt, för jag kan inte skylla på någons bortgång om jag är ledsen på jobbet. Jag är rädd att inte bli tagen på allvar. För någonstans inom mig finns ett korn av skuld. Det var ju JAG som valde det till sist. JAG hade ju sista ordet. Det känns inte som om jag har rätt att sörja.

Tusen tack för era fina ord. De värmde verkligen. Ni är bäst!

Hej! Jag gjorde abort för över 10 år sedan. Från början var det bestämt att jag skulle göra abort men sedan fick jag missfall och var tvungen att hjälpa fostret ut. Jag söp och skötte mig inget vidare och anser att jag själv orsakade missfallet. De första månaderna ångrade jag ingenting men ju mer tiden gick desto värre blev det. Jag blev gravid över tio år senare med en pojkvän som egentligen inte ville ha barn men "han gick med på det" men lämnade mig oftast själv med barnet och var inte till nån hjälp alls utan mer som en tonåring att ta hand om så vi bröt upp. Efter över ett år blev det känslosamt och vi låg och nu är jag gravid igen. Han är fortfarande som en tonåring och säger att jag förstör hans liv om jag behåller barnet. Att jag är egoist som överväger det. Men hur ska jag klara av att göra en abort när jag vet att man för alltid bär med sig det? Hur ska jag orka se mig själv i spegeln och kunna förlåta mig själv för att jag väljer död före liv? Jag är student, lever på studiebidrag, bostadsbidrag, barnbidrag... ingen vettig inkomst förren om tidigast tre år innan utbildningen är klar. Pengarna räcker precis varje månad och jag gör aldrig några utsvävningar. Hinner inte ens träffa vänner men för min son och hans framtid är det värt det för mig och ett barn till skulle betyda att det blev tuffare givetvis men inte tuffare än att gå igenom sorg... nu fick ni hela historien. Men än idag funderar jag vem barnet för 10 år sen hade varit idag. Hade hennes varit lik min son som lever idag? Man slutar aldrig sörja helt. Man tänker inte på det lika ofta när man får barn för du har man oftast för fullt upp för att hinna tänka mycket alls...