Lonicera skrev 2009-01-04 20:03:10 följande:
Men hur gick det med lillbrorsan då? Var det tal om snitt då? Eller tillväxt-UL och igångsättning?
Redan när Lukas (den stora pojken) var nyfödd så sa de att vid en ev. nästa graviditet skulle jag inte gå mer än max 40 fulla veckor.
När jag sedan blev gravid med 3:an (oplanerat) så bestämde doktorn på MVC att vi skulle göra viktskattning i v.36 och v.38. Om bebis visade sig vara stor i v.38 så skulle jag ev sättas igång redan då, men allra senast i v.40. Snitt tyckte hon inte var aktuellt övht.. har jag fött 5 kg bebis så kan jag föda vad som helst sa hon..
Sedan pratade jag med en gynekolog som absolut inte tyckte att jag skulle föda vaginalt pga sfinkterrupturen, så han skrev en snittremiss åt mig, som jag fick avslag på.
Då bestämde en ny (!) doktor att jag skulle komma åter för kontroll i v.39+5, och ev. ta hål på hinnorna. Någon viktskattning ville hon inte göra, det hade dom helt slutat med för det var så missvisande.
Efter det här besöket grät jag när jag gick hem.. kände mig helt överkörd.
När v.39+5 kom så visade gyn.undersökningen (hos ännu en ny doktor) att livmodertappen var helt omogen, så han ville inte göra någonting, utan satte upp en ny tid en vecka senare... viktskattning var det inte tal om hos denna doktor heller..
en vecka senare var tappen fortfarande omogen och han ville vänta ytterligare en vecka..
Om tappen fortfarande var omogen då, så skulle han sätta upp mig på snitt.
Men då sa jag att nu får det banne mig vara nog! Ska du snitta mig, så gör det nu, för jag tänker inte springa här vecka för vecka och låta den här bebisen bli lika stor som den förra... Jag går inte härifrån utan ett datum. Så 5 dagar senare blev jag snittad, i v.41+3, då vägde bebisen 4660g och var 56 cm lång. Hade jag fått vänta ytterligare så hade han varit i samma viktklass som storebrorsan, precis som jag sa hela tiden..
har aldrig fått så många olika besked i hela mitt liv..har verkligen känt mit runtvalsad, som en "sak", inte som en människa med känslor..
