• Smilgumman

    Deprimerad efter abort.. Finns det någon som haft det likadant?

    Gjorde en kirurgisk abort för 2 1/2 vecka sedan, kunde inte behålla barnet av många olika skäl.
    Det var min första graviditet. Hade 2 veckor med illamående o graviditetsupptäckter, som jag aldrig kunde börja glädja mig åt.
    Kunde inte förmå mig att tala med familj o vänner, var så ledsen o förvirrad. Jättehemskt. Endast min sambo har varit ett stort stöd och hjälper mig jättemycket.

    Men jag var övertygad att allt skulle bli normalt igen efter operationen. Har det nu jättejobbigt istället. Har ständiga värkar o stickningar från livmodern, vilket gör det svårt att gå(har kontrollerat för infektion, allt är bra). Det hela började bli riktigt jobbigt en vecka efter aborten, när värktabletterna slutade fungera o jag inte lyckas leva som vanligt...
    Då kom också en tomhet, floder av tårar o jag riktigt kände hur graviditetshormonerna hade försvunnit o dött bort. För mig blev det början till depression. Nu känns mitt liv helt o hållet grått. Inget är roligt, inget är värt o leva för. Lever i en dimma, och så fort jag sluter ögonen dyker alla möjliga mardrömsbilder upp vilket gör att jag inte kan sova. Börjat prata med en kurator. Att prata om aborten har hjälpt mig få bort de hemskaste tankarna.
    Är det någon som varit med om något liknande, om i så fall.
    Vad gjorde ni för att komma över det?
    Fick ni någon medicin?
    Jag är tacksam för allt, vill "bli frisk så fort som möjligt":)

  • Svar på tråden Deprimerad efter abort.. Finns det någon som haft det likadant?
  • Anonym (step by...)

    Jag finns här om du vill prata. jag har gått igenom samma sak....det som kommer att hjäpa är att prata och prata åter om det. Det kommer alltid att finnas ett litet ärr på hjärtat.

  • Smilgumman

    Vilka kunde du vända dig till? Än så länge är det min kille som jag pratar med, han är en otrolig hjälp. Samt en kurator via telefon (vi bor utomlands). Funderar på o söka upp en kurator på plats, eventuellt.
    Hur är det om man talar om det för de närmsta vännerna?

  • Anonym (vet)

    Jag genomgick en abort för 11 år sen efter påtryckning av pappan till barnet ville inte själv. Nu vet inte jag om du själv var övertygad om att abort var det rätta, var du det ska du veta att såna här känslor är väldigt vanliga en tid efter trots att man var övertygad om att abort var det rätta att göra. Nu har du stöd av din sambo och det tror jag är det viktigaste.I mitt fall hade inte jag det stödet trots att vi var tilsammans.Mådde skitdåligt hade tankar om att det bedrevs forskning på fostret osv osv. Det gick så långt att jag övervägde att ta mitt liv.Det enda som höll mej kvar var att min dotter sen ett tidigare förhållande inte skulle få ett bra liv med sin pappa om jag försvann. Ja det var då, livet går vidare men tänker fortfarande på det ibland.
    Om du märker att det inte avtar så prata med kurator på abortmottagning, dom är ju ändå proffs på sånt här. KAn du tala med dina närmaste vänner gör det. Du behöver allt stöd du kan få.Kram

  • Smilgumman

    Trodde inte att så här starka känslor kunde uppkomma efter en abort, iallafall inte om den skedde tidigt. Men nu inser jag att en kvinnas graviditetskänslor är en hel vetenskap.. Kanske känner jag det extra jobbigt för jag är nästan 30 fyllda. Både för det psykiska o fysiska.

    Vad gör man för o komma igång igen???

    Baka bullar hjälpte mig ett tag, typ för o få tiden att gå. Men sen bröt jag ihop, o nu känns allt meningslöst. Att stirra i väggen eller gråta är allt jag gör.

  • MiniLou

    Jag gjorde en abort när jag var 16.
    Var för ung för att behålla o efter att jag gjort aborten mådde jag fruktansvärt dåligt.
    Drömde mardrömmar om små bebisar o hela mitt liv gick under efter att jag ångrat mig.
    Det tog många år innan jag kände att jag faktiskt gjort ett bra val då av olika anledningar.
    Dels att barnet aldrig hade fått en ordentlig pappa som hade och har mkt problem o jag som var såpass ung.
    Men jag hade en tuff, tuff tid efter den aborten o jag hatade mig själv för att jag lät mig lyssna på "alla" andra.

    Klart att jag fortfarande ibland tänker på "hur livet varit idag om jag inte gjort den aborten"

    Men samtidigt efter att jag förlorat mitt barn nu i december så tänker jag att om jag inte gjort den aborten så kanske det hade hänt samma för den bebisen.
    Men det vet man ju aldrig iofs.

    Kram till dig, du kommer säkert aldrig att glömma detta men du kommer en dag att kunna leva med att du gjort aborten.
    Tankarna kommer kanske alltid finnas kvar hur det hade kunnat varit nu o sånna saker.

    För min del känns det idag som att det var bäst så, men det gjorde det inte då.

  • Anonym (vet)

    Smilgumman skrev 2009-02-07 21:34:18 följande:


    Trodde inte att så här starka känslor kunde uppkomma efter en abort, iallafall inte om den skedde tidigt. Men nu inser jag att en kvinnas graviditetskänslor är en hel vetenskap.. Kanske känner jag det extra jobbigt för jag är nästan 30 fyllda. Både för det psykiska o fysiska. Vad gör man för o komma igång igen??? Baka bullar hjälpte mig ett tag, typ för o få tiden att gå. Men sen bröt jag ihop, o nu känns allt meningslöst. Att stirra i väggen eller gråta är allt jag gör.
    Jag tvingade ut mej själv en stund varje dag, promenerade i skogen. Sen hade jag två vänner som jag ältade, grinade tjatade frågade om och om igen. Att dom fanns betydde allt just då.
  • Pricken och Pyret

    Hej!
    Jag gjorde kirurgisk abort för snart 1,5 år sedan. Till en början kändes det både som en lättnad, men också väldigt tomt. Nu har jag två barn redan och än idag kan jag gå och tänka på vad "jag gjort" för ja, jag har mycket dåligt samvete för att jag gjorde den där aborten men samtidigt ångrar jag det inte för jag vet att jag inte kunde ha det där barnet av flera olika anledningar. (Och JA för alla er som tycker att har man sex ska man stå för konsekvenserna... VI HADE SKYDD men det hjälpte inte)

    Jag har käkat antideppressiv medicin både före den graviditeten, under de veckorna jag var gravid innan abort och käkar fortfarande medicin. Dock handlar det inte bara om aborten utan det har som sagt hänt en massa saker som gör att jag mått väldigt dåligt.

    Vad jag rekommenderar DIG ts är att du kontaktar en läkare på din vårdcentral. Jag har något som heter Atarax och lindrar vid oro. Det börjar verka efter bara 15 minuter och ger full effekt inom 1 timme och sitter i ca. 12 timmar. Kan vara skönt att ha till natten om inte annat. Om du sen fortsätter vara deprimerad bör du kanske fråga om det är aktuellt med antidepressiv medicin. Man är bara dum mot sig själv om man inte tar den hjälp som finns. Ingen begär att man ska vara någon stålmormor som inte har några känslor!

    Jag önskar dig all lycka i framtiden och hoppas du kommer över det här!
    Många kramar från Annica.

  • MiniLou

    Det finns kuratorer på kvinnokliniken som du kan kontakta för att få gå på samtal gällande detta.

  • Smilgumman
    Svar på #6
    Ja att komma ut o promenera kommer nog att hjälpa. Ta en fika o titta på världen.
    Har fortfarande extremt ont efter aborten och det gör att det är svårt o gå. (Lite ledsen att jag inte blev informerad att man kan ha värk i flera veckor efter. Hade kunnat förbereda mig på ett annat sätt.)

    Idag ska jag försöka ringa en barndomskompis o berätta hur jag har det. Henne känner jag att jag kan tala med. Tror jag. Hoppas jag. ...Önskar jag inte fanns...

    Det känns så jobbigt o ringa, vill inte vara jobbig eller välla tung känslor på andra... Men jag ringer henne, hör hur hon har det. Sen när jag känner att det funkar berättar jag försiktigt att jag gjort abort o att det är lite jobbigt, berättar inte för mycket ida. Nästa vecka kan jag försöka ringa henne igen, då hon fått "smälta det" lite.
    Många kramar
  • Anonym (skrollan)

    Hej
    har gjort 2 aborter innan mina 2 barn som jag har nu...
    hade jag inte gjort det hade mina två underbara barn inte funnits idag...

    så i efterhand är jag väldigt glad för mina val.

    Om några år när du sitter där med dina efterlängtade barn kanske du kan känna likadant.

    Det du känner nu måste få finnas och lite hjälp på vägen om du känner att du inte orkar kan vara medicin.
    Försök ringa till sverige och få hjälp tex till någon vuxenpsykiatisk avdelning eller något.
    Hör av dig om du vill jag ska söka efter telefonnummer.
    Det är kanske inte så lätt att hitta rätt i utlandet ,,,vad vet jag.
    Atarax är ju en ganska drastisk åtgärd som egentligen inte skulle
    hjälpa mer än för stunden.
    Du skulle nog kunna äta en svag dos av något seratoninhöjande för att komma på fötter ...tex citalopram etc.
    Läs dig för på nätet om de olika antideppmediciner som finns.
    Det viktiga är att du inte tar för stor dos i början utan smyger in medicinen annars kan du få biverkningar.
    lycka till

Svar på tråden Deprimerad efter abort.. Finns det någon som haft det likadant?