• Djuren ger mig styrka

    Läs och lär!.. Mitt liv och vad som vi gått igenom!

    Mitt liv!

    Allt började runt 1993-1994 då min lillebror Rickards föddes.. Allt va jätte bra, vi hade stadig ekonomi.
    Mamma hade jobb och pappa hade jobb.. Vi hade vänner som kom och besökte, släkten kom ofta på besök och vi hade jätte roligt alltid, vi vart alltid finklädda,mamma va och såg alltid så glad och snäll ut likaså pappa.. Mamma gick alltid runt med en fin kjol och blus och med lockigt brunt hår och pappa va alltid finklädd med skjorta och dylikt och jag fick alltid ha min fina lila klänning..Det livet saknar jag fruktansvärt mycket.. Är det nått jag önskar är det att idag få spola tillbaka tiden till dom ögonblicken och kunna ändra på allt så att det va så nu också!

    Men allt gick fel nånstans. Min lillebror Rickard insjuknade 1994 i maginfluenser pga av mjölk som han ej tålde. Och som alla mammor gör , så tog min mamma telefonen och ringde till en läkare som beordrade henne till att komma till sjukhuset med Lilla Rickard som endast då va ca 6 månader!
    Han blev inlagd för sin höga feber.. Mamma stannade kvar och pappa tog ledigt från jobbet för att kunna ta hand om oss andra syskon!.. Lille Rickard blev inte frisk, Så läkaren gav han en dosering antibiotika.. Han blev bra för stunden men sedan ännu sämre och hamnade då i hjärtstillestånd, detta varade allt förlänge och ledde till ett handikapp.. Mamma vart förtvivlad och pappa likaså!
    Mamma vart tvungen att åka hem för att vi ville att hon skulle komma hem till oss! Så hon kom hem!
    Vi fick information om Rickard hela tiden.. Men han blev allt sämre och sämre med tiden och fick febertoppar.. Läkarna visste inte vad dom skulle göra.. Dom gjorde nån form av röntgen för att se om det fanns fel nånstans på han och nått fanns det i mellangärdet på bröstet..Men inget gjordes ändå..Dom kollade aldrig upp felet.. Istället en fredag kväll klockan ca 23:00-23:30 knackade det på dörren.. Och mamma o pappa blev förundrade va och vilka som vill nått så här sent.. Jo in kommer socialen rusande och pekade på min mamma att hon hade förgiftat Rickard.. Mamma bara satt är och fick inte ett ord ur sig.. i Socialens ögon va hon en parasit som förgiftade sitt barn.. Det blev kaos.. Min moster dök upp mitt i kaoset ochn ställde dom mot väggen för hon va ett vittne då hon la inne samtididgt på sjukhuset när rickard va där med henne son Alex..socialen brydde sig inte alls om vad mamma eller pappa sa.. Dom tog alla oss barn i handen eller bar oss ut och satte oss i bilarna och for iväg med oss utan kläder, leksaker till ett barnhem och satte oss i varsett rum, vi fick inte ens säga hejdå till mamma och pappa.. Och det va hemskt att se mamma gråta och utan att säga hejdå.. Dagarna på barnhemmet va hemskt måste jag säga.. Vi fick 10 Kr i veckan...Vi fick inte samtala med någon annan utomstående, och om mamma o pappa ringde så fick vi inte veta det eller prata med dom.. En kväll när vi skulle gå till våra rum i barnhemmet, kommer min lillebror Tobias som då va 2 år gammal gråtandes och sparng mot mig och min syster och ville bli tröstas, han saknade såklart mamma.. Men snabb som personalen va tog dom han och satte han i sitt rum..Det enda personalen sa va att han ska kunna klara sig själv och trösta sig själv.. Hela kvällen i rummet brevid hörde man sin lillebror gråta så mycket att han knappt fick luft! Jag kunde inget göra jag var bara 5 år.. jag satt inlåst i rummet och kunde inte gå ut..Jag vet att dom även gav oss ett glas vatten varje kväll med form av sömnmedel .. vilket ledde till att jag inte ha minne hur jag kom till sängs eller hur jag vaknade för dom va rätt starka dom sömnmedlena!..Jag minns inte ens hur rummet såg ut knappt eller hur sängen såg ut.. Det va hemskt.. Vi fick stå ut med detta i 2 veckors tid.. Mamma och pappa vann tvisten om oss och vi fick flytta hem.. Men på ett villkor och det va om mamma flyttade ifrån oss.. Mamma gjorde ju vad som va bäst och flyttade..I 3 år fick vi inte träffa mamma för att scocialen ansåg henne som en fara för oss.. Samtidgt allt eftersom detta hände, sjönk ekonomin, pappa fick ta ett lån som sedan hamnade på kronofogden..när informationen sedan kom ut om min mamma i media och det stod på löpsedlarna på aftonbladet " Mamma har förgiftat sin son" så började mobbningen i skolan både psykist och fysiskt.. Tillomed lärarna mobbade mig, men ingen lyssnade.. Jag fick ta skiten för allt.. Lärarna sa att jag va en stygg unge och drog mig i amren och i örat.. och sånna här saker kunde ske helt utan förvarning som t ex: när jag höll på att rita eller räkna matte.. Men anledningen va då att nån av dom andra eleverna hade snackat ihop något om mig.. och lärarna litade på dom och jag fick ta skiten för nått jag ej gjorde. Dom klagade på mina kläder, att ja luktade illa och allt va det va..När ja kom hem från skolan gick jag alltid själv.. på kvällarna så vandaliserade några i klassen min cykel,krossade rutor och skrev hemska ord på gatan med sprayfärg! Sedan när ja kom upp i 13 års ålder då allt blev kaos.. Jag hittade ett gäng att umgås med , jo skinnskallar.. jag kände mig välkommen och dom var väldigt vänliga mot mig, dom bjöd alltid på mat och gav mig pengar om jag hade det illa ställt o.s.v men allt blev med tiden bara värre och värre.. allt gick ut på att man skulle ut och slåss och dricka alkohol, Jag blev efterlyst av polisen för att jag rymde hemifrån.. Sedan började jag åter i skolan efter ett år av skolk.. men inte blev det bättre där inte.. Jag blev mobbad även där, pga av min övervikt.. Jag fick ta emot ord som "ditt jävla fetto, gå och banta" o.s.v men ja gjorde aldrig någonting åt detta, utan jag bar orden inom mig som dom sa vilket senare ledde till att jag fick panikångest och vägrade gå till skolan.. lärarna även på denna skolan brydde sig inte utan hotade med att polisen skulle hämta mig och köra mig till skolan... Ja och jag höll mig fortfarande fast till mitt gäng och levde som en idiot!.. Sen tiden gick och året blev 2001 den 18 Februari kom ett samtl klockan halv 8 på morgonen från handikappshemmet där min lillebror la.. Dom då mamma som då hade fått flytta hem att sätta sig ner på en stol och då visste mamma att nått hade hänt.. Personalens ord va " Din son Rickard finns inte mer, han somnade in nu på morgonen " mamma föll pladask på golvet och det hörde rejält så det bara sa duns.. mamma ramlade ihop och bara grät.. pappa va som paralyzerad helt och hållet och gick upp och sa till mig med låg ton " din bror har gått bort " sen gick han igen.. Jag la uppe i mitt rum hela den dagen och fick inte fram ett ord, några tårar och bara tittade i taket.. Jag fattade ingenting.. Jag va helt tom inuti !.. Några dagar efter började mamma att dricka alkohol konstant och sen bara försvann hon, hon ville helt enkelt inte leva längre.. Och under dessa dagar hade då förstasidorna på aftonbladet tryckt upp " Mamma har dödat sin son " Då ville mamma supa ihjäl sig och även på det ta sömntabletter till.. i sista stund hittade en som hjälper oss i familjen henne mitt ute i skogen sittande vid en bäck med tabletterna i handen och en flaksa vodka i andra!..
    men hon beslutade att inte ta livet av sig, hjälpassistenten vi hade fick henne att tänka på oss.. men mamma blev även inlagd på psyket vilket hon själv skrev in sig på!.. Begravningen kom och den skedde 8 Mars 2001, Det mest hemskaste ja varit med om,, det va då allt brast för mig när dom spelade upp låten med Carola ( Alltid älskad ) som handlar om änglabarn som gått bort!
    Minns allt som det vore igår.. Jag satt där i en svart klänning små svarta barnklack skor och bara grät, grät och grät.. jag grät så mycket att jag inte fick luft.. Tillomed prästen grät för hon kände vår familj väl!.. Och just i denna stund kämpar jag att hålla tårarna tillbaka när jag skriver detta!..
    Ja när begarvningen sedan va över va allt som ett moment 22. allt stod stilla. Allt hade gått neråt för oss, mamma o pappa började dricka, mamma böjade sniffa bensin, jag började dricka lkohol och röka, allt blev bara värre och värre.. Och än idag kämpar vi med domstolar och dyligt.. Vi har kommit upp till högsta domstolen.. Men idag är mamma och pappa mer hoppfulla.. Dom vet om att inget kan få Lilla Rickard tillbaka hur myckt dom än vill.. Men att han finns i deras hjärtan och även i mitt.. Och att han har det bar med sin lilla nalle muselina som han fick när han föddes..Där uppe med farfar och morfar och leker med andra barn!.. Vi ser alla ljust på framtiden.. Men vi har fortfarande ett helvete, Mamma är sjukpensionär, pappa är arbetslös, mamma fick en SLE sjukdom, eplespsi, reumatisk värk, scolios m:m och pappa har hjärtproblem,ledvärksproblem, tandproblem.. Dom lever med skyhöga skulder på kronofpgden som omfattar minst 800.000 kr.. Dom lever på 6700 kr i månaden som tre styckan ska klara sig på... Ingenting är rättvist men om det finns en rättvisa så är den långt ifrån oss!... Ingen hjälp får vi!...

    Ett minna till min älskade bror Rickard Jesper Johansson 1993-2001
    Må du vila i frid älskade bror.. Vi ses när tiden är inne!
    Älskar dig!

    Det va lite om mitt liv!

    Kommer skriva mer när ja får tid och ork.. Det tar på krafterna!

  • Svar på tråden Läs och lär!.. Mitt liv och vad som vi gått igenom!
  • Djuren ger mig styrka

    V P E skrev 2009-02-10 15:44:06 följande:


    Men varifrån kom anklagelserna om förgiftning? Hittade de nånsin något gift i kroppen?
    Ja vet inte.. imoed att läkaren inte kunde hitta nån förklaring så va deras utväg att anklaga mamma... Men läkaren blev anmäld och fick en prick!
  • Lilla Gry

    Vill bara krama dig och hela din familj. Finns inga ord för hur orättvist livet kan vara. Jag hoppas att ni någonstans kan hitta styrkan och orken att gå vidare med Rickard i era hjärtan. Ta hand om er själva och varandra! Kram

  • Odling

    Många kramar! Jag hittar inga bra ord, men jag berördes starkt av din berättelse.

  • Sara K

    Åh herre gud vilken historia.. och i nutid, man tror inte det är sant. All styrka till dig, och jag hoppas du får tillbaka tron på livet och att det är gott mot dig i fortsättningen! Stor kram

  • Mamma S

    Men herregud så hemskt!! Jag vet inte vad jag ska skriva... Stor kram till dej, hoppas att livet är snällare mot dej i fortsättningen!

    Har du inte funderat på att starta en blogg? Så du kan skriva av dej och kanske få stöd av andra som gått igenom liknande saker. Det vore intressant att få veta hur du lever idag och hur det går för dej och din familj i fortsättningen!

  • Mor till 5

    Ja, jösses....man tror att det är en historia från förr i tiden....Kramar om dig och skickar lite styrka.

  • Vilja 71

    Vännen - vet inte vad jag ska skriva!! Man kan knappt tro att det är sant - så fruktansvärt! Skickar många varma styrkekramar

  • äiti

    nej vilken berättelse di ni bär på
    lider med er
    kramar om

Svar på tråden Läs och lär!.. Mitt liv och vad som vi gått igenom!