Ett litet tecken

Vad fint det lät...

När vi begravde våran dotter så inne i kapellet så kröp det en nyckelpiga på en av rosrna som låg på kistan.. Jg och min mamma lade märke till den. det var mitt i november. Jag ser det som ett tecken liksom..

Nu ser jag ibland nyckelpigor på alla konstiga ställen. Kommer ibland och kryper på köksbordet eller liknande

Ja hoppet är ju det man lever för nu..
Jag minns när vi hade stunden vid graven och kistan skulle sänkas ner.
Då började en massa småfåglar kvittra har aldrig upplevt det så stark eller så många nu efteråt..

En annan händelse var efter min storebror gick bort för 9år sedan.
Det var i slutet på mars och sen var jag och min storasyster hos morbror och hans fru.. Vi skulle iväg när det var majbrasa. Vi var väldigt tidiga och knappt någon annan hade kommit dit. Då finns det ett tombolasnurra(heter det så?, ni vet en sån där med massssa fler hundrastycken små lotter som dom snurrar på.) Lotterna kostade kanske ett par kronor och jag hade en hel del pengar med mig. Dom övriga köpte säkert 20 stycken var.
Jag tänkte för mig själv när jag tittade mot himlen.. Mattias(brorsan) om du finns med mig..visa mig det nu, så lovar jag att aldrig be om den bekräftelsen igen.. Jag köpte EN lott, och det var första vinsten!! En stor mjuk nalle, den har jag fortfarande kvar..
Gissa om folk blev avundsjuka och många ville köpa den till sina barn..
Men det gick ju inte..den fick jag av brorsan i "avskedspresent"....

Så jag tror definitivt att våra änglar finns med oss!

Ja!

Dagen begravningen skulle vara så var det lite halvsoligt,mest molningt.
Precis när vi öppnar dörrarna för kapellet och börjar gå i tåg med emma längst fram så börjar det plötsligt att regna.. det höll på så tills vi va klara och skulle gå därifrån.
Fick känslan att nu gråter alla änglar och de är med oss!

Ja, i början när jag tände Deias ljus vid hennes minnesbord här hemma satte storebrors brandbil igång att larma högst upp på bokhyllan i hans rum. Första gången tänkte jag inte på det, men andra, tredje och fjärde gången irad så! dessvärre har det inte hänt nu på sistone, inte sedan den allra värsta sorgen avtagit. Nu när man saknar henne och det gör som mest ont kommer en varm vindpust med en stark doft av henne och fleecefilten som hon låg i efter förlossningen, det gör att jag får en påtaglig känsla av hennes närvaro, det är så härligt när det händer.....

sen har det kommit andra tecken också!
En vecka efter begravningen så sitter jag och sambon som vanligt hos emma och läser hennes godnatt bok vi började läsa när vi låg på sjukhuset allihopa.
Plötsligt så kommer det en katt till emmas grav och jag som sitter ner med benen i kors och sambon på stolen..så kommer katten utan att jag gör något och lägger sig i mitt knä och somnar!

Kändes som ett tecken att emma ville ge en kram!
Har sett katten en gång snabbt dagar efter den händelse..nu har det gått lite mer än 1år och jag har inte sett den katten mera!

Sen kan jag även ta tecken som att emma vill säga hej när solen plötsligt kan lysa upp, bara på henne!

kom på en märklig sak till..

Vi satt i vårat kök och pratade om Minna. Plötsligt hör vi en smäll inne från sovrummet. Jag går in och kollar vad det var. Då hade dom två fotoramarna på Minna, som vi har i sovrummet i fönsterkarmen bara helt plötsligt ramlat ner därifrån och låg en bit ut på golvet.... Kanske ville hon visa att hon var där! Men tack och lov hade dom inte gått sönder.

Natten till Sebbes begravning så spökade han, jag är iaf helt övertygad om att det var Sebbe, i vårt hus. Brandvarnarna gick bazooka mitt i natten, både på bottenvåningen och på övervåningen. Höll på i flera omgångar... sambon plockade till slut ut batterierna för att vi skulle få sova, satte tillbaka dom dagen efter - och dom har inte gått sen dess, alltså hållt på och tjuta utan anledning.

Sen har vi hela april haft en talgoxe som förtvivlat försökt flyga in genom ett köksfönster. Inte så att den kört in i rutan som många fåglar gör av misstag, utan den har flaxat framför rutan och försökt och försökt... Sen härom dagen... jag satte mig ute på vår terass för att njuta av en kopp kaffe på fm, hade altandörren öppen under den stunden. Gick sen in och fixade och donade lite, körde iväg och hämtade dottern, och när jag kom hem så möts jag av en nyvaken, förskräckt sambo som säger att det är nån slags fågel inne i dotterns rum. Vi smyger in på hennes rum - och där är en talgoxe! Många säger att just fåglar, som surrar mycket runt en, kan vara tecken eller besök från andra sidan... jag är återigen helt övertygad om att det var lille Sebbe som ville komma in och hälsa på...

Det är helt klart att det finns små tecken våra saknade små vill visa oss. Härligt att höra att vi är flera som får påhälsningar.

Jag fick den känslan att min dotter var närvarande under hennes begravning/minnesstund :) Jag höll i ett av alla hennes ljus som vi hade tänt och plötsligt så droppade det ner stearin på både min hand och på min jacka och det ville inte gå bort från jackan, så då tror jag att det var min lilla dotter som busade lite med ljuset :)

Har en lugn. härlig känsla innom mig just nu. Brukar i mina tankar prata med Cornelia, och idag när jag satt i gräset så "sa jag till henne" om du är med mig så vill jag så gärna hitta en fyrklöver, sen drog jag mina fingrar över gräset och där var den!!!! Jag som har letat, år efter år....

Ursäkt dröjsmålet... Jag plockade upp den, övertygad om att jag sett fel, men när jag såg att det vekilgen var 4 "blad" på den så sprang jag med lätta, lyckliga (har annars upplevt att mina ben är verkar vara fyllda med bly) steg och la varsamt ner den i Cornelias minnes bok. Så slönt att få en positiv känsla mitt i allt nattsvarta! Kram kram

I måndags när jag låg på en filt i skuggan under äppelträdet på framsidan kom det en liten orädd fågel och satte sig på en gren nära mig och bara tittade och lutade huvudet från sida till sida. jag minns inte vad jag sa till den men den flög inte iväg förrän den suttit där en stund sen slog det mig att det kanske var min älskade gosse som kom för att se hur jag har det. den var så orädd och verkade närstan lite tam men det var den ju inte. vågade knappt röra mig av rädsla av att det skulle flyga iväg.

Låter värkligen underbart när man läser här, dessvärre tror jag int på att dom som gått bort finns bland oss men får en otroligt härlig känsla när jag läser här, förlorade min far för 2 månader sen och önskar jag kunde få lite av det ni känner.