BORTTAPPAD

usch.. du e nog normal. vet inte hur jag kommer känna den dagen och om den dagen kommer när jag blir gravid igen. just nu tänker jag bara att jag skulle vilja försöka njuta av varje minut jag kommer vara gravid men jag vet inte hur jag kommer sörja lilla malte. han finns ju alltid i mina tankar. är orolig att man kommer vara för orolig om man blir gravid igen att nåt ska hända det barnet med.

Jag lovade mig själv innan, att jag ska njuta av varje dag. Jag hade så dåligt samvete när Deia dog att jag inte hade  verkat önska mig henne ordentligt.
Nu kan jag inte njuta, det är klart att stressen över att kanske bli utan det där andra barnet har släppt, nu har vi ju chans igen att få ett levande barn till här hemma, men oron gnager mig så klart och det är svårt att njuta fullt ut. Men jag är så glad innerst inne att vi lyckades bli gravida igen inom kort tid, Man tar bara dag för dag, nu känns det ändå som man är på "vägen igen" och inte i diket som man var när magen blev tom och en ny graviditet kanske skulle ligga långt/ingenstans i framtiden.

Jag känner igen mig så väl i det du skriver. Vår son dog i magen i plötslig spädbarnsdöd i vecka 39 2008 och nu är jag gravid igen i slutet av första trimestern. Alla andra verkar så glada och visst är jag också det, men jag nästan räknar med att det inte kommer att bli ett levande barn den här gången heller. Nu känns det inte ens som ett barn eftersom det är så tidigt och om det blir ett barn så kommer det säkert att dö i min mage. Jag tror att det är normalt, men det kommer att bli en väldigt jobbig graviditet... Kram!

Självklart att du känner dig borttappad. Jag tror det är svårt att göra annat. Du har nyligen förlorat det du länge gått och väntat på, en liten flicka. Att bli gravid på nytt blir ju på något sätt bara en förlängning av den förra graviditeten och kan säkert bli lite svårt för förståndet att ta in. Nu väntar du ditt tredje barn och fick inte möjligheten att lära känna ditt andra. Det blir en overklig situation.
Du måste bara igenom det, det måste vi alla som varit där och vill ha syskon till våra små förlorade. Orättvist och plågsamt. Man vill ju kunna njuta av sin graviditet och få det lilla växande livet att känna sig välkommet.

Varm kram till dig

Förstår så väl hu du känner och tror att jag kommer att vara likadan om/när jag blir gravid igen. Känner ju redan att jag inte kan gratulera folk som väntar barn för jag litar inte på att de faktiskt kommer att få ett levande barn. Längtar efter att få bli gravid, men kan liksom inte tro på att det kan leda till ett levande barn i mina armar. Hur ska man då kunna diskutera och planera som andra blivande mödrar. Det går inte. Har kompisar som väntar barn och planerar för fullt hur allt ska bli när barnet kommit. Jag sitter där och måste kämpa med mig själv för att inte säga: om barnet kommer...

Stort grattis till graviditeten och jag ska hålla alla tummar för att allt ska gå bra den här gången. Jättestort lycka till!!!! Kramar

Jag blir så arg för att inte alla föräldrar ska få njuta av graviditeten och för att allt ska vara så overkligt! För att man ska behöva gå runt och vara livrädd och ledsen samtidigt! Jag hoppas att du kan njuta lite också. Ibland har man flera hem. Eller är det ett där allt ryms?

Åh, jag glömde skriva: Håller både tummarna för att allt ska gå bra för dig denna gång! Många kramar.

Du är inte onormal på något sätt!
När jag blev gravid ett halvår efter min ängel fötts så blev jag först så arg för att jag blivit gravid igen så fort efteråt! Tyckte att jag svek min son genom att ersätta honom med ett nytt levande barn. Men min läkare sa: du ersätter inte Robin, du ger honom chansen att bli storebror. Och efter det försvann mitt dåliga samvete, men jag njöt inte alls av graviditeten, den var en plåga känslomässigt från dag ett med all den oro och stress som det medförde. Men ut kom Robins lillebror, och då kunde jag njuta av att vara tvåbarnsmamma fastän jag bara hade en av mina söner hos mig.
Ta dagen som den kommer, känn inte pressen över att du skall bete dig på ett visst sätt! Du har ett nytt litet frö som växer i dig samtidigt som du sörjer din ängel. Självklart är det tudelade känslor, konstigt vore det annars. Vi är inte mer än människor, och att förlora ett älskat och efterlängtat barn, det är så svårt och overkligt!

varma kramar.

Jösses. Började störttjuta direkt när jag läste detta. Precis så. Sambon känner ännu starkare än jag, det där med att ersätta vår son med en levande bebis. Gud vad skönt att läsa om någon annan som också känt så. Själv vill jag inget hellre än att bli gravid igen oavsett, medan sambon tvekar, nog mest pga detta. Nämnde det för kuratorn, att jag ville igen, alltså, och hon tyckte att det lät riktigt sunt. Jag förstod inte riktigt, men blev ju glad ändå

Kan bara föreställa mig oron vid en ny graviditet. På sjukhuset, efter vår Emanuel kommit, sa jag att om jag någonsin blev gravid igen så skulle jag njuta av varje sekund... Ser idag att det kan komma att bli svårt. Usch.

*kram*

Jag kände/känner mig också borttappad i det vanliga gravid-forumet. Höll mig bara i tråden "vi som väntar syskon..." jättelänge. Men sen för någon månad sen vågade jag mig faktiskt in i en vanlig "väntar"tråd! Kändes stort. Men på ngt sätt så känns det som om vi är på olika planeter i alla fall... Det känns bättre/tryggare här i alla fall.

Håller tummar och tår för er!

Många kramar!