Är det bara jag som blir provocerad?

Det är skillnad. Och ibland på ett sätt som gör människor förvånade. För även om det på något sätt ökat smärtan hade jag gett allt för att faktiskt ha fått lära känna honom, om så bara för en minut. Och trots att jag aldrig fick lära känna honom annat än inuti, att han dog i ett missfall, kan inte ett nytt barn bli honom. Jag har fått flera tidiga missfall och ett sent, och det är skillnad. Sorgen jag kände då var verklig, men då handlade det mest om att jag inte fått bli mamma, att mina drömmar bara försvann. Att allt jag strävat efter rycktes bort. Det sena var annorlunda. Då handlade sorgen både om mina drömmar men också om pojken som viftat på ultraljudet. Ett nytt barn blir aldrig han, han saknas i mitt liv för alltid. Livet blir bra, och jag tror att jag kanske hämtar mig snabbare än om jag fått lära känna honom. Men jag hade önskat att jag fått lära känna honom, även om det gjort sorgen ännu djupare. Med de tidiga missfallen önskar jag att det aldrig hänt, att jag aldrig behövt sörja. Med det sena har jag aldrig önskat bort honom, jag har bara önskat mer tid. Bara lite mer tid. Även om priset varit ännu mer sorg.

Samtidigt närmar jag mig föräldrar till barn som inte lever med försiktighet, försöker aldrig säga att jag upplevt det de upplever. Det har jag inte. Jag har upplevt förlusten av ett barn som knappt hunnit bli och börja. Men ändå fanns han. Jag har hållit honom i mina händer. Och jag undervärderar inte den sorgen fast jag förstår att den inte är samma. Han dog i ett missfall, men han VAR inget missfall.