Anhöriga till vuxna med ADHD 4

Ny tråd att lägga till favoriter

carolinae. Har han aldrig varit hyperaktiv? Hur upptäckte dom att han behövde utredas? Vilka gjorde det?

Jag tror oxå att dom som utreds så pass sent ofta inte är hyperaktiva, då dom med ADD inte är till besvär och inte stör klasskompisar i så hög grad att skolan känner att det stör.
Men dom med ADD blir ju otroligt störda av omgivningen/klassen och får inte mycket gjort. Min son gick ut 9án utan betyg nu och det är tragiskt att han inte fått hjälp sedan mellanstadiet då jag tyckte att det var nått som inte riktigt stämmde. Jag har bett om utredning genom skolan sedan han gick i 3án, men inte blivit tagen på allvar utan dom har snarare anklagat mig att kämpa på bättre och att jag ska få honom att läsa läxorna och så vidare. OJ vad jag har påminnt honom om saker MASSOR av gånger men så fort jag sagt det så är det glömt
Jag är så spy less just nu och har ingen extra ork att ta tag i hans liv, trots att jag borde styra upp detta med någon sysselsättning om dagarna osv..
Fick rådet av BUP att kontakta soc om sommar"jobb" till honom, vilket jag inte tagit tag i
Mitt dåliga samvete är på topp!

EEG. Vad kan dom se på det?

Nattkatt. Låter jätte bra You go girl

Min son har inte lagt två fingar i kors för att göra någonting bättre på hela sommaren. Dessutom så har han varit bort stora delar av lovet så medicineringen har aldrig kunnat komma upp i den dos han skulle varit uppe i sedan i juli!
Men imorgon ska han äntligen vara uppe i 74 (conserta)
Vi funderar starkt på att han ska få bo någon annanstans...här hemma är det inte bra för någon av oss pga att han säger "ja" till allt och sen skiter han i att uppfylla det han just sagt ja till. Det kan vara nått så simpelt som att låsa dörren..man säger det då han är längt upp i trappan på väg ner och då han är där nere har han glömt vad han ska göra. Eller Ikväll kommer du hem kl 12 och han säger "ja" och kommer hem kl 3 eller kvällen efter....
Igår natt trodde jag vi hade inbrott, då satt han i soffan och åt mackor och hade allt i SOFFAN Inte på bordet...han trodde det skulle leva om mera!!

Jaa...INTE kul med en som aldrig bryr sig om någon annan än sig själv här hemma.
Tur han har kompisar som han bryr sig om och dom om honom!!!

Nano. Nej, vi har inte tagit tag i saken om boende ännu...pratat om det till och från sedan midsommar. Men inte så att han hör det!
Jag har precis fött barn och har inte haft orken att ta tag i detta och så hoppas man ju alltid på förbättring.
Han börjar skolan på måndag och då tvingas han ju att lägga sig i någolunda tid + att stiga upp så han inte missar bussen. Han ska själv få ta ansvar för sitt uppstigande på morgonen, för vi stiger upp 1 timma efteråt + att jag ammar och kan inte sprinag ner och skrika på honom att kliva upp *huga* Vill bara ha lugn och ro och harmoni med bebben och lilla storebror som är 3,7 år.
OM det nu inte blir någon förbättring då han börjat skolan så måste vi ta tag i detta!
Då är det sociala man hör av sig till och får se vad dom tycker är lämpliga åtgärder.

Långsiktiga planeringar och belöningar funkar inte på min son.
På BUP säger dom oxå att han ska få belöningar ofta. Jag förstår bara inte vad jag ska belöna!? Nää...han är inte hämsk jämt, men vi har hamnat i ett sånt ekorrhjul av förväntningar på att allt ska gå åt helvette + att han känner väll att vi inte har någon tro på honom kvar!

Tycker absolut att han blivit sämre sedan han fick sin diagnos, då var det som att alla hämningar släppte. Att han har rätt till att bete sig som han vill.
Fast hans handikapp har ju blivit värre med åren, då han var yngre så var han "bara" slarvig och ouppmärksam men alltid världens snällaste. Man har alltid fått tjata på honom, men då man tjatat om samma saker år ut och år in så blir man väldigt less. Önskar att han fått en utredning i 3án då jag efterfrågade det första gången. Då hade jag kunnat ha ett annat förhållnings sätt mot honom + att jag skulle förstå varför + att man skulle ha schemalagt allt och haft mera ordning.

Licens to kiss. Ja, det är förjävligt att barn går outredda, dom blir missförstådda av omgivningen och ev medicin kan få dom att fokusera bättre och klara av skolan på ett mycket bättre sätt. Dom med ADHD är ju ofta de "jobbiga" barnen.
Hur har eran familj klarat av att hålla ihop? Eller gör ni det?
Jag tycker det är jätte jobbigt att ha en son som det nästan känns som att jag förlorat de sista åren. Pga allt vi fått stå ut med och att det bara går utför och han vill inget hellre än att flytta hemifrån.

Våran skolpsykolog tyckte att det var onödigt med en diagnos på min son...
Jag förstår inte vad man kan vinna på det? Är det någon som förstår hennes tänk?
Jag frågade aldrig varför hon inte tyckte det var aktuellt.

Min son har ADD och upp till 13-års ålder så var han inte utåtagerande utan tvärtom, men blev såklart störd av andra på lektionerna. Men han störde ingen annan och därför var det ingen som förstod mitt behov att få reda på vad det var för "fel"... jag kände det på mig från klass 3.
I februari i 9án är utredningen klar. Om jag vetat bättre så hade jag kontaktat BUP på en gång...jag sa alltid till på skolan att jag ville han skulle utredas och det togs inte på allvar.

Jag tror han tycker det är ok att han inte tar nått ansvar för nått eller ska ha några krav på sig nu när han har diagnos. Han ska få börja prata med någon på BUP nu i höst. Jag har sagt att jag inte ska vara med, utan att han går för sin egen skull och förstå att det är HAN det gäller...inte att jag sitter med för då släpper han ansvaret och allt på mig. Medicineringen är samma sak, jag vill att han tar den själv.
Den här sommaren har varit hemsk, jag har SKRIKIGT på honom att vakna och ibland stoppat medicinen i munnen på honom då han inte kunnat vakna (pga att han inte sovit mera än någon timme) *suck* Han har blivit vrål förbannad och jag oxå och han sover vidare och jag åker iväg på dagis och jobb. FY, jag vill verkligen inte ha det så här..mina små barn ska inte behöva höra och se en storebror bete sig så här och att jag blir förbannad.

*haha* ja det sist nämnda var längesedan jag gjorde!

Han vet att han måste ta medicinen, men han är medvetslös endel mornar..
Det låter som en överdrift, men det går verkligen inte att väcka honom.. la jag mig ner i hans säng en sån morgon så skulle han inte märka nått.

Man han säger själv att det ska bli bättre nu då skolan börjar. Jag hoppas verkligen han har rätt. Han har en tjej nu sedan några veckor tillbaka som det inte heller är någon ordning på och då blir det ju ännu svårare att stå emot att vara uppe hela natten osv.

Han gick ut 9án utan betyg i våras och ska nu få gå IV (individuell skola)
Totalt struntat i skolan i över 1 års tid, men ändå varit på skolan om dagarna men inte på lektionerna.. Ändå skönt att veta vart han befann sig dagtid.

En amatör analys här.
Jag skulle tro att du tänker på det ekonomiska och tryggheten att ha någon i närheten och vanan att det är just han, som i all "oreda" ändå har sina ljusa stunder och att det är dom som du kommer att sakna.
Har man ändå bott ihop under en längre tid och kämpat och strävat efter samma mål så växer man ju ihop lite grann.

Ge inte upp i första taget utan se till att ni båda blir starka i er själva.
Då jag flyttade från min sons pappa så höll jag på att trilla dit då han var och hälsade på i min stad. Tack o lov så skiljde det över 100 mil mellan oss och han var skyldig mig massor av pengar (som han snott av mig) och mitt ultimatum blev att han fick flytta till mig då han betalat igen skulden.
Det kom aldrig någon avbetalningsplan från honom och någon flytt kom heller aldrig på tal igen.
Så här i efterhand kan jag inte fatta att jag ville ha honom tillbaka.
Han var aldrig intresserad av att ha kontakt med sin son.
Jag har haft 2 seriösa förhållande efter det (4 och 11 år) och ALDRIG har någon av dom behandlat mig så som han gjorde. (Han hade ingen diagnos, men väldigt lik min son till sättet så jag är övertygad om att han hade ADD)

Hoppas att du orkar stå emot att träffas för ofta och flytta ihop igen innan ni lärt er att leva utan varandra och att det är ett gemensamt val och att det kommer från hjärtat om ni ska flytta ihop igen.
Önskar er lycka till