Hjälp mig!! Hur går man vidare...Sen abort i v.20

hej. min först graviditet upptäckte dom en missbilding fostret hade bara två fingrar på änna handen så jag gjorde sen abort i vecka 19. xdet tog tid att komma över smärtan efter aborten men jag gjorde det bästa barnet hade inte kunnan leva ett normalt liv utan mobbning och sorg. Jag tycker du gör det bästad är inte ditt fel att de blev så sånt händer alla gaviditeter e inte normala det är absulot inte ditt fel. mvh/Jasmin

Min historia liknar din ganska mycket. Kolla din inbox, finns mer att läsa där.

Tack för svar! Finns det någon bra tråd där flera med samma erfarenheter är samlade??

/ K

Jag fick avbryta en graviditet i nov -08 o det var det värsta jag gjort i hela mitt liv. Vår son var hjärnskadad o vi gjorde flera ultraljud, fostervattensprov, magnetröntgen - allt för att kunna ta beslutet att inte fortsätta. Det vi har lärt oss av detta är att prata öppet om vår efterlängtade son som kom och vände. Snart är det hans 1-års dag och vi väntar fortfarande inget syskon (kämpar så... ) Sorgen kommer alltid finnas men det blir på längre distans och det blir lättare att prata om vad som har hänt ju längre tiden går. Vi har vår ängel i minneslunden och går dit varje månad. Ta verkligen vara på varandra i detta läget då många blir starkare av en sådan tragedi eller tvärtom (jag o min sambo är tajtare som aldrig förr). Ta hjälp av kurator, vänner o fam. Vid nästa graviditet kommer vi inte göra fostervattensprov då sonen inte hade någon kromosomförändring men däremot kommer vi troligen göra ett KUB-test. Då din dotter hade en kromosomförändring så är det nog bra om du gör fostervattensprov igen men kolla det med din läkare i framtiden. Inboxa mig om du undrar över något mer. Sänder dig styrekramar!!!!

jag var tvungen att avbryta i vecka 20 pga av trisomi 18 ej förenat med liv hur jag och min man ändå vände och vred skulle vårat barn dö förr eller senar så med lkarens inrådan lät vi vår lilla son få somna in på det enda stället han kännde till gungandes till mina hjätljud. Så om det hade fattats nått finger där där eller tår där har ingen betydelse ett sånt barn kan få ett rikt liv och det är bara skönhetsfel det är sånt man får räkna med. men stora fel som kromosom avikelser som gör att det blir stora allvarliga fel är det skit svårt som förälder .Och det gör otroligt ont nnu idag jag funderar forfrarande om det var rätt att avbryta samtidigt hade det inte vart för hans skull utan för våran om vi fortsatt. Jag har en liten minnes hylla med bilder på våran lillebror och lite ljus trotts allt kommer han alltid vara pojken vi alldrig fick. Och på året efter föddes hans lillasyster det var verkligen plåster på såren kan jag säga men han finns i mitt hjärta vissa dagar gör ondare än andra.

Låt sorgen ta sin tid försök finna en mening trotts allt vad nu meningen är med att ett barn dör? Men jag är ändå tacksam för den korta tid jag fick med Wilmer han var ämmnad för något bättre än jordelivet, och jag blev utvald att vara hans mamma då känner man sig lite unik trotts allt.

många kramar till dig ts och alla andra.

jisses vad texten blev rörig men jag hoppas du förstår ts

Vi förlorade våran son i v 22 och valde att lägga askan i minneslunden. Det man ska tänka på är att det förblir anonymt. Man måste nog fråga sig själv om man vill ha en grav att gå till. Då vi inte är födda här kändes minneslunden mest naturligt. Vi har inga andra släktingar på kyrkogården. Jag har tidigare brukat gå till minneslunden och tänt ett ljus för bortgångna släktingar fast dom är begravda i en annan del av landet. Så tänker jag nu med. Om vi flyttar härifrån är jag inte bunden till en plats. För mig funkar det bra att gå till en minneslund vart som helst och tända ljus och tänka på dom som har gått bort. Det viktiga är nog att man gör det som känns rätt, men minneslunden är definitiv. Det går inte att ändra sig om man senare kommer på att man vill ha en gravplats.

Hur man går vidare vet jag egentligen inte. Tiden går och jag hänger med. Vissa dagar är jag glad andra dagar är jag  väldigt ledsen. Man får ta dagen som den kommer.

Stor kram!

Tack för alla stärkande ord och tankar... särskilt till er som delat med er av era egna liknande erfarenheter... och för fina avtryck i min inbox och gästbok. Det värmer och lyser upp... Funderar fortfarande hit och dit kring omhändertagandet så alla tankar och erfarenheter därifrån hjälper lite på vägen... Igår kom också hennes namn till mig: Elvira. Så skall hon heta!

För mig känns det extra viktigt att vi inte dömer eller ifrågasätter någons beslut. Det är personligt och fattat enligt den enskilde individens erfarenheter och tankar... Det sticker i mig när jag läser era ifrågasättanden här ute... De kunde lika gärna ha varit riktade mot mig och beslutet är tillräckligt svårt att leva med utan andras dömanden och åsikter. Det är det absolut värsta man kan råka ut för efter att redan ha måstat genomleva en sådan här tragedi... Så, snälla... skriv av er om de tankarna någon annan stans... Det här vill jag skall vara en fridfull plats att dela med sig av sina erfarenheter... Ingen plats för domar.

Jasmine21: Snälla, svara inte på frågorna... Oavsett vilken information ni fick och hur ni till slut bestämde er för att avbryta så var det ert eget personliga beslut som ni fattade utifrån vad som kändes bäst för alla inblandade just då... Var trygg i det... Så trygg du kan! Vi lämnar det här och nu... KRAM

I november 08 tog vi det hemska beslutet att avbryta min graviditet i v21+4.
På RUL tyckte bm att något inte såg riktigt rätt ut med hjärtat, vi fick därför en tid för nytt ul två veckor senare (!!!!) Idag skulle jag aldrig gått med på att vänta så länge. Även läkaren på vårt lokala sjukhus såg då att något var fel med vårt barns hjärta och vi blev skickade till fosterkardiologer i Uppsala. Där konstaterades att vårt barn hade ett av de allvarligaste hjärtmissbildningar man kan ha.
Hela världen vändes upp och ner. Från att ena dagen varit världens lyckligaste, blev allt som en mörk avgrund.
Läkarna berättade för oss att oddsen för att överleva med detta hjärtfel var dåliga, att vårt barn direkt skulle få genomgå ett flertal stora operationer med mycket oviss utgång. Han skulle aldrig kunna leva ett normalt liv och skulle förr eller senare behöva ett transplanterat hjärta, trots alla operationer.
5 dagar i helvetet kan jag säga att vi hade innan vi tog beslutet att avbryta. Vi kände att livet skulle te sig allt för orättvist för vår lilla Melker.

Idag bär vi med oss vår lilla ängel i våra hjärtan, det går inte en dag utan att jag tänker på honom. Vissa dagar gör det mer ont än andra. En sak är säker: Melker kommer för alltid att vara vårt förstfödda barn och han kommer alltid att fattas oss!!
Idag är jag åter gravid (i v.26). Och många ul har visat att detta barn har ett friskt hjärta. Ändå är jag såklart väldigt orolig att något ska gå fel även denna gång, men vi ser med stor tillförsikt och förhoppning fram mot att Melker ska få bli storebror sista veckan i Januari.

Många styrkekramar till dig, ta en dag i taget och tillåt dig att vara ledsen. Inboxa gärna om du vill!

KRAM!