Känner mig så ensam
För ca 1 vecka sen var jag och gjorde ett VUL då jag kände att nåt var fel. Det visade sig att fostret dött veckan före men kroppen inte förstått det. Alltså ett MA. Förstod ingenting, blev så chockad att jag knappt visste var jag var. Åkte hem och försökte smälta det hela. Sambon kom hem sju på kvällen och först då kunde jag berätta vad som hänt. Jag, sambon och barnen grät allihopa.
Det kändes som nån slagit undan fötterna på mig! Mitt hjärta dog.
Det jobbigaste var att veta att jag bar på ett foster som inte längre levde och att kroppen inte stötte ut det. I fredags åkte jag in på KK igen och fick tabletterna för att sätta igång det. På kvällen fick jag mensvärk som ändå gick att hantera, tills vid tio då det startade ordentligt. Smärtan var olidlig och jag grät mig igenom värkarna.
Det värsta jag varit med om. Till slut kom fostret ut. Jag grät och grät och grät och det gjorde så ont i mig att jag knappt kunde andas.
Grät konstant i flera dygn efter vi fick reda på att h*n inte levde längre. Sen gick det bättre ett tag tills igår. Bröt ihop IGEN. Har börjat blöda ännu mer nu och har ont i magen. Känns som detta aldrig ska sluta.
Och sambon är borta jämt! Jag har ingen att prata med om detta. Ingen förstår, ingen som ens frågar hur man mår. Det är precis som att nu när fostret kommit ut så ska allt vara som vanligt igen! Det ÄR inte som vanligt. Jag mår SKIT!
Det är precis som att för att jag "bara" var i v10 så ska jag inte sörja eller må dåligt över det.
Får hela tiden höra: Jamen du är juh ung än. Det är bara göra ett nytt försök. Nu är det juh över så det är bara gå vidare.
Det gör så ont i mig att höra det. För mig så var det mitt barn. Mitt barn som jag älskade, som jag längtade efter av hela mitt hjärta! 
Känner mig så ensam, är som att jag inte ska få prata om det...jag ska bara le och tycka att livet är på topp när jag eg är så långt ner man bara kan komma. Jag orkar snart inte mer.
