Har förälskat mig i en man med prostatacancer...

Förstår att det måste vara jobbigt. Men det kan ju också gå bra. Finns många som klarat sig fast de fått prostatacancer..

Jo så sa jag också men sen fick jag veta att hans farfar dog i unga ålder av just prostatacancer och även hans bror var ung då han dog - och just den sortens cancer. Även han har fått beskedet att det är den allvarligaste varianten och helt enkelt har förutsättningen: Hålla sig vid liv

Vad då den allvarligaste varianten? Har det spritt sig till andta organ redan?

Jag tycker det låter självklart att du inte ska gå. Ta vara på den tiden ni har, den kan blir kort eller lång men slösa inte med den. Försök njuta av vardagen och bara vara. Min far har nyligen fått besked om något som kan vara prostatacanser, han har förhöjda värden vilket även hans 3 bröder har och hans farafar dog även troligtvis av det. Hans far har också prostatacanser. Vi pratar om det ibland men det finns inget vi kan göra åt sjukdommen, det vi kan göra är att ta vara på tiden vi har. Min far har inte fått (vad jag vet) nån information att hans ev. cancer skulle vara väldigt farlig men han kommer få nån form av behandling.

Han har även 6 st metastaser. Cancern är större än en 5 krona.nä han säger så också. Att det inte går och ändra på sitationen och det vet väl jag också. Kan inte gå heller, svårt att ens se åt någon annan. Har en kille som stöter på mig och det är skitjobbigt. Vill inte fästa mig för mycke men samtidigt vill jag det.

Nä man vet ju inte hur länge han har kvar, och nu när han strålas också så kanske livet förlängs med nått år/några år, nån månad, vad vet man. INGENTING! Jag pratade med honom i måndags och det var svårt för oss båda att hålla tillbaka tårarna sedan dess har jag inte hört något och jag är så orolig. men jag vet att han är i goda händer. Han tar det som att jag inte ska ödsla bort mitt liv på honom, att han inte är värd det. Men samtidigt så verkar han vilja det. Förstår om han har mycke och tänka på för det har jag. Och det är inte jag som är sjuK!

Jag skulle säga att ta vara på den tid ni har kvar ihop, oavsett om det är 2 mån eller 20 år!

Precis. Du kommer antagligen ånga dig nåt enormt om du inte stannad kvar hos honom när du vekar känna så starkt för honom.

Om det känns rätt så tycker jag du skall stanna..

Sitter själv med cancer och vet inget om framtiden.. men jag vill vara lycklig den tiden jag har.. om det är ett halvår eller 40 år.

Det har hänt en hel del när det gäller prostatacancer också..

Lycka till!!!

Lyssna på dina känslor!!!
Se det inte som att du måste lämna honom bara för att fått reda på att han är sjuk. Eller se det inte som att du är rädd att förälska dig mer i honom, för rädslan att sedan förlora honom...
Försök finnas för honom, lyssna på honom, prata om era tankar och funderingar...
Och jag tror han säkert kan ha goda förutsättningar att bli bra igen!!! Ge det bara den tid det tar!!!

Styrkekramar från mig!!!
MVh Diana

Men man vet ALDRIG någonting. Det finns inga garantier, någonsin. Du kan drabbas av konstiga sjukdomar, träffas av blixten, bli påkörd av en bil eller leva kärnfrisk tills du dör av ålderdom vid 85 bast. Men jag förstår faktiskt om du inte orkar och vill och vågar engagera dig i en person där oddsen är på "fel" sida. Det kanske kan vara skönt att veta att du är långt ifrån ensam om de tankarna. Det är många cancerdrabbade som blir lämnade för att ens partner inte orkar med sjukdomen och ovissheten. Jag kan tänka mej att det är lite skämmigt att erkänna att man vill svika när nöden är som störst. Men det är DITT liv också, och DU måste följa DITT hjärta. Hur hemskt och elakt det än må kännas.

jag har nyss skilt mig och tänkte inte direkt hitta någon att dela resten av livet med. Jag hade tänkt att leva ensam, få ordning på mitt liv, mina problem men så ploppa han upp från ingenstans.. sen träffades vi och sen dess. Ja redan på våran första dejt så kysstes vi, helt magsiskt var det.

det är väl det här att jag är rädd att förlora honom så snabbt när jag äntligen börjat tycka om någon igen, den verkar han stöta bort mej emellanåt men det är svårt för honom också det fattar ju jag med.

Få se vad han säger då han hör av sig.

Han känner också att eftersom han är äldre och har två barn
jag yngre och har ett barn, han känner väl att eftersom jag är ung, bara fått ett barn, kanske vill ha flera och han kan inte ge mig flera barn.. det vet jag är jobbigt för honom.

Satt och gogglade lite på anhörig och prostatacancer och fick syn på den här tråden. Jag vet att den är gammal, men jag sitter i princip exakt samma situation. Rysningar! Om du finns kvar och ser detta TS, kan du inte kontakta mig? Jag har nyträffat en man som också blivit diagnosticerad med den aggressivaste sortens tumör, har precis samma känslor för honom som du beskrivit i ditt inlägg. Så sjukt lik situation. Vill verkligen komma i kontakt med dig!