Det ska fan vara en modern man!

Inte alltid, men kanske som en början för att komma över osäkerheten som byggts på under den här tiden?

Det är jag som är frun. Några i den här tråden har undrat hur TS fru har upplevt det hela. Här är jag nu. Jag har igår när jag letade efter andra trådar på Familjeliv (som jag inte brukar hänga på ) hittat den här tråden och förstod direkt att det var min man som skrivit.

Jag har suttit och läst mest hela dagen och gråtit och är chockad. All frustration och sorg, det är så hemskt. Jag antar att det gått för långt nu, att det bara finns separation som utväg och det känns väldigt sorgligt. Och medan jag läser undrar jag hela tiden: varför har han inte gått? Det ger mig ändå ett litet hopp. Kanske har vi något som ännu inte är förstört. Jag förbannar min osäkerhet, dåliga självkänsla och konflikträdsla, man kan tro att man i den här åldern skulle klara sånt bättre men jag kan ju bara konstatera att allt blivit så fel. Jag har inte läst allt än, men jag ska ta mig igenom hela tråden, hur plågsamt det än är. Mina svar kommer inte i någon ordning. Jag tror inte att jag hittar tillbaka till olika inlägg utan jag svarar på saker som kommer upp i mitt huvud.

Det stämmer som TS skriver (han har inte skrivit några osanningar även om det naturligtvis är hans upplevelser och genom hans ögon) att vi i början hade ett fantastiskt sexliv. Jag funderade på varför det helt plötsligt var så lätt med denne nye man när jag hade haft såna problem i mitt första äktenskap och kom fram till att det var för att vi inte hade några konflikter än. Och det tror jag fortfarande är en stor bov i hur vi har det nu eftersom vi båda är konflikträdda. Att man aldrig grälar betyder oftast inte att man inte är oense om något, utan att man inte vågar säga vad det är. Och så byggs det på.

Att jag inte velat gå till min man (TS) för tröst när jag haft jobbigt stämmer inte helt. Det är flera gånger som jag gjort det, men då han inte förstått min frustration, sorg, osäkerhet (stress) el liknande inför en situation utan istället för att vara medkännande varit kanske inte föraktfull men tyckt att jag reagerar konstigt (när mina barn var vuxna och utflugna, när min mamma dog, när jag lämnade ett jobb och började på ett annat t.ex). Jag är uppvuxen med att man inte ska gråta, utan man ska antingen äta eller skoja bort det jobbiga. TS har helt riktigt uppfattat det som att jag dragit mig in i mig själv (som jag lärt mig att göra) och jag har inte lyckats förklara hur sårande det var att han sa som han gjorde, och att det gjorde det ännu svårare för mig att ty mig till honom nästa gång. Jag fick uppfattningen att han var ointresserad av att höra om hur jag mådde i de lägena, och att han var ganska kall som inte förstod.

Klokt inlägg. Kan det vara så att man väljer att sova för att det  är enklaste utvägen för att slippa ta itu med saker? Jag menar inte att man gör det medvetet men vi som är väldigt trötta och sover mycket, vill sova i stället för att ha sex osv kanske använder det som ett sätt att stoppa huvudet i sanden? Att det mer är ett psykiskt tillstånd som vi inte klarar att hantera (konflikträdsla eller att inte våga ta itu med sina egna problem) än att vi rent fysiskt behöver sömn. Jag undrar vad som fått oss att reagera så. Och hur man ska komma åt problemet?

Det som TS klagar på att man inte har nåt för att man är "en modern man"  och gör sin del i hemmet skulle jag vilja kommentera. Det som TS glömt att berätta är att han är en besserwisser och att han tycker att han alltid har rätt. Jag menar att han själv har del i problemet att han fått ta så mycket av hushållsarbetet. Vi var båda vana vid att sköta matlagning, inköp osv och jag tyckte om att laga mat och var enligt vänner väldigt duktig och de såg fram emot att komma på middag. Eftersom jag är en osäker person i grund och botten klarade jag inte av att hela tiden få höra att jag skulle göra på ett annat sätt, så som jag alltid gjort var fel osv. Istället för att bara säga att "ja ja jag gör så här och det tänker jag fortsätta med" lät jag mig påverkas och drog mig undan. Det är ett mönster som jag känner igen sen barndomen, att inte ta konflikter utan att gå undan. Jag tror att allt började där.

TS tycker att han har gjort allt för att få den här relationen att fungera men jag tror han glömde en sak. Han glömde att se MIG. Han lyckades inte lyssna när jag försökte säga något, han tog inte till sig det jag sa och tyckte. Det kan se ut som i TS inlägg att han är väldigt lätt att leva med, för han "gör ju allt hemma", men han är en väldigt komplicerad person

Naturligtvis har jag haft otroligt stora problem med att lösa mina och våra problem, jag är inte stolt över att jag hellre sticker huvudet i sanden. Jag är inte stolt över att jag inte orkade gå mer i terapi, att jag inte tagit tag i mig själv, att jag inte "tänkt mindre och knullat på mer" som nån uttryckte det. Det kanske hade hjälpt.

Den stora frågan för mig just nu är att bestämma mig för vad jag vill göra. Jag vet inte än.

Tack så mycket!

Jag letade efter liknande trådar på ett annat forum men hittade inget som hjälpte mig. Tänkte då att min man brukar vara på Familjeliv och började leta efter något som kunde hjälpa mig - nån i en liknande situation. Sen slog det mig att han kanske hade skrivit något själv och när jag såg det alias han valt och började läsa en tråd förstod jag direkt att det var han. Sen hittade jag tråden om mig...  Det är inte som att leta efter en nål i en höstack. Jag tror att man ska tänka på att världen ändå är ganska liten. Det känns kränkande att han skrivit om hur jag fungerar (eller inte fungerar) i sexlivet och lämnat ut mig till okända människor, men vad gör man när man är frustrerad? Jag förstår honom också. Jag hoppas den här tråden kan hjälpa några andra. Det är många kloka kommentarer av människor som är seriöst intresserade av hur vi fungerar i förhållanden.

Jag hade tänkt besvara flera inlägg för att ge min syn på saken, men i det här läget orkar jag ändå inte göra det. Han har skrivit om sin upplevelse. Det får stå för honom. Men för mig känns det inte som att han provat allt, för jag anser att jag inte heller nåt fram till honom när jag försökt. Men att han oftast tagit initiativet stämmer, och jag har varit alldeles för dålig på att ta tag i problemen, helt klart. Vi hade helt olika förväntningar på det här förhållandet, och vi förstod det alldeles för sent. Jag förstod inte hans starka sexdrift trots att han försökte förklara för mig. Han förstod inte mina behov, fast han tycker att han har gjort allt.

När jag läser hans inlägg kan jag verkligen känna hans frustration. Kanske borde han visat mig tråden (som några skrivit) - kanske redan för tre år sen eller när det var han skapade den. Som vi pratat nu har vi aldrig pratat tidigare.