Det ska fan vara en modern man!

Ja du, det där har jag funderat mycket på och har inga svar.

Jag är på sätt och vis ekonomiskt beroende av henne, iaf under en begränsad tid. Jag är egenföretagare och fick ekonomiska problem under en period och drog på mig betalningsanmärkningar. Detta gör att jag vid en eventuell skilsmässa skulle få problem med mitt boende som måste ha lokaler som kan rymma min verksamhet.

Man kan säga att detta ger min fru problem också. Jag vet att hon inte skulle sätta mig på bar backe utan låta mig bo kvar här. Men banken skulle inte låta mig ta över lånen ensam så hon kommer att vara låst vid våra gemensamma lån också och begränsas av det även om jag tar hela kostnaden osv.

Så vi är liksom bundna till varandra under ett par år framåt hur gör vi än gör.

Jag kan göra en jämförelse mellan relationer och stereoanläggningar :

En monogam parrelation är som en kompaktanläggning där alla komponenter sitter ihop, radiomottagare, cd-spelare, förstärkare, högtalare osv. Går en komponent sönder så kan man kanske laga den, men annars får man vara utan den och en ersättare kan inte monteras in eller kopplas till. Och kan man inte vara utan den komponenten får man skrota hela anläggningen och skaffa en ny.

Dvs. kan man inte vara utan sexlivet, om det nu är det som har havererat, så återstår endast separation.

Ett öppet förhållande är som en moduluppbyggd stereoanläggning. Alla delar är separata enheter som man kan byta ut, uppgradera om de skulle vara irreparabla eller om man är missnöjd med dem. Man kan ha kvar anläggningen men modifiera den efter behov.

Dvs relationen håller för mycket större påfrestningar.

@ Mr Klister

Jo, jag tror att du har en poäng!

Så har vi haft ett samtal om vår relation och sexliv.

Det började i en helt annan ände och gled sakta in på detta ämne. Det var ett bra samtal utan gråt eller hårda ord. Jag försökte låta bli att styra det. Jag vet ju hur svårt hon har att tala om detta så jag gav henne tid och försökte ställa mer frågor än komma med mina åsikter.

Hon hade  - som jag trodde - inte alls ägnat det här så särskilt mycket tankemöda, även om hon hela tiden har varit medveten om det och plågats av det. Jag ställde inte henne till svars och jag tonade ner mitt eget funderande men stack inte under stolen med hur viktigt detta är för mig.

Jag kan inte redogöra för hur samtalets vindlingar gick, men det mynnade ut i att vi ska försöka oss på en kompromiss vad det gäller sexet.

Jag har ju en hang up kring sex som går ut på att jag vill ha ett engagemang från henne annars njuter inte jag. Detta har ju gjort att hon har tyckt det varit jobbigt då hon känt för stora krav på sig.

Så då sa vi så här: Jag ska försöka nöja mig med ha mer eller mindre "ensidigt sex" med henne ibland. Jag ser ju egentligen det som att onanera i hennes kropp och det känns inte bra. Men hon tycker att det är helt OK att ibland få slippa engagera sig och känna nån press på sig att vara aktiv, för hon säger att hon visst kan få ut nåt av det hon också. Och om jag ändå vill onanera, så kan jag ju iofs göra det med henne som hjälpmedel, för att uttrycka sig lite drastiskt... *L*

Hon menar också att hon ändå kan börja känna lust när vi väl kommit igång även om hon inte var så pigg på det från början. En annan sak som jag tänker då är att om vi på så sätt ligger med varandra lite oftare så får hon lite mer kontinuerlig kontakt med sex och kanske får närmare till att vilja ha mer "djupgående" sex då och då där hon är mer engagerad. Alltså tanken att "sex föder lust till sex".

Ja, det var det och det känns riktigt hoppfullt, faktiskt!

Haha! Nej du, där söker jag aldrig medlemsskap!

Jo, jag är väl bevandrad i betydelsen av att vara en dominant person eftersom jag råkar ha flera kvinnor som vänner som är UG. Så jag har också därför verkligen frågat mig om jag har några sådana drag. Men när det kommer till sex har jag det definitivt inte, och inte heller några undergivna. Jag är helt enkelt helt utan de personlighetsdragen.

Det det kanske kan komma vara fråga om nu är att jag ska försöka agera lite mer dominant i vårt sexuella spel, men det är en helt annan sak. Och det är detta som hela tiden har gjort det så svårt för mig att ta för mig av en kvinna som jag inte känner av den rätta responsen ifrån.

Mina undergivna vänner är mycket bestämda på den punkten att en man som försöker spela dominant utan att vara det snabbt avslöjar sig och genast blir ointressant för den sant undergivne. Dominant är nåt man är av naturen och inte nåt man kan lära sig. Allt enligt expertisen... *L*

Inte på dig heller, då?

En sak som jag kan berätta om samtalet är att vi kom in på vilken frekvens som uppfattas som "ofta". Hon sa nåt om att jag ville ha sex varje dag, och då sa jag att "Nej! Så ofta behöver jag sannerligen inte! Högst 3-4/vecka." Då skrattade hon och sa: "Som om det skulle vara nån skillnad!".Så när i resonerat om det så kom hon fram till att när vi var nere i 1-2 ggr/vecka så är det nån märkbar skillnad mot 1g/dag.

Jag tycker att det där var intressant, att jag, som har lite större lust, anser att det är en stor skillnad på 1 g/dag och varannan dag, medan hon med lägre lust inte alls ser nån skillnad. Det är helt enkelt bara för ofta!

Det var iaf en tankeställare för mig.

Tack BaraQ! Jag kan aldrig skriva så där initierat. Allt jag vet är att jag iaf inte är den dominanta typen! *L*

Tack för alla kommentarer! Ni ska veta att jag själv är den siste att ropa hej, för en sån här överenskommelse kan inte utvärderas förrän om nåt år eller så...

Ja, det är inte så lätt att svar på, för jag har nog inte ens själv svaret på hela problemet.

1. Nej, jag nöjer mig inte med det, iaf inte i längden, och skulle jag inte se att det fanns nåt att bygga på så vore det helt uteslutet. Då skulle jag ta mitt pick och pack och dra.

2. Ja, det undrar jag med. Men det handlar nog om att det ändå finns kärlek med i bilden, och i vår kultur så innebär ju otrohet att denna kärlek spottas på. Min fru hade ju själv tänkt tanken att låta mig ha en älskarinna, men hon ser då ett hot i detta. Tänk om jag då tycker att det var så bra så att jag skiljer mig och bildar familj med henne istället? problemet är ju att risken är ännu större att jag skiljer mig om jag inte får nån sex alls...

3. Jo, jag längtar efter en människa som tycker om sex på samma sätt som jag!

Det var de korta svaren.

Varför  stannar jag ändå? Jo, dels tror jag ändå att det kan finnas nåt att bygga på, trots allt, att det går att hitta ett sätt att leva tilsammans som båda två är bekväma med, och om ett tag, några månader eller hellre nåt år ska jag återkomma och berätta om hur det nu pågånde experimentet fallit ut.

Sen finns det en annan faktor också: Jag har redan en skilsmässa bakom mig och jag längtar inte efter en till. Jag börjar kanske bli lite bekväm och vill göra allt för att få den här relationen att fungera först, verkligen allt! Jag har verkligen föreställt mig vad en skilsmässa innebär, och så vill jag ju då ha en annan relation, och jag längtar inte heller efter att börja om och lära känna en ny familj, släkt och bekantskapskrets och tvinga på min egen familj släkt och vänner en ny kvinna, hennes familj osv. osv. ... Låter kanske lite krasst, med det har betydelse!

Sen vet ju jag att jag trots allt inte har det så illa som många andra som skriver här eller på andra fora. Jag har aldrig varit i den sitsen att jag varit utan sex i månader och år eller har en kvinna som helt vill vara utan. Så illa har det aldrig varit, för om det hade det så hade jag definitvt dragit mig ur genast! Jag har faktiskt ställt mig frågan om jag kanske har lite väl höga krav på min relation och sexliv när jag inte är nöjd med något som många andra skulle vara glada över att ha. Men det går ju naturligtvis aldrig att göra sådana jämförelser.

Sen: Man vet vad man har men inte vad man får. Jag har inga som helst garantier för att en skilsmässa och att starta om med en (eller flera) kvinna(or) skulle innebära att jag att hittar nån som totalt sett passar mig bättre!

Därför gör jag nu detta sista försök. Fem år av grubblerier, diskussioner och försök att få samlivet på rätt köl går mot sitt slut. Antingen fungerar det här nu, eller så är det slut på det. Då är det bara att ta tag i det praktiska bestyret med en separation.

Den här tråden har gjort nytta! Jag har fått en delvis ny syn på mitt problem under de månader vi diskuterat här, och alla som bidragit med sina synpunkter är jag ett tack skyldig!

Det är precis detta min fru är rädd för.

Jag kan väl ge Mr Klister till viss del rätt... Kanske kan hennes uppväxt ha något att göra med hennes sätt att relatera sig till sex i största allmänhet. Hon växte upp i ett lestadianskt hem (konservativt kristet) som iofs var relativt liberalt. Men jag kan mycket väl se att hennes föräldrars livssyn har präglat hennes förhållande till sex och att det har komplicerat det, om än undermedvetet. Hon har ju själv inte på det minsta sätt levt efter de normer som präglade uppfostran (blev på smällen innan hon gifte sig, har druckit alkohol hela sitt vuxna liv etc.) men jag vet att hon hela tiden har lidit av en komplicerad relation till framför allt sin mamma som har sin grund i konflikterna kring föräldrarnas besvikelse över att deras båda barn övergivit den "rätta vägen".

Ja du... Du är 33 år, jag börjar närma mig de 50, min fru är 5 år äldre. Det betyder att du inte växte upp med 60- och 70-talens sexuella revulotion och "frigordhet", rödstrumpor, kvinnokamp osv. Jag tror att svaren ligger till stor del i det faktum att vi tillhör olika generationer och jag är bara glad att yngre människor kan bära frukt av det som utfördes på den tiden. På riktigt! Vi som fostrades av en annan generation med andra normer har att förhålla oss till det på ett sätt som kommande generationer slipper.

Vem har inbillat mig att jag är en modern man? Jo, det är alla realtionsexperter som jag lyssnade på som ung. Som ung pojke var jag så modern att min mamma fick skäll av sin mamma för att jag stod i köket. Jämför med min far är jag en jävligt modern man, men jämfört med min son är jag kanske riktigt unket mossig och har en kass kvinnosyn.

Bilden med prinsen som kommer på den vita springaren har inte jag skapat utan där citerar jag bl.a. min egen fru.

Att du reagerar som du gör på mitt inlägg tar jag som något positivt. Men jag skev mitt inlägg i frustration över att jag tvingats inse att det sätt som det var självklart för mig att uppträda på, och som av andra beskrivits som en önskedröm om den moderne mannen, var problematiskt eftersom kvinnorna jag levt med inte kunnat acceptera det. De har inte alls tagit emot det som nåt positivt och utan tvärtom sett det som ett problem. Jag har inte skrutit med det eller slagit mig för bröstet och förväntat mig stående ovationer. Jag har bara varit den jag är och i början av mitt vuxna liv reflekterade jag öht inte alls över det. Det var andra i min omgivning som påpekade att jag var "rena svärmorsdrömmen" och "ett riktigt kap" pga av att jag såg det som självklart att göra alla sysslor i ett hushåll på samma sätt som kvinnor traditionellt alltid gjort. Det var ju bl.a. det kvinnosakskämparna ville uppnå!

Och dessutom satt samlevnadsexperter och mer eller mindre lovade att bara männen tog sin del i familjelivet och hushållsarbetet så skulle själva jämlikheten innebära att samlivet mellan makar fungerade bättre. ("Vägen till sängen går via diskbaljan") Men min erfarenhet är nu, och det var bl.a. det jag ville peka på, även kvinnor kan leva kvar i de gamla strukturerna och inte alls välkomnar att män tar för sig på traditionellt kvinnliga domäner. De känner sig då hotade.

Naturligtvis ska det inte spela nån roll vem som gör vad i ett familjeliv. Men tydligen gör det det för en del...

Att du känner denna diskussion som daterad är allstå bra eftersom du är yngre! Det visar att det går framåt. Men du kan inte ta ifrån oss som vuxit upp med den problematiken att det är relevant att diskutera.

Så är det slut. Finito. Over.

Det sista försöket sprack bara efter knappt tre månader. En månad var bra - hennes semestermånad - nästa dalade kraftigt och denna, den tredje är en katastrof.

Idag bestämde jag mig för att påbörja det mödosamma arbetet att avveckla den här relationen. Det finns inte nåt att bygga på när det gäller sex. Vi är så olika att vi bara kommer att göra varandra illa om vi försöker fortsätta. En av oss kommer alltid att lida. Och jag kan inte leva utan ett fungerande sexliv.

Fan! att det skulle behöva gå så här! Åtta år åt helvete!

Jag vill tacka alla engagerade debattörer på FL som skrivit i denna tråd. Det har hjälpt mig mycket. Jag har lärt mig en hel del om relationer och gjort viktiga insikter som jag hoppas att jag kommer att få glädje av i framtiden även om det inte hjälpte mig i den här situationen. Eller så var det en hjälp att få mig att inse att det inte är nån idé att kämpa vidare.

Tack!