En gång var det en kvinna som stalkade mig. Det började oskyldigt med email som jag svarade på, trevlig som jag är. 
Men hon trissade upp det hela och började snacka om att lämna sin man mm, så till slut var jag tvungen att prata klarspråk.
Hon blev skitsur och tyckte att jag hade lurat henne.
Jag kunde ju tydligt se att hon hade fått för sig en massa saker som bara existerade inne i hennes huvud. Jag vet inte hur hon kom till rätta med detta.
Vid ett annat tillfälle blev jag själv kär i en ganska känd person och stalkade henne. Vi kände varandra ganska bra sen tidigare och hade haft en kort flört, som hon drog sig ur.
Något år senare sa det klick i huvet på mig, och jag fick för mig att jag skulle försöka "vinna henne". Och började skriva brev mm där jag beskrev hur bra hon och jag skulle kunna få det.
Det var en sorts vanvett.
Min fixering fick ett abrupt slut när hon kontaktade mig och bad mig sluta skriva och ringa. När jag hörde detta var det som att en förtrollning släppte. Först kändes det förfärligt men redan dagen efter var det Väldigt skönt att vara fri från min tvångsföreställning.
Jag kunde inte fatta hur jag hade kunnat hålla på så där.
Senare kunde jag förstå det hela lite bättre. Kvinnan jag blev förälskad i hade en del egenskaper som jag beundrade väldigt mycket; egenskaper som jag själv hade i mig, men inte hade vågat bejaka.
Genom denna förnedrande episod fick jag några ledtrådar till vilka saker i livet som det kunde vara läge för mig att ta tag i.
Så det var inte enbart negativt.
Men det kändes för jävligt medan det pågick.
Försök att inte gräva ner dig i tankar och fantasier om den här personen.
Det kommer Aldrig bli nåt mellan er.
Hitta på nåt annat som är kul istället.
Och snart är det vår - det kanske blir bättre när solen kommer fram!
