Jag miste också ett vår pojke den 18/1 i v. 21, och det var min första graviditet. Känner mycket igen mig i att humöret och tankarna skiftar väldigt mycket. Några dagar är jag så ledsen och sorgen övertar hela mig, andra dagar kan jag vara riktigt arg på livet, för det känns så fruktansvärt orättvist och onödigt (om man kan kalla det så) att personer som oss ska bli tvugna att gå igenom den här smärtan som det är att mista sitt barn. Så finns det ett fåtal dagar där jag känner en liten strimma hopp om att någon gång kunna få barn och en stor kärlek till min änglason, till min sambo och familjen. Men jag är livrädd för att mista igen, jag tror inte att jag skulle kunna klara det om det hände.
Har inte börjat jobba igen, men har också en arbetskompis som skulle ha barn nästan samtidigt som mig, och jag är rädd för hur jag ska hantera det. Jag har tyvärr inte ens möjligheten at stänga in mig på kontoret, för hon delar kontor med mig! Vi hade pratat så mycket om våra graviditeter och om vad vi skulle hitta på när vi var mammalediga, och hon väntar också en son, precis som jag gjorde. Men jag tror att jag ska prata med henne om det om det känns för jobbigt, jag har berättat för alla på jobbet vad som har hänt och har valt att vara öppen om det och sagt att de inte ska vara rädda för att prata med mig om det som hänt. Jag kommer säkert också gråta en del i perioder, men det tror jag också är viktigt att göra, även på jobbet om det känns för hårt.
Annars har jag haft stor hjälp att prata med andra, både vänner, familj och kurator. Forum som det här, och att höra om andra som upplevt detsamma och vågat gå vidare i livet är också tröstande för mig. Sen kan det hjälpa att bara gå en promenad, att ta hand om sig själv och känna efter vad man orkar. Men det känns fortfarande mycket tungt vissa dagar och timmar.
Stora kramar till er!
Kram!
All oro och nervositet som vi har känt ända sen för ett år sen då vi var med om det jobbiga har äntligen börjat släppa lite. 