Mitt barn hatar mig!

Sök hjälp på Bvc eller liknande.

Att bo heltid hos pappan är nog inte att rekomendera i hans tillstånd. Blir nog knappast bättre.

Min 4,5 åring har också den senaste tiden blivit upp o ner, lyssnar inte osv. Säga att han hatar mig har han aldrig gjort. Han vet nog inte vad det är...

Hmm, det låter som om det kanske kan ha blivit lite rörigt i hans tillvaro med ny familj etc...kanske har han hamnat lite "utanför"? (eller kanske upplever han själv det så, fast det kanske inte är så?).

Låter otroligt jobbigt, men prata med BVC.

Det enda bvc gör är att dra igång en början på en adhd utredning på barnet. Soc är man redan insyltad i pga exets alkhoproblem och till råge har exet och jag usel kontakt pga detta så om jag nu låter sonen bo hos pappa kommer det troligen att användas emot mig i en eventuell senare vårdnadstvist. Men jag kan ju inte ha sonen hos mig på heltid heller oavsett problemen i det andra hemmet, orkar ju knappt med varannan vecka ens.

Bör väl tillägga att pappan är under behandling för sin alkoholism och har varit torr sen november.

Det låter jättekonstigt att det är det enda bvc gör är att skicka till utredning. Barnhälsovården har ju psykologer som man kan diskutera sitt föräldraskap med, få tips och råd om hur ni ska agera som föräldrar i sådana här situationer. Om inte ditt bvc hjälper dig med en sådan kontakt kan du ta kontakt direkt med barnhälsovårdens psykologer på egen hand.

Det låter som ett oerhört dåligt förslag att låta sonen bo hos sin pappa  detta läge. Jag förstår att det är en svår situation i er familj. Det är svårt att sätta sig in i hur det är för er abra genom den lilla information man får här i tråden, men jag tror inte att din son behöver ha en diagnos alls för att reagera som han gör. Jag tror att hans inre är i uppror och han är en stark liten kille som protesterar allt vad han kan mot det som händer kring om honom, som han kanske inte alls förstår. han har ingen kontroll över situationen. Ge inte upp om din son. Han hatar dig inte. Han testar nog  om du verkligen älskar honom och finns kvar, oavsett hur han beter sig. Och just det måste du göra. Du måste finnas kvar där för honom. Oavsett hur han beter sig. Du måste vara hans klippa i livet. Det är din främsta uppgift som förälder. Att inte ge upp. Att alltid älska honom och låta honom veta att du gör det. För din egen skull och hela din familjs skull tror jag att du behöver stöd i hur du ska tackla det hela, hans utbrott osv. Man har rätt till hjälp, det är inte alltid hjälpen faller ner i knät på en. Man kan behöva söka upp den själv. Prata med barnhälsovården eller bup i första hand.

Skit i BVC, vänd dig direkt till BUP! Din son OCH du behöver hjälp, tillsammans!

BUP på min ort tar bara emot en på remiss så jag får nöja mig med vad bvc gör, privat har jag inte råd att gå

barnhälsovårdens psykologer behöver du ingen remiss för att kontakta. Det är antagligen de som ska göra utredningen av din pojke. Man får oftast kontakt med dem via bvc, men det går bra att ta kontakt själv också. Gör det!

Se till o få en remiss då. Det handlar om ditt barns välmående och även er andras.

För det första så kan fyra år vara en tuff ålder. Vi har haft mycket mer bråk och tjafs hemma det senaste året än de tidigare, och vi har en relativt lugn och resonabel son. Ilska och utbrott tillhör liksom åldern. Han håller på att lära sig hur man fördelar makt och vad man gör när man blir arg, hur man löser konflikter helt enkelt.

Men bara på det korta som du beskriver har det ju hänt massor det senaste året för honom! På ett och ett halvt år har hans föräldrar skilt sig, hans pappa har börjat dricka mycket och sedan blivit nykter (albeit endast sedan två månader = en piss i mississippi), han har fått lära känna och flytta ihop med en ny familj och dessutom bor han varannan vecka hos pappa, varannan hos mamma.

Det är ju, rentutsagt, skitstökigt för en liten knatt! Låt honom absolut inte bo hos pappa på heltid just nu, dels så har han precis blivit nykter och dels så måste du visa din son att du orkar med honom även när han är jobbig. (För det är han ju!) Försök förebygga så mycket bråk som möjligt genom att ha förutsägbara rutiner, lägg upp en plan för dagen, se till att äta ofta och på fasta tider (lågt blodsocker gör ingen glad), förebygg konflikter genom att ge honom enkla val att göra, så får han bestämma saker (vill du ha den här eller den här tröjan?), ta inte en konflikt om allting utan välj ut det viktigaste (tex att man inte får slåss eller förstöra saker) och även när han är arg så kom ihåg att inte skrika tillbaka, utan hjälp honom att reda ut vad som händer och få ord på att han är arg.

Och få hjälp. Om du redan har kontakt med soc så passa på att fråga dem om familjeutbildningar, berätta att du tror att varannanveckasboendet tar på sonen för han har blivit rätt stökig och ofta arg hemma och fråga efter familjeutbildningar typ Komet eller Cope, det ordnar kommunen ibland. Eller be bvc att få prata med bvc-psykologen, som sagt.

TygTiger: Allt det du föreslår har jag alltid gjort och är än mer noga att följa nu. Inget tycks bara varken lugna eller dämpa.Barn med diagnos reagerar inte som andra barn och det är inte bara åldern som sagt för han har mer eller mindre alltid varit såhär.

Det hjälper inte att prata med soc om umgängesarrangemanget, det är pappan som bestämmer om han vill frångå vecka vecka systemet (vilket han vägrar) om jag inte tar det till domstolsprövning. Soc lät oss strida själva även när det fanns alkoholproblem i bilden hos pappan, dom tyckte jag var oresonlig som tyckte varannan helg skulle räckt bra där trots barnskyddsanmälan som gjorts mot pappan (inte av mig utan helt oberoende person). Orkar inte dra igång ett rättsbråk nu också mitt i allt annat. I värsta fall blir jag av med sonen till pappan på soc inrådan om jag medger jag inte orkar med honom och styvpappan inte är helförtjust i barnet heller.

Visst har det hänt mycket i hans liv men han har tagit det bra ända fram tills nu. Men visst är det säkert sant att detta delvis är en reaktion men snart står vi här utan resten av familjen och mitt yngsta barn utan sin pappa om dethär inte löser sig fort, vilket jag inte har nåt hopp om att det gör.

Jag har just varit på bvc och det kommer startas en ordentlig BUP utredning på sonen i mars om inte läget förändras, nu är dagis och deras specialpersonal inkopplade för observationer och samtal med sonen för att ha bredare underlag till bup senare. Så visst får vi hjälp men vissa dagar känns det ändå som att man inte ens klarar dagen till kväll, då känns mars väääldigt långt bort.

Härda ut, din son behöver nog dig mer än du anar och han vill visa. Hoppas det löser sig för er!

Vad kan jag göra försökte med allt mina barn tog min fd man parti?? Jag är så så ledsen

Min dotter hade ODD och var helt hopplös! fick ingen hjälp alls från någon förräns jag till slut krävde iallafall att få träff en psykolog på barnmottaningen. Det har blivit bättre nu efter att fått ge belöningar i ett halvår nu. känns jobbigt att behöva muta henne genom livet. men det är värt det faktiskt. Nu är hon 11år gammal.
Gick till diverse föräldrarådgivningar under livets lopp men det är nu bara belöningar som hjälper alltså. =/

Det måste inte vara Bvc som skriver remissen. Gå till en vanlig läkare och be den skriva remiss. Eller byt Bvc om det finns fler. Eller skriv en egenremiss. Den ska behandlas likadant som en läkarremiss. Googla för tips om hur du ska skriva.

Vilka lyft i denna tråden!

Hur gick det för er, ts?