Saker ingen berättar för dig (om barnafödande)

Vad jag inte riktigt var beredd på var:

1. Att man kan reagera på smärta med att kräkas. Någongång, någonstans, hade jag väl läst att man kunde må illa under utdrivningsskedet. Men att man kunde kräkas som en kalv under hela öppningsskedet var jag inte beredd på.

2. Att muffen skulle bli SÅ svullen! Ni vet hur babianarslen ser ut? Så kändes min muff!! (Såg säkert ut så också, men jag vågade inte titta efter...) Svullen och konstig. Det gjorde inte ont, men var väldigt ömt. Det värsta var inte att kissa - även om det sved en del eftersom jag syddes med 9 stygn - utan att torka sig! Fick liksom badda lite, eftersom ingenting kändes som det skulle.

3. Att det faktiskt kunde gå så lätt att bajsa efteråt! Första gången jag gjorde det var ca 15 timmar efter förlossningen och det var nemas problemas. Inte ens det beryktade sjukhustoapappret var någon fara.

4. Att barnet kan vara sjukt, trots full pott på apgarskalan. Det visade sig att sonen hade svalt fostervatten med mekonium i + att han hade en hålrum mellan hjärta och lungor (pneumothorax) så vi blev kvar för observation i 10 dagar. Över huvud taget hade jag inte tänkt mig att barnet kunde vara "bara lite sjukt". Jag hade liksom fått för mig att man antingen fick en kärnfrisk unge, eller en som var allvarligt sjuk och skulle leva sitt liv som en grönsak. Nu räckte det med antibiotika och syrgas i några dagar + observation av andningen några extra dagar.
 
5. Att sjukvårdpersonal kunde vara SÅ underbar! Jag har tidigare haft ganska hemska upplevelser med sjukvårdpersonal, men ALLA jag träffade i samband med förlossning och eftervård var helt suveräna. Då hann vi ändå med tre team under förlossningen och ännu fler under de 10 dagar vi blev kvar efteråt.

4. Att bröstvårtorna inte alls måste bli helt förstörda av amningen. Jag ammade i sju månader, och hade på den tiden ett enda sår på bröstvårtan. En liten blåsa, som läkte på någon dag.

Det här var inte JAG beredd på vid min första förlossning:

1. HAHA...Först måste jag hålla med om TS´s kommentar om känslan av bajsnödighet. Kunde inte förstå vad BM dillade om när de hela tiden "krävde" att jag skulle krysta. Kunde inte fatta hur de menade att jag skulle göra. FÖr hur jag än bar mig åt så kändes det bara som att jag försökte klämma fram världens största bajskorv. Inte sjutton var det något på väg ut den rätta vägen inte.

2.  Som förstföderska blev jag matad med att jag skulle gå över tiden, döm av min förvåning när förlossningen startade 9 dagar för tidigt, på natten efter att jag gått och stått en hel dag på mellandagsrean och var helt utmattad. Jag hade inte haft en enda förvärk under graviditeten så jag var helt säker på att det bara var förvärkar.

3. Att allt skulle gå så galet fort, från första svaga känslan av värk tills bäbisen borde ha kommit (då krystvärkarna började) tog det bara 6 timmar. Själva förlossningen i sig tog  någon timme längre eftersom jag var helt utmattad pga dagen före samt att kroppen inte hann med i det snabba skeendet.

4. De förjävliga eftervärkarna. Helt galet kan tyckas, men att föda barnet gjorde inte särskilt ont , trots bara lustgas.(jag vet att jag var helt borta pga av de starka smärtorna som kom så fort han liksom aldrig fatta att jag hade ont innan det var så ont att jag var borta) men eftervärkarna...OHHH... jag kan ärligt säga att om något under förlossningen skulle göra mig tveksam till fler barn, så är det eftervärkarna. Jag hade dem tätare än vad som är vanligt, och MYCKET kraftigare. Barnmorskorna stod som handfallna och visste inte vad de skulle göra. Jag fick den kraftigaste smärtlindringen de kunde ge, så tätt som det gick. Men den hjälpte inte. Jag hade så ont att varje gång de kom låg jag på golvet och skakade och var nästan avsvimmad.

Helt underbart att veta att förvärkarna är vanligt att de blir värre för varje barn. Längtar! ...ehum

Men...för att inte skrämma skiten ur er gravida eller tänkta gravida *ler * så verkar det vara ordentligt ovanligt att det är så hemskt som jag hade. Ingen förlöst kvinna jag talat med kunde/kan  förstå vad jag menar.

4. Att det skulle kännas så normalt och liksom "så här har det alltid varit" när bäbisen kommit. Förväntade mig en massa oro och känslor av jaha..vad händer nu då? Men allt bara flöt på som om det var det naturligaste i världen. Trots svårigheter med ammning och gulsot.
väldigt härligt! :)

något som jag inte fick veta innan förlossningen eller under det va hur man skulle få ut moderkakan. jag trodde den bara skulle komma ut av sig själv, mm eller hur. Hade en jätte jobbigt förlossning och ut kom den inte. flera läkare och bm va inne och drog i den för att få ut den men ut kom den inte, höll på att hamna på op när jag till slut tänkte att undra va som händer om ja krystar lite... poff kom den. kunde ingen med detta?

Vilken undebar tråd, sitter och skrattar när jag läser, inte för att det är roligt med alla hemska smärtor, men för att jag känner igen mig så himla väl... :) Har en ny med BF i maj och det ska bli spännande att se hur det blir, men som sagt ni har verkligen prickat rätt i era förklaringar! :)

Att det inte alls behöver göra ont när huvudet står i öppningen. Kände inte ett smack! (Hade bara lustgas som bedövning.)

Jag är nog mest förvånad över hur mycket man glömmer. När jag läser om era upplevelser (tack för att ni delar med er!!) kommer en del tillbaka, men annars måste jag säga att det mesta av förlossningen, akutsnittet, smärtor efter det och sömnbristen i början seglar runt i minnet i ett luddigt rosa skimmer.. Hormoner är fina grejer :) Minns inte värksmärtorna (gjorde det verkligen ont?), minns ingen oro (kanske inte kände någon, personalen var jättebra trots dippande hjärtljud på vår dotter), minns vagt att det var plågsamt att ta sig ur sängen de första veckorna och att jag inte insåg hur starka värktabletterna var innan jag slutade ta dem) och att även efter snitt (var 8 cm öppen i några timmar innan dess) känns allt ganska ommöblerat och det känns som om det trycker på konstigt när man ska bajsa..

Det som var klart jobbigast var amningen. Jag visste att det kunde vara ett elände eftersom min bästa kompis haft det så, men är fortfarande rätt arg på att ingen av de föräldrakurser vi gick på sa något om hur fruktansvärt smärtsamt och jobbigt det kan vara. Varför är man öppen om förlossningssmärtor men inte om amningssmärtor (visst, de drabbar tack och lov inte alla, vilket ju värkarna gör). Grät floder, höll på att kräkas av smärta, hade öppna sår i åtta veckor (jäkla läkare som inte tog mig på allvar - varför är det så mycket jobbiga saker man får stå ut med som nybliven mamma bara för att de anses normala? tror de på allvar att man bara sjåpar sig när man ammar barnet blod vecka ut och vecka in?). Att man kunde få svamp på brösten (herregud vilken smärta, och den pågår i veckor och kan komma tillbaka hur många gånger som helst) var också en överraskning, liksom att man kan få mindre stockningar (men ack så smärtsamma) ett oräkneligt antal gånger. Vaknade mer än en morgon och undrade om det fanns någon jag kunde övertala att dubbelamputera mig inom en kvart - och menade det till hundra procent. Den allra största överraskningen kanske ändå var hur envis jag var med att fortsätta - är inte alls säker på att det var det bästa för oss egentligen, men jag kunde inte förmå mig att ge upp trots att jag innan talat massor om hur jag skulle amma bara om "det funkade"..

En häftig grej var dock att jag plötsligt en dag visste att nu var amningsproblemen över, kände mig helt säker, och faktiskt hade jag inga som helst problem efter det (ammade i sex-sju månader till efter det). Och då var det plötsligt jättejättemysigt att amma :) - efter tre-fyra månader av elände. Har fortfarande ganska blandade känslor inför mina bröst (låter jag helknäpp nu ;), tyckte liksom de svek oss, fast sen kom de igen lite.

Ohhh att ingen berättat att rosafärgade flytningar kunde vara vattnet! Inte ens när jag ringde till förlossningen så sa de något om att det kunde vara vattnet. Och vad är det för bullshit att det ska lukta som sperma? Det luktade ingenting. Flytningarna var som en mens mängdmässigt och jag var tvungen att ha binda.

Min bm reagerade på det på efterkontrollen. Men herregud vid blödning måste man åka in för en kontroll! Men nej, de sa det inget om när jag ringde till förlossningen.

Att man inte alls måste ha förvärkar, det kan dra igång pang bom. Var inte alls beredd på att jag skulle föda barn i 36+3, trodde ända in i det sista att det bara var förvärkar och att man skulle ha det så i några veckor till.