Död vid RUL (långt)

Känner att jag behöver skriva av mig lite bara...

Jag är 42 år och har inga barn. Har haft ett missfall 1992, samt ett MA 2006 och en abort, som jag absolut inte ångrar, 2000. Sen så mitt MA nu... Har alltid haft svårt att bli gravid.

 Sen så har jag och min man varit på utredning och fått reda på att vi inte ens hade 5% chans att bli med barn ens med konstgjord befruktining pga mina dåliga ägg. Våran enda chans skulle vara med äggdonation.

 Sagt och gjort. Fick kontakt med en klinik som skulle kunna hjälpa oss här i Sverige om vi hittade en egen äggdonator vilket vi gjorde, min lillasyster. Sen så drog min lillasyster sig ur och det kunde vi inte säga något om, men det hade varit bra om hon pratat med mig om det och inte bara dragit sig undan och inte svarat på varken sms eller när jag försökte ringa henne, ska sägas att jag flera gånger sagt till henne att det här var något hon absolut inte behövde göra och att jag skulle förstå om hon tyckte att det blev för jobbigt, men det skulle inte vara någon som helst fara... Men som sagt så drog hon sig ur.

Vi sökte oss då utomlands för att få hjälp och hittade en klinik i Riga som var villiga att hjälpa oss. Då vi inte har den bästa ekonomin så bestämde vi oss för att adoptera färdiga embryon. Dom satte in tre st som tyvärr inte fastnade. Under denna period försökte jag få hjälp med de prover som min läkare i Riga behövde, men det gick absolut inte att få i mitt landsting. Fick de mest skrämmande svar. Det värsta var nog: Du får väl åka tillbaka till Riga för att ta det provet då. Fint svar!!!
Sen i slutet på sommaren början på hösten så började jag få sådan värk i min kropp. Sökte min vårdcentral och fick ta en massa prover och så ville dom skicka mig på röntgen, min läkare frågade då om jag var gravid och jag svarade att det trodde jag inte, visst var mensen sen, men så börjar jag ju bli lite till åren och den har börjat dumma sig lite. Han ville då att dom skulle ta ett graviditetstest och gissa om jag blev chockad då det visade sig att jag var gravid.

Skickade ett sms till min man som var bortrest i jobbet just då. Han höll på att tappa telefonen i golvet när han läste vad som stod :)

Min läkare sjukskrev mig så stående fot då jag tidigare haft problem och har ett väldigt tungt och stressigt arbete.

Fick inte ens några som helst problem med FK. Fick min första utbetalning inom 14 dagar efter jag lämnat in papprena till dom... hur nu det gick till...

Blev inskriven hos BM, men fick inget återbesök fören i v 25 vilket jag tyckte var lite sent då jag ändå var en risk patient pga min ålder samt tidigare problem.

Fick komma på ett KUB test iaf och såg en liten en hoppa runt i magen i v12. H*n hade hicka :) eller fick det. För först så sov h*n så gott så det blev ingen bra bild så det blev en promenad, banan och juice, då blev det fart på h*n. En fin bild fick vi med oss hem. KUB testet gav siffrorna 1/125 och 1/321 så vi valde att inte ta flera tester då missfallsrisken var större än risken för kromosonskador.

Sen så rullade tiden på och det blev äntligen dags för RUL den 29/12. Glada i hågen åkte vi till sjukhuset, blev inropade och jag fick lägga mig på britsen. Direkt när BM börjar undersökningen ser vi att det inte ser bra ut. Våran lilla bebis ligger ihoprullad som en kanelbulle... BM säger att hon inte ser några hjärtslag... och att bebisen bara är i v 15 och inte 19.. Hon vill att en läkare ska titta oxå så vi får gå till ett annat rum där det bara konstateras att våran lilla bebis dött för en månad sen.

Här har jag redan stängt av... fick frågan om vi ville vänta med att föda fram bebisen till efter nyår eller inte. INTE var mitt svar. Fick ta tabletterna... fan så jävla hemskt det kändes... tänk om dom sett fel, tänk om jag dödar min lilla efterlängtade bebis! Dagen efter fick vi komma tillbaka till sjukhuset och bli inlagda i ett rum. Där fick jag flera tabletter både här och där... När det blev dags att få smärtstillande så gick det inte så bra då jag inte tål allt, men det löste sig tillslut iaf.

Vattnet gick och jag lyckade somna en stund. När jag vaknade så ville jag byta kläder då allt var så blodigt. Ringde på klockan och gick på toa. Då kom allt ut i pottan. Skönt att jag slapp att föda i sängen i trosorna som jag hade på mig. BM tog med sig pottan ut för att kolla att det var allt som kommit. Det visade sig att det var det.

Tyvärr så var våran lilla bebis så illa åtgången av tiden den legat död i min mage så dom ville inte att vi skulle se han, men dom sa att dom tyckte sig se en liten pojke, precis som jag vetat hela tiden.

Våra vänner var helt underbara! Vi hade varit och handlat lite beg barnmöbler några dagar innan allt detta hände och dom stod i vårat hus. Våra vänner var och flyttade undan dom i ett föråd ute i uthuset.

Fick komma hem på nyårsafton igen.

Ungefär 2 v efter denna hemska mardröm får jag ett sms från min lillasyster som undrar hur jag mår och frågar om vi kan träffas och ta en fika på stan. Tilläggas kan att min lillasyster fått en dotter den 18 dec. Jag svarar att jag mår sådär då jag precis varit hos kuratorn och pratat och jag inte orkar just då. Skriver även förlåt och att jag inte orkar träffa bebisar just då. Samt att jag inte har några pengar. Vi hade varit tvungna att betala in en ränteskillnad precis då vi sålt vårat hus. Så det hade varit lite väl mycket med allt. Jag var helt slut både fysiskt och psykiskt. Fick då ett svar från henne som gjorde att jag bara häpnade. Hon skrev att hon verkligen hoppades att jag inte skulle straffa henne och hennes barn för det tragiska som hänt oss för då skulle hon verkligen bli ledsen... HON bli ledsen??? Jag var ett vrak och hade inte alls för avsikt att straffa dom. Orkade bara inte, var det så hemskt???

Har sedan dess inte brytt mig om att svara på något hon skrivit till mig då det hela tiden handlar om hur synd det är om henne i den här situationen. Men vi då??? Är det inte synd om oss???? Ska inte vi få sörja??? Vill faktiskt inte sitta och spela glad och titta på hennes barn, inte än iaf. Jag orkar inte med det!!!

Den lilla ska nu döpas och jag kommer inte att gå dit, men vi har köpte en fin present till henne som hon ska få. Jag orkar bara inte just nu. Jag som skulle ha en stor och fin mage nu....

Förlåt att det blev så långt....