Viktig info som MVC- och förlossningspersonal brukar hoppa över

Tack, vad snälla ni är! Jag har skummat lite men ska läsa igen senare och försöka ta in lite bättre. Problemet med att göra dessa övningar är att jag är rädd att bebisen ska hamna i säte och där lyckas fixera sig innan vändningsförsöket. För säte är inget bättre alternativ eftersom man inte tillåter förstföderskor att föda vaginalt i säte på vårt sjukhus.

Det jobbigaste just nu är att ju mer jag läser om tvärlägen är att det blir klarare och klarare att ett så envist tvärläge som mitt oftast beror på formen på livmodern eller att navelsträngen på nåt sätt hindrar bebisen från att byta ställning, dvs att bebisen inte kan ändra ställning. Och är navelsträngen kort blir det ju tyvärr svårt att få bebisen på bröstet innan avnavling...

Förlåt om jag låter pessimistisk när ni anstränger er för att peppa mig, men jag funkar nog lite så att nu måste jag "sörja" en stund, innan jag kan se nyktert på situationen och försöka hitta det positiva igen...

Det här var just vad jag var rädd för...

Kommer ju närmare, och närmare ett planerat snitt för varje dag som går utan att bebisen vänt sig rätt... (36+0 idag, bebis i tvärläge). Försöker stå på alla fyra med rumpan uppåt flera gånger om dagen, försöker visualisera hur lilla bebisen gör en framåtkullerbytta och hamnar rätt, men hittills är det enda resultat jag fått att bebisen faktiskt verkar lite mer benägen att variera positionen någon dm hit eller dit...

Försöker förbereda mig mentalt för snitt, samtidigt som jag försöker att inte tappa hoppet om en vaginal förlossning.

Men vad ska man välja då, om man måste? Tidig avnavling eller missa de första minuternas bonding?

Vill föresten fråga er om en annan ska om bonding. Om man gör ett katastrofsnitt där mamman sövs, kan man då övertala de som utför snittet att lägga upp bebisen på mammas bröst en stund, t ex torka av bebisen liggande där, innan man skiljer mamma och bebis åt? Jag tror nämligen att kroppsminnet är något väldigt starkt och även en kort stund av hudkontakt kan göra stor skillnad.

Det där med filt har jag redan bestämt! Oavsett hur planen ser ut så ska vi ha en filt som jag haft i sängen med oss. Och blir jag och bebisen skilda åt av någon anledning så är det sambons ansvar att se till att bebisen i alla fall får ligga i den filten.

Jag vet att jag kanske fokuserar lite för mycket på ett ev snitt. Men jag har en annan teori också om hur saker ibland fungerar. Nämligen att livet ger oss inte alltid det vi vill ha utan många gånger det vi behöver. Har liksom en idé om att jag helt och fullt måste acceptera risken för snitt. Och om jag lyckas med det kommer jag i slutänden att få föda vaginalt.... Men jag använder mig av affirmationen "min bebis kommer att vända sig" och ska nog kunna hitta några fler.

Monsterpannkaka: Hoppas det sätter igång på naturlig väg snart, så du slipper igångsättning!

Jag var inne för att göra vändningsförsök av min tvärlägesbebis i torsdags. Men det blev inget vändningsförsök eftersom jag har något som kallas biplacenta och innebär att jag förutom den ordinarie moderkakan som sitter i framvägg också har en extra bit moderkaksvävnad, som i mitt fall sitter i bakvägg. Dessa två är sammanbundna med en blodkärlsfylld sträng som går rakt genom livmodern och man tror att detta kan vara orsaken till att bebis inte vänder sig, och att försöka vända den mekaniskt skulle kunna vara förenat med livsfara, om strängen skulle gå av och orsaka en blödning.

Så nu vet jag att det kommer att bli ett snitt. Jag bröt i princip ihop när vi fick "domen" inne hos läkaren, och därför har jag inte fått något datum ännu utan ska tillbaka för att diskutera mer nästa vecka. Nu har jag väl lugnat mig en del, men jag grät nog konstant i 1 1/2 dygn över förlusten av den naturliga förlossning jag så länge sett fram emot. Det konstiga är att jag egentligen har vetat detta i åtminstone sex veckor nu. Känt på mig men inte släppt fram det utan försökt att ändå hoppas. Tror det är därför jag tidigare också skrivit att jag "försökt stå på alla fyra" för att få den att vända sig och liknande... Och det är väl därför jag tyckt det varit så jobbigt med kommentarer som: "den kommer säääkert att hinna vända sig" och sånt.

Nu försöker jag hitta positiva aspekter på kejsarsnitt och ni får gärna hjälpa mig med tips hur jag ska lyckas få detta att kännas så naturligt som möjligt både för mig och min lilla bebis.

Det jag hittat hittills som känns bra är att läkaren som gav mig beskedet inte såg något konstigt med att jag ville ha sen avnavling (men jag skulle se till att tala om det) och inte heller tyckte att det var av vikt att snitta tidigt för att förlossningen inte skulle hinna igång av sig själv. Tvärtom förstod hon min önskan att jag helst skulle vilja att kroppen fick tala om att den är redo och hon tyckte inte att det fanns någon anledning att vara rädd för en tidig vattenavgång heller, eftersom jag knappast hinner öppna mig flera cm utan att märka det och bara har 15 min till förlossningen.
Får väl se vad de säger när vi ska dit för inskrivningen i nästa vecka.

En annan sak som gjorde mig positivt överraskad är i skriften jag fick med mig "Kejsarsnitt - en annorlunda förlossning" och verkar vara en skrift om hur kejsarsnitt går till allmänt i Sverige. Där verkar man ändå ta stor hänsyn till bonding och att i möjligaste mån försöka få det att bli naturligt. Det bästa jag hittade var att man även om man av någon anledning skulle bli sövd bör låta bebisen ligga på bröstet en stund efter det kommit ut och gärna också få prova att suga. Alltså precis det jag frågade efter här i ett tidigare inlägg!

Skulle gärna vilja läsa några förlossningsbrev speciellt skrivna för snitt av mammor som tänker i naturliga banor, så om någon vill dela med sig vore jag tacksam!

Abuelita: Ja, går det med tre stycken, borde det inte vara några problem med en liten busunge! Faktum är att på de människor jag pratade med i torsdags så fick jag nästan känslan att det är "mer ok" att be om nästan vad som helst vid ett planerat snitt än en normal förlossning? Men det kanske beror på just det att det faktiskt går att planera för på ett annat sätt, och att risken för medtagna barn är väldigt liten.

Det fanns nog en anledning till att jag redan för 10 veckor sedan valde att läsa en hel bok om kejsarsnitt... Men den boken kändes betydligt mindre upplyftande än skriften jag fick på förlossningen.

Min bebis verkade inte alls gilla att jag var så ledsen efter beskedet. Den var alldeles vild i flera timmar. Tror den på nåt sätt upplevde att det var dens fel att jag var så ledsen. När jag verkligen satte mig ner och fokuserade inåt och tänkte alla kärleksfulla tankar till den så lugnade den till sist ner sig och sen var den lugn hela kvällen (då den normalt brukar vara vild). Har ägnat mycket tid åt den sedan dess för att försäkra den om att den är älskad och välkommen oavsett vilken väg den tar. Sen har jag valt att göra saker som får mig att fokusera på det positiva, tvätta små söta kläder och göra iordning barnvagnen t ex.

I morse fick jag en känsla av att det inte kommer dröja så länge. Vet inte om det kan innebära att det kommer att sätta igång innan det planerade datumet eller om det bara är det faktum att det bara är 3 veckor till BF och jag lär knappast få ett datum efter det datumet.

Monsterpannkaka: Tack! Ja, det som känns absolut bäst är faktiskt just att jag fått ett besked och att ingen inger mig något hopp om att den ska vända sig av sig själv. Så jag kan fokusera helt på att fundera över snittet och bearbeta känslorna inför det.

Hur går det för dig då? Inga känningar ännu? Förstår din ovilja till igångsättning, det var ju liksom mitt näst värsta scenario efter planerat snitt. Kanske är det så att livet inte tar hänsyn till vad vi vill utan förser oss med det som är det mest utmanande för oss?

Jag är på 36+6 idag, så nu bär jag så att säga på ett fullgånget litet barn jag också! Hoppas på att hinna få lite tecken på att det är på gång innan det blir dags för snitt. Om jag skulle ha gått och väntat på att föda vaginalt hade jag nog önskat att det skulle sätta igång när som helst, men nu vill jag gärna att liten får ligga kvar så länge som möjligt... På tisdag ska jag till min BM och prata av mig, och på onsdag ska jag och sambon på inskrivning/planering inför snittet.

Hoppas att din bebis bestämmer sig för att komma ut snart, så du slipper att öht fundera på om du ska vägra igångsättning eller inte. Det är ju så himla svårt att stå på sig också om de börjar prata risker och sånt...

Håller tummarna för att de säger så! Eller att det startar med buller och bång i natt. En kompis fick första barnet i november och det startade med vattenavgång och sen fick hon första värkarna i bilen på väg in!

Hmm... Man kanske skulle införskaffa lite hallonbladste inför snittet, kanske kan hjälpa amningen igång och stimulera läkningen... Finns det att köpa på hälsokostbutiker, eller?

När har du BF? Spännande att vi är flera i denna tråd som är på G snart!