Min lilla ängel

Det har gått ganska lång tid nu, över ett år, men det gör fortfarande olidligt ont och får mig många gånger att bryta ihop i tårar.

13 Februari 2009 förlorade jag min ängel i magen.
Bara några veckor innan så hade jag fått reda på att jag var gravid, jag hade hela tiden velat emellan att behålla eller inte. Ensam med två små barn? För nej jag och barnets pappa var inte tillsammans (nu är vi det). På onsdagen bokade jag abort för nästa vecka, på torsdagen satt jag och övervägde fram och tillbaka. Nej jag kunde inte. Jag kunde verkligen inte välja bort detta barnet som jag redan älskade så högt. Jag bestämde mig för att behålla. På fredagen gick allt på som vanligt, fram till klockan tio ungefär på kvällen. Det kom en blodklump i trosan, och en till, och en till. Det slutade inte. Jag satt på badrums golvet, med en handduk emellan benen och ringde i panik min mamma som kom till oss på en minut.
Det fortsatte så hela natten, det slutade inte, det bara kom fler och fler klumpar. Det blev in till MVC akuten på morgonen, dom konstanterade att barnet var dött, men att det hade fastnat och inte kunde komma ut. Dom försökte skrapa mig, men jag låg i princip bara och skakade och skrek i ångest. Dom fick söva mig och operera ut barnet.
Jag vaknade på uppvaket, och kände mig så tom. Jag grät och grät och grät.
På MVC efteråt sa dom att jag  inte hade något att vara ledsen för, jag hade ju faktiskt bokat aborttid nästa vecka, att jag ångrat mig spelade ingen roll. Dom tyckte bara jag skulle vara glad för att naturen hade haft sin egna gång. Jag fick tydligen inte sörja. Jag bad om tid till kurator men fick ingen.

Det finns inga ord som kan beskriva den smärtan. Jag tänker på barnet dagligen. Åtta månader ungefär hade bebisen varit nu. Jag klandrar mig själv, min kropp.
Att få missfall kändes som ett misslyckande som kvinna.
När slutar det göra ont? Gör det någonsin det?

Skrev detta bara för att få vädrat huvudet. Få skrivit det på ett ställe där folk faktiskt förstår hur ont det gör.