Igångsättning vid förlossningen efter änglabarnet

Jag fick en igångsättning när jag var i vecka 37+2. (+2 var för att jag önskade att få den barnmorskan på förlossningen som hade hand om mig när mitt förstfödda barn föddes!)

Läkaren sa att det är mycket vanligt att man blir igångsatt när man har mist ett barn tidigare. 
 

tre dagar innan beräknad igångsättning kom lillasyster av sig själv!
Vilket var skönt då kroppen kom av sig själv!
 Samt att jag alltid "önskat" att man är hemma, värkarna går och man "oj nu måste vi åka in".. och var även ledsen över att jag aldrig skulle få uppleva det....men att få ett levande barn var det enda viktigaste, så de fick göra hur de ville så länge bara detta barn kom ut med ett skrik!

Jag var nästan helt inställd på att vi ej skulle få levande barn.
Det var det ända jag har upplevt, att man åker in till förlossningen, föder och sen åker hem utan barn och sedan har man begravning. Men någonstans hade jag hopp, jag hoppades så!

Hade även önskat att få föda i samma rum som med mitt förstfödda, just för att om det skulle gå bra så kunde det rummet bli något bra.. jag får bearbeta det rummet igen!.
Men "tyvärr" då lilltjejen kom av sig själv så var det rummet upptaget.
Men det gjorde inte så jätte mycket, även om jag hade önskat det.

Men de hade läst min journal och trots allt så tycktej ag förlossningen gick jätte bra. Sa att de skulle helat iden säga hur hjärtljudet låg då jag var så inne i att andas. och ville helst gå in i mig själv.

nej de sa att efter v. 37 kan de sätta igång mig, sen är det upp till mig om jag ville det eller om jag ville gå tils det gick själv. men sa att första sekunden det går att sätta igång så vill jag direkt. inte en minut över!
Frågade redan de en månad efter min först födda dog och föddes... både med barnmorskorna och läkaren och alla sa att v. 37 sätter de igång!
Vilket är vanligt när man har mist ett barn tidigare.

Jag sa nästan på en gång när jag blev gravid med lillayster att jag vill ha ett datum för igångsättning, just för att få ett mål att hålla mig fast vid. men min läkare ville inte prata om förlossning just ännu, men vid v. 25 ungefär så började vi prata mera. Var vädligt väldigt viktigt att få datum.för man kändes sig så "tom" då och ville hålla i någotl..ett mål att sträva i.  även om jag aldrig någonsting trodde att detta barn skulle komma ut levande.

i smyg planerade jag begravningen..men bara i mina tankar... alla nära sa "joo du skall se att det kommer gå så bra"... men hur stjutton vet de det!! blev så arg!

i början tog jag en timme i taget.. "ok en timme gått, en timme närmre målet..osv"... när jag kom över gravid datumen där min först födda dotter hade födds så blev det mera dagar i taget!

skickades innan jag hann skriva klart...

Ja även jag var rädd att få vänta till v. 40! att de kanske skulle säga när jag väl blev gravid igen att nej det har vi aldrig sagt.  men de var otroligt vänliga och förtående!
En av barnmorskrna har även ett änglabarn så hon visste precis vad allt handlade om!