Hur mycket behöver förskolepersonalen förstå?

Vad lätt det var att hitta en ingång!

Så kan jag ju självklart säga - tack!

Bara att hoppas att de säger så igen nu då

Men kanske skriver jag ett brev ändå - det handlar ju som sagt om mer än om inskolningen och jag kan ju varken begära eller vara säker på att de kommer att läsa i boken...

Ännu ett smart inlägg - jag är nog lite blockerad som inte kommer på några lösningar själv.
För nej, det är ju så jag känner  - de behöver ju inte förstå allting om allt ändå går bra och jag känner att hon (och ok, jag också då ) får den tid vi behöver.

Men efter inskolningen så kan vi ju prata i lugn och ro - för då är hon ju inskolad och kan vara utan mig under samtalet. Jag ser liksom inte det framför mig än - att hon inte ska vara med jämt

Ett problem är bara att hennes inskolningsfröken är gravid. När jag var där på samtal innan sommaren så bad jag särskilt om att hon inte skulle få någon som var gravid eller gick på vikariat eftersom jag ville undvika onödiga separationer för henne. Jag såg en liten glimt i pedagogens öga (som redan var utsedd som pedagog för hennes åldersgrupp) och tänkte att antingen är hon gravid eller så tycker hon att jag är väldigt underlig i mina krav.
Nu arbetar hon och en annan pedagog som ska vara kvar, väldigt nära varandra så när hon berättade att hon var gravid och undrade vad jag kände då eftersom jag sagt som jag sagt så sa jag (efter att ha gratulerat förstås) att jag hoppades att lillan får nära kontakt med den andra pedagogen nu då.

Men jag kanske behöver vara tydligare där - direkt. Hon kommer ju att vara med den gravida fröken också men det vore ju väldigt olyckligt om hon blev lillans trygghet - även om hon kommer att vara där ett tag och kan skola in henne på de andra...

Tack för era svar!
Ja, jag är ju förskollärare själv och har inte läst en enda rad om adoptioner eller separationer under min utbildning. Jag har också många poäng specialpedagogik men inget där heller.

Nu kan man ju i och för sig inte läsa sig till alla specifika situationer på utbildningen utan man får hoppas att man kan använda sin grundkunskap och sedan sätta sig in i situationen för de barn som man möter i arbetet men som du skriver Tufselina - om man inte vet att man har en kunskapsbrist så är det ju svårt att åtgärda den.

Jag vet ju inte om min dotter kommer att ha några problem med separationer som kommer att påverka henne under hennes förskoletid, men som med allt annat så vill jag ju göra mitt bästa för att det ska bli så bra som möjligt för henne. Det är ju nu det kommer att märkas hur hon kommer att reagera...

Ethi - jag försöker skilja på faktiska farhågor och min egen separationsångest men det är ju inte helt lätt.
Jag vet att många tycker att jag är totalt överbeskyddande med det struntar jag i - och ja, mycket av det som jag gör och vill och tänker skulle jag också ha gjort om hon varit min biodotter.

Som att bekräfta känslor istället för att skyla över dem eller avleda till exempel - bara att nu blir det ännu viktigare som ett led i anknytningsprocessen. Jag kommer alltså inte att lämna dottern med ett leende om hon skulle gråta - men det rådet har jag lika svårt för när det gäller något barn. Är man van vid att få sina känslor bekräftade så måste man ju tro att mamma blivit knäpp om hon helt plötsligt kvittrar glatt när man visar att man är ledsen. Därmed inte sagt att jag inte förstår att jag genom att visa henne att allt är ok kan hjälpa henne att känna att det faktiskt är det - men nu svävar jag iväg...

Jag vet inte om jag hade haft lika svårt att lämna henne ifrån mig om hon vore mitt bio-barn för jag trodde inte innan att jag skulle känna riktigt så här - vem vet hur det hade varit om hon inte vore adopterad - det kanske hade varit likadant.
Jag är ganska säker på att jag inte hade skolat in henne en månad då men om jag hade velat det - ja det är jag säker på. Jag skulle gärna tillbringa hela dagarna med att iaktta henne med de andra - jag har ingen längtan efter något annat

Jag har inte bestämt mig om jag ska skriva något än, eller ta ett inskolningssamtal efteråt - det som bekymrar mig nu är den gravida pedagogen. Det känns hemskt om lillan knyter an till henne och sedan försvinner hon, det kommer in någon på ett grav-vik som får lillans grupp och sedan försvinner hon när den ordinarie kommer tillbaka.... Och så känner ju givetvis alla föräldrar men här blir det speciellt med tanke på tidigare separationer.

Tack för era svar!
Som vanligt så känns det inte lika dramatiskt på dagtid som när klockan börjar närma sig midnatt men helt klart så känns det olyckligt att hennes ansvarspedagog kommer att sluta.

Hur jag än gör så kommer jag att ta upp frågan - höra vad de lägger i begreppet - om det är hon som ska ta över när jag går, om hon sköter omvådnaden, maten etc. I så fall vill jag nog att de mer tydligt ska arbeta för att lillan blir trygg med de andra pedagogerna (jag som hela tiden betonar vikten av att ha en nära vuxen att skola in barnet till  :-S)

I övrigt så känns det bra på avdelningen. Jag tycker att alla tre pedagogerna verkar fina med barnen och duktiga, det är en välkomnande och omtänksam stämning i barngruppen, jag har inte sett att något barn varit ledset de två dagarna jag har varit där och det är ju ändå i början av terminen med nyinskolningar..

Jag har inte heller fått några konstiga frågor eller helt väntade frågor om hennes ursprung eller något än av något av barnen.

Jag tycker det är svårt att veta när det handlar om min tydliga tendens att överanalysera allting och när det verkligen är något att ta fasta på. Gör jag det mer dramatiskt än vad det är att en förskolepedagog kommer att försvinna? Eller gör jag rätt när jag vill undvika så mycket separationer och avbrutna relationer som möjligt?

Ja, ja... det här är väl bara början av situationer då jag inte längre kan styra allt kring min lilla så att det blir som jag vill att det ska vara...

Maggie - vad härligt att det verkar ha ändrat sig sedan jag läste (eller om det var olika på olika högskolor/universitet redan då)

Tack för inlägget - jag vet ju att jag som förskolepedagog hade gjort mitt yttersta för att det skulle bli bra men samtidigt så är det ju en realitet att pedagoger kommer och går.
Där jag arbetar har vi inga adopterade barn men väl barn med nog så trasig bakgrund så även där är kontinuiteten viktig.

Visst är det svårt att veta hur man ska göra...

Jag tycker att det gått riktigt bra för oss nu trots allt. Jag flikade in i samtalen att jag trots att jag såg att det gick bra för dottern och att hon var intresserad och sugen på verksamheten, så ville jag ta det lugnt med tanke på hennes bakgrund med separationer.
Trots det så ville pedagogen att jag skulle sätta mig i ett annat rum när de skulle äta - redan tredje dagen. Jag satt med i rummet i två dagar men sedan tyckte de igen att jag inte skulle sitta i rummet. Det blir ju i praktiken ett avsked för dottern så det gick jag inte med på. Jag ville ha en lång introduktion där jag var med henne hela tiden så därför valde jag att gå hem och äta med henne. I samband med det gav jag pedagogerna boken om adopterade barn i förskolan av Höijer och faktiskt så verkar det hjälpa en hel del.

De tyckte boken var bra, de har bett sin chef att köpa in den, och främst så började de ställa frågor till mig som visar att de läst och tänkt till.

Nu har jag gått in på tredje veckan och då också börjat lämna henne. Jag sade då att jag nu ville att pedagogen skulle ta över och styra inskolningen de 2 veckor som återstår men jag bröt det direkt.
För pedagogen föreslog att jag skulle gå hem och komma hem 1,5 timme senare vid första lämningen och det tycker jag både som förskollärare och mamma är på tok för länge så det gjorde jag inte. Jag sade hejdå och satt kvar och var borta i 40 minuter och det gick alldeles utmärkt både första och andra dagen.

Jag hoppas att det kommer att fortsätta att gå bra och även om jag inte nått fram helt så har jag ju tid på mig om det kommer att behövas när hon väl är inskolad och trygg.

Jag inser att jag är en obekväm förälder men det tar jag.

Chatnoir - har du tipsat om eller gett dem någon litteratur?
Ibland kan det ju vara lättare att "någon annan" berättar samma sak så att de inte bara ser dig som överbeskyddande.

Jag känner att jag tycker att det är viktigt ändå att pedagogerna är någorlunda medvetna så att de uppmärksammar även små tecken på oro och att de förmedlar det till mig i så fall.

Förresten - bra att du backade och började om med inskolningen - glömde att skriva det!
Hoppas att det kommer gå bra för sonen!

Om det är samma artikel som jag tänker på så var det väl Barnens vänners tidning?

Jag tror att det är jättebra att ge någon skriftlig information från en annan källa än en själv.
Lillans pedagoger har en massa frågor nu efter att jag gett dem Höijers bok och det öppnar ju för samtal.
Jag har då kunnat förklara varför jag har gjort som jag gjort kring olika saker med henne. För även om lillan beter sig som en typisk tvååring på alla sätt och vis så har hon ju inte levt ett vanligt tvåårsliv.