Vi hoppar av nu :-(

Jag tycker nog inte att det är så konstigt att man behöver vara normalviktig för att få adoptera. Tycker ni andra verkligen att det är så konstigt, med tanke på adopterade barns speciella behov?

Bra föräldraskap går väl inte att mäta i antalet kilo? Riktigt absurt blir det när man inser att det inte finns någon nedre viktgräns för de som vill adoptera. Det är alltså okej att vara sjukligt smal men inte sjukligt tjock. Snacka om diskriminering!

Osiris, vill du prova Aftonbladets viktklubb så finns jag där med samma nick som här. Jag har gått ner några kilo men har en bra bit kvar till målet och vi kan ju ta hjälp av varandra. Där finns ju hålla-nollan också som hjälper dig att hålla den lägre vikten när du nått dit.

Hej!

Jag gick ner en massa kilon vid 18:årsålder.
Är lika lång som dig och vägde aldrig 3 siffrigt men ändå för mycket.
Jag gick ner genom promenader, kunskap om hur mycket kalorier si och så innehöll (hade ingen aning tidigare), samt soppdiet! Jag kan verkligen rekomendera sopp-dieteter som nutrilett faktiskt...
För mig hjälpte det jätte bra ett tag. Man går ner mkt på kort tid, blir i och med det motiverad och kan sen börja om på noll för att starta om sitt liv (i och med att man för några veckor inte ätit ngt mer än soppor)
Det var tufft, men ändå lättare än vad jag kunnat tro.
Idag, sju år senare, väger jag fortfarande ca 65 + /- 2 kilon.

Hade tidigare testat tusen dieter, så fattar inte varför det helt plötsligt fungerade.
Det gäller att tänka på vad man äter. Inte bara under viktnedgång utan hela tiden.
Jag hoppas verkligen att ni lyckas, och att ni får ert efterlängtade barn.

Jag håller till viss del med. Bra föräldraskap går inte att mäta i antalet kilon, men det är betydligt större risker, visar många studier, att barn ärver matvanor från sina föräldrar. Det går inte att sticka under stolen med att övervikt är ett stort och farligt problem idag. Tråkigt men sant. Vill inte vara elak, men det är fakta. Dock håller jag med om att även andra aspekter också borde beaktas, som undervikt, konstigt att det inte finns någon gräns för det!

Själv försöker jag sluta snusa nu. Eftersom jag vet att även sådanna beteenden kan föras vidare från föräldrar till barn. Det SKA gå denna gång, mitt blivande föräldraskap motiverar mig.  Jag hoppas att även du kan finna motivation till att gå ner i vikt!

Det finns ingen exakt viktgräns vare sig uppåt eller nedåt, i alla fall inte i Sverige. Länderna har ibland viktgränser uppåt, men för det mesta handlar det om att man ska vara någorlunda "normalviktig" och då går ju underviktig också bort.

Riskerna med måttlig övervikt är faktiskt ganska överdrivna. Ett BMI runt 30 kan göra att du får ont i ryggen och på längre sikt problem med knän och fötter, men det är sällan något som förkortar ditt liv. Det handlar mest om en viss försämring av livskvaliteten. Ligger du däremot runt 35 eller över så börjar det innebära större risker. Kina har, såvitt jag vet, en BMI-gräns på 40, vilket alltså är helt motiverat enligt den forskning som finns.

När det gäller undervikt är forskarna inte riktigt överens. Det finns  ett samband mellan riktigt lågt BMI (det brukar talas om 18 eller lägre) och för tidig död. Somliga hävdar dock att man inte tagit hänsyn till orsaken till undervikten. Många gånger finns en underliggande sjukdom, fysisk eller psykisk, som ger den låga vikten. Ser man då bara till statistiken kring dödlighet vid olika BMI så missar man att många dör av sin sjukdom, snarare än av undervikten i sig.

Däremot borde nog rökning tas upp mer på allvar när man utreder inför adoption. Självklart är det svårt att kolla det till 100%, men en inbiten rökare luktar rök och då finns anledning att kolla upp det närmare, exempelvis fråga referenterna. Feströkning eller en enstaka cigarett till kaffet då och då är knappast ett problem, men tio cigaretter om dagen eller mer är sannolikt en minst lika stor risk som övervikt.

Slutligen är det också viktigt att se till matvanorna. Det är inte bra för något barn att ärva dåliga vanor och bli tjock, men kanske är det värre för den som redan upplever sig som annorlunda. Många adopterade barn har i alla fall perioder när de önskar att de såg ut "som alla andra". Att då både vara mörkhyad/ha sneda ögon och vara tjock är en dubbel belastning. Alltså är det värre om den sökandes övervikt beror på gräddiga såser och chips framför TV:n än om den beror på bristande motion. Barn äter som sina föräldrar, men de kan röra på sig mycket även om mamma/pappa är en soffpotatis.

Slutsatsen, som jag ser det, är att det är rimligt att neka adoption pga svår övervikt och att man bör se till hela situationen när det handlar om ett BMI runt eller strax över 30. För det första måste man ta hänsyn till om detta BMI mest handlar om fett, eller om det är en person med stora muskler (Arnold Schwarzenegger lär ha haft ett BMI långt över 30 när han var som mest muskelstinn). För det andra spelar det roll om båda föräldrarna har samma viktproblem eller bara den ena. Är den ena föräldern normalviktig beror övervikten förmodligen inte bara på dåliga matvanor och då minskar risken att barnet ärver viktproblemen

Jag håller faktiskt med dig om det.

Vilka speciella behov tänker du på då? Jag tror knappast att en övervikt skulle kunna hindra en person från att tillgodose sitt barns extra behov av närhet eller ngt liknande.

"Normal" övervikt hindrar ingen från att fungera som förälder. Men visst finns det gränser för när man kan leva ett vanligt familjeliv. Jag har ett par avlägsna bekanta som definitivt är sämre föräldrar, just på grund av sin vikt. Jag vet inte vad någon av dem väger, men gissar att de har BMI en bra bit över 40. Mannen har inte kunnat springa på många år, han blir andfådd bara av att gå hundra meter. Kramas kan han säkert, men det är ju inte det enda ett barn behöver. Man bör även kunna leka, följa med på promenader och cykelturer, rusa efter en treåring som smiter och en massa annat. Det klarar inte han. Kvinnan närmar sig samma läge. Ingen av dem har någonsin varit särskilt intresserad av att röra på sig, men i första hand har de ätit sig till sina problem. Har för mig att deras ena barn är nästan normalviktigt (och gillar att sporta), men det andra är ännu inte tonåring och har redan mycket stora problem med sin vikt. Nu är inte detta en adoptivfamilj, men om de någonsin ansökar om medgivande för adoption så hoppas jag att de får nej.

Bland adoptivfamiljer har jag träffat många där en eller båda föräldrarna är lite överviktiga och det är förstås inga problem. Hela familjen mår bra och barnen är normalviktiga. Genom jobbet har jag haft kontakt med en familj där den ena föräldern var gravt överviktig och tyvärr hade överfört det till de adopterade barnen. Ena barnet var så överviktigt att han/hon blev erbjuden att göra en magsäcksoperation redan på högstadiet. Egentligen görs inte sådana ingrepp på så unga människor, men i det här fallet var läkarna beredda att göra ett undantag. De insåg att viktproblemen gått för långt. När det gäller biologiska barn kan vi inte göra mycket för att undvika en sådan utveckling. Lyckas kvinnan bli gravid trots sin övervikt så är det bara att acceptera, men när det gäller adoption så kan vi undvika att de med det mest sjukliga förhållandet till mat, vikt och motion får barn. Därmed inte sagt att TS är en sådan person. Hon skriver att hon väger tresiffrigt, men jag gissar på 105 snarare än 150. Till en längd på 173 cm är det lite i mesta laget, men inte lika illa som de personer jag beskrivit här. Är hon dessutom någorlunda vältränad och orkar röra på sig så finns troligen inget som hindrar henne från att ta hand om ett barn.

Om man som överviktig klarar av att ha en fungerande vardag med jobb och allt annat som man ska hinna med, ser iaf inte jag så väldigt stora problem med övervikt. Det jag INTE tycker om är när föräldrar överför sina matvanor på sina barn, äta för lite eller för mycket. Det ät inte ok. Min dotter äter som en mygga i perioder (väldigt bra i andra perioder)  och det har inte med mig att göra, jag äter ganska mycket (normalviktig 165-170 cm och 62 kilo). Dock tror jag att OM jag hade ätit väldigt lite så hade min dotter ätit ännu sämre. Jag tror att det är jätteviktigt att äta tillsammans med barn, att ge barnen näringsrika portioner samt att introducera MOTION. På ngt sätt är det ju dumt att stirra sig blind på vikten. Det finns familjer som väger "normalt" men ändå aldrig rör på sig. Sedan finns det överviktiga som faktiskt är ute och motionerar varje dag, men ändå inte blr av med sin vikt. Jag tror sättet att leva är viktigare än några siffror, så länge dessa siffror inte är groteskt stora.

Jag har inga synpunkter på folks vikt - alla gör sina egna val och bär sin egen ryggsäck. Som mycket annat när det gäller adoption så handlar det kanske om givarländernas inställning? Det är ganska många länder i världen som inte adopterar bort barnen till överviktiga föräldrar, en del länder har ju t  o m "BMI -krav". Kanske är det så att era utredare på ett sätt gör er en tjänst genom att inte godkänna er ännu, då hinner du ta tag i din vikt direkt och gå ner så pass att du hamnar inom de flesta givarländernas ramar innan ni får ett tvåårigt medgivande och hinner skicka era papper utomlands, där de kanske ändå läggs åt sidan?

...och med överviktiga menar jag kraftigt överviktiga - inte lite lagom runda.