ADD eller ADHD hos vuxna -Mötesplatsen

Tjenare så har man hittat hit då! Shit va ni skriver!! Hehe... idag testar jag att ta två Concerta (blir då 36 mg) men har ännu inte märkt något! Kan det vara fel dos eller är det ett tecken på att jag helt enkelt inte har ADD?? Någon som har koll på sånt där? Första dagen jag tog 18 mg funkade det tyckte jag, jag blev mer energisk och strukturerad och glad osv... HMM!!

Vad är det för biverkningar du har fått? Hjärtklappning?

Ja fast jag tänkte att det skulle hjälpa direkt då läkaren sa det... hmm blir förvirrad för jag tänkte att medicinen verkar endast för stunden, typ som alvedon hjälper två timmar exempelvis... medans tex SSRI hjälper hela tiden om man säger så... men när började du känna att din medicin hjälpte? Var det inte ganska snabbt? Och en fråga till, hur många äter du per dag? Äter du var fjärde timme eller hur gör du?

Det tog mig ett bra tag innan jag fann tjusningen med FB. Jag har vänner och bekanta, min familj och makens familj spridda över hela Sverige och eftersom jag har en släng av telefonfobi passar Facebook mig perfekt. Man behöver inte heller ha lika dåligt samvete för att man inte ses så ofta  Men ibland blir jag trött på det och tar en paus vilket är rätt skönt.

Föresten Takex, såg att du gick på kbt för att få hjälp med din ADD. Har du gått där länge, och har du märkt någon skillnad? Jag ska börja i en grupp i februari.

Ja du har väl rätt... läkaren sa att hon gav concerta för att det skulle verka direkt... frågade om Strattera men han sa att den är som SSRI alltså tar ett tag (typ veckor) innan den verkar... tack för att du peppar!! Man blir ju så frustrerad när det inte funkar DIREKT, helst igår!

Ja Concerta verkar över hela dagen, en uppåtkurva första timmen, sen håller den sig på en nivå och sedan vid kvällen sluttar kurvan neråt igen för att till slut avta helt.

Vad känner du för effekt förresten? Är det som du skrev förut att det känns som någon skruvar ner fjärrkontrollen i hjärnan och det blir lugnare? Har den effekten avtagit nu när du inte tycker medicinen hjälper så mycket längre? Eller menar du bara att du behöver högre dos?

Funderar starkt på att öppna ett nytt forum där vi som valt att leva med våra diagnoser valt att inte äta medicin,
blir verkligen sjukt trött och irriterad när jag läser överallt om olika mediciner och hur mycket man tar and shit...

Måste ju finnas mer än bara lilla jag som valt att ej äta skiten??????? 

Jag vet sorry jag låter arg är inte meningen, jag har inte ADD, utan ADHD, och drag av asperger och autism och borderline, så nej jag har ingen "snäll" diagnos. 

Men anser att om man vet om sin problematik så kan man jobba utifrån det, tro mig min familj har det inte alltid lätt med mig, men jag har hittat saker som får mig att kunna lugna mig, har inte alltid varit så här.

Fick ju iallafall respons från er, vet inte hur många ggr jag skrivit och ingen sett, lite trist, men tur jag ej ger mig då,

shit låter som en surig tonåring, sorry för de. har precis ätit och lugnar mig nog snart..... 

Men du kanske har rätt, jag kanske inte passar in hos er....... 

Funkar det bra för er att ha övernattningsgäster? Typ långväga släktingar och bekanta.. Jag tycker det är grymt påfrestande! Inte nog med att man ska ha städat och fixat middag.. man ska erbjuda renbäddad säng, fixa frukostmat, underhålla personen mer än bara ett par timmar.. det blir liksom lite för mycket på en gång tycker jag

Hur gamla är ni i tråden?

Tips mottages tacksamt! Vad får du lära dig i kbt´n?

Mycket intressant. För det är ju så, att när jag är ihop med andra så triggas rutiner igång.
För att ta det här med shopping som exempel igen. Jag går som med skygglappar på mig då, har ingen tanke på annat än just shoppingen. Går jag själv skulle det aldrig falla mig in att ta en paus, fika eller äta något. Jag skulle förmodligen inte ens gå på toaletten. Men går jag med andra, min make te.x eller en väninna som inte lider av samma problem, tvingas jag stanna upp och även om jag vet att det är nödvändigt att äta då och då så kan jag inte låta bli att känna irritation när någon av dom säger: Jag är hungrig, nu äter vi! Jag vill inte gärna avbryta det jag håller på med, gå ifrån mitt i ett "flow". Äta kan jag göra sen när jag är klar, tänker jag.

Ni som har adhd eller add och har barn. Har era barn det med? Jag har adhd medans min sambo inte har det(tack och lov för jag fixar inte andra med adhd) Jag tycker dom är skitjobbiga. Jepp jag sa det. Har inga vänner som har adhd. Medans mina närmaste vänner och kollegor på jobbet vet att jag har det. Men jag har nog väldigt lätt adhd för det är ingen som märkt nåt. Är mest min sambo och familj som kan märka det. Men har världens bästa kille som stöttar mig och tar mej precis för den jag är :) Hoppas ni med har stöttande och förstående partners och familjer. <3

Jo men så var det ju. Det var när det blev mer "fritt" som jag fick problem. För mig började det väl redan i högstadiet men det blev värre i gymnasiet. Håltimmar och sånt ställde till det ordentligt för mig  
Jag tycker om rutiner egentligen. Jag behöver rutiner. Men det är när jag är inne i mitt, när jag har mitt flow eller hyperfokuserar och blir avbruten i det som jag blir irriterad och t.o.m ilsk. Jag tror att det dels beror på att jag får så svårt att "ta upp tråden" igen efter att ha blivit avbruten som gör mig sån där. När jag har mitt flow är det bara det som gäller. Spelar ingen roll om jag behöver äta, gå på toa eller vad. Jag kan förtränga sådana behov, bara jag får fortsätta och fullfölja det jag håller på med.

Nä det är helt sjukt. Det är så illa att jag knappt vågar köra bil i mörker längre. Jag måste förlita mig på bilen/föraren framför, annars har jag ingen koll på vägen. Skulle han/hon däremot köra ner i diket, ja då skulle jag köra efter  "Maken" tycker jag ska sluta köra bil om kvällarna. Undrar varför?!

Nu finns gruppen Strulmajor och Slarvlisor på FB ... det är lite ensam där så kom in =)

Jaha idag då???

Hatar fredagar, vet aldrig vad jag ska göra då, V-rummet e kaos då mannen möblera om där igång och ej hann göra klart.. tv:n inte inkopplad, så åt helvete med rutinerna, ser ALLTID nuförtiden på Julkalendern 7.15 med barnen, när den slutar klär vi på oss och går till skolan.. men men inte idag..

Måste tvätta med, fick en MEGA stor tvättbag av min syster, tyckte jag var en smart grej, hmm.. fast får ju plats sjukt mycket tvätt där i,med andra ord börjar de blir LITE mycket tvätt...

nej nu svamlar jag bara känner jag:P hehe sorry.... 

Åh alltså, det här med att vara inne i "flow" - precis så brukar jag också kalla det. Jag blir galen på min kille om han avbryter mig i mitt flow, tappar jag fart så finns det risk att jag inte börjar igen. Sen blir jag så upphetsad när jag verkligen är inne i nåt som är kul, eller som jag av nån anledning fått energi till att jag blir jätteirriterad av att bli störd i den känslan.

Jag har också en story av skolk bakom mig, minns även jag att jag började skolka tidigt. Tror det var i tvåan som jag började fejka magont för att slippa gå till skolan. Minns min mormors ord: "Men Josephine, du är ju skoltrött redan i andra klass, det är allvarligt". Samtidigt så gick det så bra för mig i skolan att det inte var några problem. Men just det här med att mitt skolk tolkades som skoltrötthet, det stämde ju inte alls. Jag älskar att läsa, lära, gå i skolan - men bara om jag är intresserad och helst på tider jag bestämmer själv.

ÄH! Det jag funderade på var väl egentligen skillnaden mellan lätt och svår ADHD... vad som räknas som lätt och vad som räknas som svår. Nån som vet? Eller bedöms det hela individuellt?

Ser att ni skriver om att köra bil i mörker, är det bara jag som känner att jag inte ens kommer kunna ta körkort? Jag skulle aldrig kunna hålla reda på allt, dessutom är jag rädd att köra eftersom jag inte har koll på avstånd och liknande. Var livsfarlig på cykeln när jag var yngre, hann aldrig svänga i tid och körde upp för för stora trottoarkanter som jag trodde att jag skulle klara, men ramlade. Jag körde in i lyktstolpar för att jag trodde att jag kunde klämma mig förbi dom på trottoaren trots att jag inte kunde köra för nära kanten eftersom jag då skulle råka cykla av mitt i vägen...

Dessutom undrar jag om ni som är diagnoserade haft något krångel med ert körkort? Jag vet en kille som inte får köra bil om han inte tar sin concerta tex. Å andra sidan hade han sin diagnos innan han tog kortet, kanske är annorlunda annars...

En sak som jag funderar på mycket nu och som jag känner lite är huvudfrågan som allt annat ang adhd/add kretsar kring är, om man kan vara otroligt oorganiserad som person, leva ett väldigt oorganiserat liv och "bara" därför ger det symtom som påminner eller liknar adhd? eller om det är för att jag de facto har adhd som gör att jag är såhär oorganiserad? Lite som hönan och ägget, vad kom först? Är ni med mig?

Utifrån det jag läst så verkar en del ha blivit feldiagnoserade, speciellt barn. En del mognar en aning senare än resten av årskamraterna och är lite "klättrapåväggarna" när dom är mindre, för att sedan mogna ikapp och bli "som andra". Jag läste i en artikel (visserligen från aftonbladet, så ta trovärdigheten med en nypa salt) att dom beräknar att ungefär en miljon barn i usa blivit feldiagnoserade med just adhd. Men jag har inte sett några större, trovärdiga studier. Dock brukar adhd-barn ofta bli mer add-vuxna, eftersom hyperaktivitet är mer av ett barnproblem, inte så många vuxna som klättrar på väggar och så. Gjorde du tester och så, typ WISC eller Raven? Det brukar synas rätt tydligt om det är något neuropsykiatriskt problem på såna tester (vad det är som skiljer låter jag bli att berätta, eftersom inte alla gjort såna tester här och resultatet kan påverkas om man vet på förväg).
Om du inte tycker att du har något större problem idag så är det ju jättebra! Utifrån ditt namn här anar jag att du är gravid? Det ska tydligen påverka en del, har jag hört. Många som blir gravida måste ju sluta med medicin, och är oroliga över det, men det brukar gå jättebra under just den perioden av någon anledning. Kanske någon instinkt som tar över, eller hormoner? Don't know.

Nej faktiskt inte. Men de finns väl olika varianter :P För när jag var liten var de inge snack om saken jag hade adhd.
Kan man växa ifrån det? För ingen i min närhet som jag sakt att jag har adhd tycker inte de märks. Och jo det märks om nån har det. Tycker jag iaf. Min mamma märker de säger hon. Men hon och jag har nån speciell relation hon kan driva mej vansinnig(älskar min mamma) men de är ju inte typiskt för adhd.

Vet inte om det var i den här tråden jag nämnde om en vän till mig som misstänker adhd hos mig.
Hursom, samma vän har arbetat inom psykvården i över 10 år och mött många vuxna med adhd eller adhdrelaterad problematik. Och vi snackade som bekant om detta (att jag skulle ha adhd) för ett tag sedan och då kom ordet konsekvenstänkande upp, eller kanske snarare bristen på det. Den här vännen har en förmåga att få mig att se saker på ett sätt jag aldrig kunnat tidigare och inte skulle klara utan henne. Hon är rak och ärlig, ingen stryka-medhårs människa och det är bl.a det jag uppskattar och tycker om med henne. I alla fall så, tog vi upp en del händelser eller situationer i mitt liv där det var/är tydligt att jag brister i mitt s.k konsekvenstänkande. Bl.a diskuterade vi en grej som hände för en 3-4 år sedan då jag, som precis hade ätit upp en banan, slängde bananskalet på trottoaren. Den här vännen var med och såg vad jag gjorde och sa åt mig att ta upp skalet och slänga det i en papperskorg istället. 
Jag tyckte hon var mammig och töntig, trotsade imot lite, skrattade åt det hela men gick tillslut och slängde det jävla skalet i en papperskorg som stod kanske 10 m bort. 

Nu kom alltså den här händelsen upp när vi träffades sist och hon ville veta hur jag tänkte. Jag berättade då att jag nog inte tänkte så mycket alls... typ "Jag lägger skalet här... så länge". Jag såg ingen papperskorg, hade ingen lust att bära omkring på skalet tills jag hittade en heller och tyckte väl att äh vadå, jag kan väl lägga det här på trottoaren då, det är ju ändå ingen som ser. Min vän tyckte att detta var otroligt omoget "tänkt" av mig. Hon frågade om jag inte tänkte alls på konsekvenserna. Vilka konsekvenser? blev mitt svar. Och hon räknade upp lite olika, bl.a miljön och tänk om alla människor slängde skräp omkring sig. Jag försvarade mig då med att det ju faktiskt inte var ett vanligt skräp, utan ett fruktskal och det vet ju alla att det med tiden förmultnar och försvinner ner i jorden. Då skrattade vännen åt mig, skakade på huvudet och tyckte jag resonerade helt galet. Men det hon insåg i detta som jag berättade var att jag helt saknar eller i alla fall har brister i mitt konsekvenstänkande. 

Så nu undrar jag, hur är det med ert konsekvenstänkande? Verkar väldigt jobbigt att alltid behöva tänka ur ett sådant perspektiv (tycker jag), känns som om jag har nog med de tankar som redan finns där men min vän menar att sådant finns naturligt hos "normalstörda" människor. Det är inget dom behöver tänka fram. Är det så?     

Det är väldigt intressant. 
Många av punkterna är mänskliga drag som flertalet prickar in på mer eller mindre.

Med det menar jag att normalfuntade människor inte upplever dessa tankar/beteenden som ett problem i vardagen.
Den enkla anledningen är att det just inte är ett problem för dem, en normalfungerande hjärna kan filtrera tankar och intryck på ett tillfredsställande sätt.
Det gör det inte för en person med adhd-problematik.

Sedan stämmer inte alla punkter in på mig som har adhd heller.
Å andra sidan kvalar jag säkert in på några punkter på manodepressivitet, struma, hjärtinfarkt mm.
Men det betyder inte att jag har dem diagnoserna.