Otålig!

Känner igen det så väl med att man bara längtar och väntar, får en klump i magen när jag hör talas om det... Men så tittar jag på sonen bredvid och så blir jag bara så glad, att det gick tillslut! Det är verkligen fantastiskt.

Vi levde så länge med barnväntan att det är obegripligt att den är över och att det nya livet äntligen har börjat. 
I adoptionsvärlden tog det oss tre år att få barn (och innan det  8 år i barnverkstaden), och under den tiden tror jag att vi läste och hörde "snart är det er tur!" 100-tals gånger, och det känns verkligen oerhört stort att det nu har varit vår tur! När vi stod utanför "Chung Yi" i Taipei den 13 maj i år så tänkte jag på allt det där, när folk kommit med de uppmuntrande orden om att det skulle bli vår tur en dag... Och så var den där! 2 timmar senare satt vi i taxin med vår son i knät .  

Så, jag vet inte om det hjälper egentligen, men snart snart är det er tur också .
Juliga kramar från en mamma med busig 3½ åring på höger knä .

Så jättefin trådstart TS!!!! Hoppas er omgivning förstår och att ni får en jättefin jul (och att telefonen ringer förstås).

Har varit i din sits i fyra år. Ett barn och väntat ett till via adoption. Och jag tänker att det kan vara väldigt olika hur omgivningen bemöter? Vi hade blivit jätteglada förra julen om någon överhuvudtaget frågat oss om hur det gick i processen, men ingen sa ett knyst. Det var hemskt det med!

Den här julen har vi ett litet foto på världens finaste kommande lillebror här hemma . Nu är de lite mer intresserade iallafall och det känns skönt.

Kram TS!

Gulliga ni är! tack för omtanken!  hade vi inte haft barn här hemma skulle nog väntan varit helt outhärdlig! Nu får man njuta av Julen och fortsätta hoppas på att telefonen ringer snart! Men så lätt man vacklar och misströstar och tänker att det kommer att dröja för evigt...Och allt är så osäkert. Landet kan göra om reglerna, man kan bli sjuk själv och inte räknas som godkänd förälder längre, man kan bli för gammal osv osv osv. Det går inte att tänka på det hela tiden för då blir man väl tossig! 

Morgonsolan: Vi är alla olika. Jag syftade på den press man utsätts för från omgivningen ang barn. Det börjar tidigare; när vi träffades började släkt o vänner tjaaaata om förlovning, sen giftermål, sen hus, sen barn. Jag upplever inte att vi fått förståelse från någon annan än de som är i liknande situation som vi. Tvärtom så tar alla för givet att barnen kommer på beställning så fort man är gift och när de INTE gör det, då ska man förklara sig för alla som frågar!!! och alla vill ju inte berätta. Vill man diskutera sin barnlöshet eller sina adoptionsplaner eller vilken väg man nu väljer, tar man väl upp det själv? det var så jag resonerade när jag skrev. För oss har det varit svårt att bemöta alla frågor, gissningar, påståenden etc utan att ta illa upp. Alla är inte välmenta. Man ler och vet inte vad man ska svara när folk helt sonika klappar mig på magen och säger "Nu får ni väl ändå sätta fart, ni blir inte yngre!". Och om jag ska gnälla kan jag nämna ett riktigt obehagligt exempel: min mans arbetskamrat har en sambo som anser sig vara synsk (!). Och en dag bara VISSTE sambon att jag var gravid (!!!). Så arbetskamraten kom fram till min man på jobbet och frågade rakt ut när vi skulle ha barn(!!!!) Självklart fanns ingen som helst sanning i det påståendet. Men jag kommer aldrig att glömma det, och hur illa det tog.

Sen kan jag förstå att om man verkligen vill berätta och ha med sig familj/vänner i sin utredning/väntan, då kan det kanske kännas som ett avvisande eller tyst icke godkännande om ingen säger något. Om ingen frågar alls, inte ens på ett vänligt och diskret sätt. Det är ju inte heller roligt, att bli ställd utanför fast man är på väg att bli förälder.
Så skönt att ni nu har kort på lille prinsen, man kan ju diskutera och drömma och glädjas i timmar över foton även i vanliga fall - och nu är det ju dessutom väldigt speciellt kort! Hoppas ni får en riktigt härlig Jul! 

Kram!