Hjälp från er som förlorat barn?
Hej,
Jag beklagar din systers sorg. Jag beklagar din sorg. Samtidigt, hur konstigt det än låter, vill jag också gratulera er. Din syster ska bli mamma. Du ska bli moster. Inte på det sättet ni borde få bli det men fortfarande så.
I februari 2009 föddes min dotter död. Jag var gravid i v.41+5 när mina värkar började. En hel natt härdade jag ut hemma innan vi åkte in till förlossningen. När vi ringde på dörren till förlossningsavdelningen tidigt den där vintermorgonen var jag så stolt över mig själv, att jag hade klarat värkarna. Jag trodde att det värsta var över. Att jag visste vad smärta var. När barnmorskan kopplade ett bälte runt min mage för att ta en CTG kurva och konstaterade att det inte fanns några hjärtljud att lyssna till, att mitt barn inte levde, visste jag - först då - hur ont det skulle göra att föda. Eftersom Nellie inte levde fick jag all tänkbar smärtlindring men trots kroppens avdomnade tillstånd under förlossningen har ingenting någonsin gjort så ont. Att föda sitt döda barn är en smärta som inte går att bedöva bort.
Många här har talat om en normal förlossning. En där man lägger barnet vid moderns bröst och tar bilder av barnet. Jag fick också veta att avsikten var att min förlossning skulle gå till på samma vis. Jag ville inte ha det så. Jag ville inte bli "lurad" att tro att det fanns någontin normalt över att föda ett barn som inte levde, som jag aldrig skulle få höra skrika. Jag bad därför barnmorskan att ge min dotter till mig först efter att de hade tvättat henne och lagt henne i en filt. Undersköterskan frågade om vi ville ta bilder. Jag kunde inte förstå vad de menade. Det kändes som ett hån. Ta bilder av vad? Av vår sorg? Vi tog inga bilder när Nellie föddes men dagen efter kom en sjukhusfotograf och fotograferade henne. Det är den enda bild vi har. Ångrar jag mig? Givetvis! Jag vill ha tusen bilder av min dotter, för de jag har i mitt minne bleknar och jag kan inte skapa några nya. Jag höll min dotter i min famn endast en kort stund. Jag lyfte aldrig på den där filten och tittade på hennes kropp, så som jag önskar idag att jag hade gjort. Hennes ansikte, så vackert och fridfullt, var det enda jag såg. Idag förstår jag att jag borde ha hållt henne i min famn hela natten medan hon fortfarande var varm och såg ut som om hon sov. Jag borde ha luktat på henne och pussat och berättat för henne hur mycket jag älskade henne. Men jag kunde inte göra det då, det var för svårt, och kanske blir det det även för din syster. I backspegeln jag nu kan titta i vet jag vad jag skulle ha gjort annorlunda, ändå inser jag att jag inte hade kunnat göra det på ett annat sätt då.
Vi är många här som har förlorat våra barn, som vill ge dig råd och hjälpa din syster men mitt bästa råd är att hon och hennes man får möta det som nu väntar dem utan den erfarenhet som de saknar. När de en dag tittar i sin backspegel måste de kunna få se den väg som de valde, full av gropar och hål och ojämnheter. Det hjälper inte att försöka släta ut den nu för då kanske det kommer ännu djupare håligheter i den senare. Visst finns det mycket jag kan önska att vi hade gjort annorlunda men det vi valde att göra byggde på våra instinkter om hur just vi skulle överleva. Det har snart gått två år, sorgen följer oss i detta liv men jag känner mig inte vilsen i den då jag vet att den väg jag valde var min. Detta är ett svårt ämne men jag hoppas att du förstår vad jag menar.
Tusen kramar!