Hjälp från er som förlorat barn?

Jag är så ledsen för vad som hänt din syster. Samma sak hände mig i maj 2009, också i vecka 42+0. Skillnaden är att jag inte upptäckte något utan kom in till fölossningen med värkar då hjärtslagen inte fanns. Jag behövde inte vänta på att förlossningen skulle komma igång. Jag hamnade i något slags chocktillstånd efteråt som varade i flera månader men de första två veckorna trodde jag att allt bara var en mardröm och att jag snart skulle vakna. Det som jag uppskattade mest var alla som frågade hur jag mådde och som intresserade sig för min son. De första veckorna var det skönt att få barnvakt till vår fyraåring och mat färdiglagad. Du verkar vara en syster som verkligen bryr sig och kan sätta sig in lite i hur det skulle vara att råka ut för en sån här sak. Jag tror du känner på dig vad som är rätt att göra. Varma kramar.