Hjälp från er som förlorat barn?

Beklagar så er enorma förlust!
Jag kan berätta hur vi upplevde saker när vår Melker somnade in i min mage, 6 dagar före bf.
Vi åkte in till förlossingen på lördagkvällen för jag inte kände några rörelser, fick bekräftat att han var död men fick stanna kvar på förlossningen över natten. på söndag morgon kom värkarna igång av sig själv (annars hade jag blivit igångsatt den dagen) fick genomgå en vanlig vaginlaförlossning men fick så myclet smärtlindring det gick, det gjorde att för att hjälpa mig och underlätta för mig. När han var född fick jag honom hos mig, precis som vanligt fast han blundade, var stilla och allt var tyst.
Hade honom hos oss hela dagen, de mätte, vägde precis som vanligt. Klädde honom i egna kläder, tog MASSA kort, handavtryck, klippte hårlock, salmade så många minnen vi bara kunde! På eftermiddagen kom våra barn, mina föräldrar och min syster med man in och hälsade på honom, höll honom och tog kort även de. Tog även kort på mig, min man, våra andra bar och Melker, en familjebild.
Hade honom hos oss även på måndagen, men när de kom och hämtade honom för obducering så åkte vi hem. Jättejobbigt att lämna honom och säga farväl!
Väl hemma fick vi mycket hjälp, folk kom med middagar till oss, vilket var jätteskönt. Vi hade varken ork eller lust att bry oss om mat men var ju ändå tvungna att äta.
I början var det många som hörde av sig, ville hjälpa, men efter ett tag la det sig, då var det extra skönt med de som fanns kvar.
Hjälp till så mycket du kan, begravningen tex är tex extremt jobbig, man kan behöva hjälp med att välja dikt till dödsannonsen, sånger till begravningen, följ med och kolla på gravplats alternativ osv.
Kom sen även ihåg barnet. Födelsedag, första året även månadsdagen. Prata om barnet ofta, nämn det vid namn och var inte rädd. Man vill att folk skall komma ihåg ens barn, vare sig det lever eller inte.
Hon är säkert i chock nu, men sorgen kommer komma ifatt henne, förr eller senare. Alla sörjer så olika, det finns inget rätt eller fel i sorg.Låt det ta den tid det gör, hon får ta det i sin takt.
Det är bra om hon får prata med någon, kurator tex.
Tipsa henne även om detta änglaforum, var en stor hjälp för mig!
Bra att du finns där för henne, hon behöver dig nu!
Kram!

Min syster bad att få komma, hade ingen frågat så hade jag inte frågat någon heller. Jag ville mest vara ifred. Men i efterhand är jag jätteglad att de fick träffa och hålla Melker. Så sms:a eller ring henne och säg att du väldigt gärna vill träffa deras barn när det är fött.
Håller med om att de skall ta så många kort som möjligt direkt efter födseln, bebisen ändrar sig rätt fort, framför allt i färg. En sak jag upplevde som väldigt jobbigt var dagen efter, han låg i kylrum över natten sen dagen efter var han helt stel, då ville jag inte hålla honom, hade de informerat om det dagen innan hade jag kunnat hålla honom "en sista gång" och ta ett litet avsked redan då. Andra dagen höll jag enbart hans hand.
Men samla minnen, massa minnen!
Be dom ta med egna kläder till bebisen, en filt och ett gosedjur. Det är värt mycket efteråt.
Ja, morgondagen kommer bli deras livs värsta dag. De behöver dig, bra att du tagit ledigt! Sen kan man inte göra så mycket fel eller säga direkt fel saker. Sorg är ett svårt ämne, vi svenskar är rädda för det, men var inte det. Var dig själv, ödmjuk och lyhörd och ös beröm över deras fina barn!

Åh vad jobbigt din syster har det! Hoppas hon får mycket smärtlindring och stöd av personalen. Hoppas bebisen tittar ut snart!
Ja, kolla alla försäkringar, både genom facket (tror alla har utom just Unionen, där givetvis både min man ich jag var medlem så vi fick inte ett öre!) har hon haft någon gravidförsäkring? Även genom de som är gratis får man ut pengar (10 000 tror jag) kolla även deras vanliga försäkringar. Sånt här är det jätteskönt att få hjälp med, man orkar inte ta tag i det själv.
Nu får din systers man 10 pappadagar och din syster 29 mammadagar, sen blir de sjukskrivna efter det (om de vill) Se till att läkaren skriver ett välformulerat sjukintyg, där det står deperession, inte sorg. Fk anser inte att sorg är en sjukdom nämligen.  Vår läkare skrev ett bra, vi hade aldrig några problem med att vara sjukskrivna, han srev endast 3 v itaget, för tydligen så godkänner fk lättare kortare sjukskrivningar, men som sagt, se till att de först tar sina föräldradagar, så de inte blir sjukskrivna med en gång. (Det blev jag, men min syster ringde och ordnade det åt mig)

Din syster och hennes man kommer få många svåra frågor, första är om barnet skall obduceras. Min första reaktion var absolut inte! Men som tur var ändrade jag mig, är glad nu i efterhand att vi gjirde det, det fanns inga fel på Melker (vilket är svårt att ta in, så meningslöst att ett fullt frikst barn, som hade en fin framtid framför sig skulle dö!) men hade jag inte vetat hade det varit ytterligare en sak att fundera och undra över.
Sen kommer frågor som om de vill ha en familjegrav, jag var inte beredd på den frågan och tyckte det var skitjobbigt. Nu skall din syster ta en sak i taget, inte tänka för långt framåt, bara leva minut för minut, sedan timme för timme och tillslut dag för dag, men när det väl kommer till begravningstankar kan du förbereda henne på detta.
Stor kram till er!

Grattis till lille Bon! Vilket fint namn! Livet är så orätvist och hårt! Klart denna lille rödhårige gosse skulle fått leva! Han skulle födas med ett räjält skrik, inte sovandes.
Ta hand om er nu! Tips din syster om detta forum, här finns mycket stöd!
Har hon några frågor eller funderingar så är det bara att höra av sig! Fick själv mycket hjälp, stöd och svar när Melker dog, det betydde mycket för mig! Så självklart finns jag här om ni behöver något!
Kram!

Lille gossen, så onödigt, så meningslöst!
Jättefint av dig, jag är helt övertygad om att din syster och hennes man är jätteglada att du vågade och ville hålla och gosa med honom, att du visade att du tyckte han var fin, inte skrämmande eller otäck. Man är rädd för det.
Dåligt av sjukhuset att inte ha koll på föräldradagarna. När Melker dog kom det en kurator till oss, hon ficm se Melker och pratade med oss, det var även henne vi fortsatte att gå hos sedan. Hon informerade oss om allt sånt här.
Känns bra att kunna hjälpa andra, på¨samma sätt som man själv blev hjälpt!
Ta hand om er och hälsa och gratta och beklaga sorgen till din syster.

Bara du säger till din sambo att han ABSOLUT INTE får kalla deras barn för "den" när de hör det! Aldrig! Då får han bita ihop och nämna Bon vid sitt namn. Jag hade blivit jätteledsen om någon kallade Melker för "den", jätteledsen!!!
Bon är din systers barn, kommer alltid vara det! Sen om han har svårt att ta till sig detta så får han helt enekelt bita ihop i denna situationen.
Du verkar vara en underbar syster, jag är övertygad om att din syster uppskattar allt du gör oerhört mycket!